Timoteus

Timoteus (Grek. Timotheos, »den Gud ärande»; Lat. Timotheus), en af apostelen Paulus' mest framstående medarbetare i hans missionsarbete, synes redan som barn hafva förlorat sin fader, som var grek och hedning, och uppfostrades sedan i judendomen af sin moder, Evnike, och sin mormoder, Lois, båda fromma judinnor, hvarigenom han tidigt blef förtrogen med Gamla testamentets heliga skrifter (2 Tim. 1: 5; 3: 15). Ännu blott en yngling, blef han jämte sin moder och mormoder vunnen för evangelium, när Paulus på sin första missionsresa kom till de lykaoniska grannstäderna Lystra och Derbe, af hvilka den ena, ovisst hvilken, var T:s boningsort. Han ledsagade sedermera Paulus på dennes andra missionsresa; och när apostelen från sin tredje resa återvände till Jerusalem, der han då blef fången, synes T. hafva varit honom följaktig, liksom han äfven under den derefter inträdande fångenskapen i Rom synes hafva varit vid apostelens sida. Att T. längre fram blef föreståndare för någon af Paulus grundlagd församling måste på grund af innehållet i Paulus' bref till T. anses för tämligen säkert. Enligt den kyrkliga traditionen blef han biskop i Efesus och led martyrdöden (han klubbades och stenades till döds) under Domitianus. Hans dag är d. 24 Jan. (i den svenska almanacken d. 9 Maj). -- Paulus' bref till Timoteus kallas tvänne i Nya test. befintliga bref, hvilka båda till största delen innehålla föreskrifter och råd angående församlingsvården, med särskild hänsyn till församlingsmedlemmarnas olika ålder, kön och stånd, varningar för irrläror, »onyttiga spörsmål» och opraktiskt teoretiserande samt framställning af församlingslärares egenskaper och pligter. Det första brefvet är möjligen skrifvet från Macedonien (underskriften »sändt från Laodicea» är ett senare tillägg) till T. i Efesus antingen under den tredje missionsresan, sedan Paulus kort förut lemnat Efesus, eller också, hvilket är vida antagligare, efter år 63, sedan Paulus frigifvits ur sin första fångenskap i Rom. Det andra brefvet, i hvilket Paulus talar om sin fångenskap och sin nära förestående död, är synbarligen det sista af alla hans bref, skrifvet under den andra fångenskapen i Rom och kort före hans död. år 67. -- Frågan om brefvens äkthet har ifrigt afhandlats inom det teologiska lägret. I den äldre kyrkan var bådas kanoniska anseende obestridt. På grund af sitt pastorala innehåll kallas dessa bref, jämte brefvet till Titus, de paulinska »pastoralbrefven». J. P.