Thukydides

Thukydides (Lat. Thucydides). 1. T., Melesias' son, statsman i Athen, var efter Kimons död ledare för det aristokratiska partiet och såsom sådan politisk motståndare till Perikles. Han blef dock slutligen besegrad af denne och landsförvisad genom folkbeslut medelst ostracism år 443 f. Kr. -- 2. T., Oloros' son, det forna Greklands störste historieskrifvare, medborgare i Athen, men på fädernet härstammande från ett traciskt furstehus och beslägtad med Miltiades och Kimon. Han föddes 471 (eller enligt annan beräkning omkr. 460) f. Kr. Såsom hans ungdomslärare uppgifvas filosofen Anaxagoras och talaren Antifon. Då han år 424 såsom befälhafvare för en attisk eskader, hvilken afsändes till Traciens kust för att skydda Athens dervarande besittningar mot den spartanske fältherren Brasidas, utan eget förvållande kommit för sent till undsättningen af Amfipolis, blef han anklagad för högförräderi och måste gå i landsflykt, från hvilken han återkallades först 404. Han skall (senast 396) hafva funnit döden för mördarehand antingen i Athen eller, sannolikare, i Skapte Hyle i Tracien, der han egde gods med värderika guldgrufvor. -- De 20 landsflyktsåren lemnade honom ostördt tillfälle att egna sig åt fullföljandet af sitt lifs stora verk, skildrandet af det peloponnesiska kriget, hvars tilldragelser han redan från dess utbrott följt med sorgfällig uppmärksamhet, emedan han, såsom han sjelf säger, förmodade, att det skulle blifva af större betydelse än något föregående. T. är skapare af den s. k. pragmatiska historieskrifningen, hvilken ur händelsernas inbördes sammanhang söker förklara deras utveckling, och han angifver uttryckligen såsom sitt syftemål att åstadkomma ett verk af varaktigt värde till efterrättelse för kommande tiders statsmän. Lika beundransvärd som hans djupsinniga uppfattning af tidsförhållandena är den samvetsgranhet, hvarmed han vid materialets hopsamlande och kritiska siktning gått tillväga. Alla de vigtigare platserna besökte han sjelf och följde, der det var möjligt, såsom ögonvittne händelsernas gång. I andra fall var han angelägen att ur de bästa källor skaffa sig de tillförlitligaste och fullständigaste uppgifter om hvad som verkligen tilldragit sig. Med en aldrig svikande sanningskärlek är han angelägen att göra rättvisa mot alla och låta allt få framträda i sin rätta belysning. De tal, hvilka han enligt de forntida historieskrifvarnas sed i stort antal inflätat i berättelsen, göra icke anspråk på att ordagrant återgifva det i verkligheten sagda, men de skildra på ett mästerligt sätt såväl de talandes karakterer som de till grund för handlingarna liggande motiven. Framställningssättet är enkelt, värdigt, fjärran från allt retoriskt prål och i hög grad objektivt. Stilen är en fulländad typ af äldre attisk prosa, kraftig, kärnfull, ursprunglig, men sträf och sammanträngd och till följd deraf icke synnerligen lättläst. Den kronologiska indelningen är gjord efter de särskilda krigsårens somrar och vintrar, hvarigenom den likasom smyger sig händelserna i spåren. Arbetets indelning i åtta böcker härrör från den alexandrinska tiden. De fyra första böckerna tillika med de 24 första kapitlen af den femte skildra, efter en inledande återblick på Greklands äldre förhållanden, de 10 första krigsåren, till den s. k. »Nikias fred» (421 f. Kr.). Den återstående delen af arbetet beskrifver det å nyo utbrutna krigets händelser till 411. Der afbröts berättelsen till följd af författarens död. Bland nyare upplagor af T:s historieverk äro i främsta rummet att nämna de af Poppo, Krüger, Böhme, Classen och Stahl utgifna. En svensk öfvers., »Peloponnesiska krigets historia», utgafs 1831--33 af J. O. Höijer. A. M. A.