Torn (Isl. turn, D. taarn. Lat. turris), byggnadsk., i allmänhet en rund, fyr- eller mångkantig byggnad, hvars höjdmått öfverstiger de andra dimensionerna. Tornbyggnader för religiösa eller befästningsändamål förekommo redan i äldsta tider. Till det förra slaget hörde de kaldeisk-babylonska folkens torntempel, hvilka reste sig från toppen af väldiga trapp-pyramider. Lemningar hafva bibehållit sig till våra dagar inom Eufrats och Tigris' flodområde, och formen finnes återgifven på gamla assyriska reliefplattor. Till detta slag af byggnader hörde förmodligen det i bibeln omtalade Babels torn. Ett på samma gång religiöst och estetiskt ändamål tjenade likaledes de parvis ställda fasadtorn, pyloner (se d. o.), som flankerade hufvudingången till de egyptiska templen; så äfven muhammedanernas minareter (se d. o.). Hos de klassiska folken (grekerna och romarna) spelade tornbyggnaden ej någon rol inom den religiösa arkitekturen. En stor betydelse erhöll den deremot inom befästningsväsendet. Fyrkantiga, tinnkrönta torn med platt tak afbildas ofta på assyriska reliefer, der de flankera ingångarna till fästena och på pilskotts afstånd höja sig utefter murarna. Samma befästningssystem upptogs af egypterna och i det hela äfven af de klassiska folken, ehuru jämväl runda och halfrunda torn hos dem förekommo. Lemningar af romerska fästningstorn hafva bibehållit sig mångenstädes såväl uti Italien som i de gamla romerska provinserna (Rom, Carcassonne m. fl. orter). Af en afvikande och mera primitiv art äro de på Sardinien befintliga tornlika s. k. nuragherna (se d. o.), hvilka antagligen äfvenledes varit afsedda för försvarsändamål. -- Medeltidens befästningskonst utgör en fortsättning af den romerska, ehuru tornens hufvudformer vexla liksom, ännu mer, deras dekorativa detaljer, der sådana förekomma. Fästena utgöras stundom af ett enda, rundt eller fyrkantigt torn eller tornlik byggnad. Kring denna, »kärnan» (Fr. donjon, T. burgfried), flocka sig mer eller mindre regelbundna byggnadslängor, hvilkas sträckning vanligen rättat sig efter den naturliga byggplatsens form. Längorna förenas genom murar, och utefter dessa samt i hörnen resa sig på pilskotts håll torn af olika styrka och form (runda, fyrkantiga eller åttkantiga). Än höja de sig direkt från marken, än hvila de på utkragningar från hufvudmuren, »hängtorn», och de kunna i båda fallen vara slutna eller bakåt öppna, då de få karakteren af väldiga skärmar. Ofta äro de upptill omgifna af en tinnkrans, stundom täckta med låga, koniska eller pyramidala tak. Exempel på medeltida fästen erbjuda i Sverige Helsingborgs »Kärna», Kalmar slott, Örebro slott samt den jämförelsevis väl bibehållna ringmuren kring Visby med många olika tornformer. Svenska fästningstorn af yngre datum äro bl. a. de af E. Dahlberg uppförda tornen Göta lejon och Kronan vid Göteborg samt det väldiga Fredriksborgstornet (1724--35) på Värmdön vid Oxdjupet. -- Bland typiska fästningstorn i nyare tid må nämnas de s. k. martellotornen och maximilianstornen (se dessa ord). Under de senaste årtiondena, då jernet fått allt större användning i befästningskonsten, har man äfven konstruerat pansartorn (se Pansar och Pansarfartyg).
En särskild betydelse, likvisst af öfvervägande estetisk karakter, har tornbyggnaden erhållit inom den kristna kyrkliga byggnadskonsten, företrädesvis i vestra Europa under medeltiden. Tornen utgöra likväl ej någon väsentlig del af kyrkan. Under den äldsta kristna tiden, å de gamla basilikorna, saknades de helt och hållet. I Italien liksom i den grekisk-katolska verlden hafva de aldrig ansetts nödvändiga, och äfven i andra land hafva många betydande kyrkobyggnader saknat hufvudtorn (så ursprungligen Strengnäs och Linköpings domkyrkor i Sverige), hvilket ännu ofta är fallet i fråga om sockenkyrkor. Tornen uppfördes ursprungligen vid kyrkorna dels för att inrymma de trappor, som ledde upp till byggnadens vind eller högre belägna delar, dels äfven för att i dem upphänga klockorna, hvilka först på 800-talet synas hafva kommit i allmännare bruk. Derjämte användes de till förvaringsrum för en del af kyrkans tillhörigheter och på sina ställen jämväl som försvarsverk. Deras plats i förhållande till den egentliga kyrkobyggnaden var i början obestämd, så öfver hufvud alltid uti Italien, der klocktornet, »kampanilen», ej sällan är en fristående byggnad liksom våra klockstaplar vid en del kyrkor. Detta är ännu fallet med några af de förnämsta helgedomarna uti Italien (S. Marco i Venezia, dômen i Pisa, dômen i Florens). Norr om Alperna blefvo deremot tornen efter hand en om icke oumbärlig, dock i regeln önskvärd prydnad för hvarje ansenligare kyrkobyggnad. Hufvudtornen erhöllo dervid sin gifna plats vid den vestra gafveln, vare sig ensamma eller parvis, och ingingo såsom ett väsentligt moment i kyrkornas fasadbildning. I rikare anläggningar ökades tornens antal. Jämte fasadtornen förekomma smärre torn i vinklarna mellan koret och tvärskeppet; en s. k. takryttare eller ock en kupol höjer sig öfver midtqvadraten, och små tornspiror afsluta sträfpelarna uppåt. Betäckningen är vexlande. Under den tidigare romanska perioden nyttjades enklare former, såsom den koniska eller den pyramidala, ja äfven kroppåstak mellan två gafvelröst, t. ex. i trappgafvelbyggnader. Under det senromanska skedet och, ännu mer, under gotikens herravälde älskade man de höga, smärta, stundom genombrutna spirorna, hvilka ej sällan vid basen omgifvas af smärre spiror eller på midten med en krans af sådana. Det är denna mångfald af torn å kyrkor eller kring borgar och stadsmurar, som ger de medeltida städerna (t. ex. Nürnberg, Visby) en god del af deras pittoreska utseende. -- För renaissancen, som mycket hemtade sina förebilder på arkitekturens område från den klassiska forntiden, var tornbyggnaden strängt taget ett främmande, t. o. m, ett barbariskt element. I renaissancens fädernesland, Italien, fick den ej häller någon vidsträcktare användning vare sig vid palatsbyggnader eller å kyrkor. Kupolen blef der älsklingsformen. Deremot bibehölls den och användes med förkärlek i det öfriga, af renaissance-bildningen påverkade Europa. De höga, resliga tornspirorna förekomma under både 1500- och 1600-talen gerna å kyrkorna, ehuru man söker lägga in mera lif och rörelse i deras linier och sammansätter dem af flere på hvarandra följande in- och utsvängda delar. Likaså ingå tornen som ett väsentligt element i 1500-talets slottsbyggnader under formen af både rundlar och fyrkanter (de runda tornen hette i den äldre svenskan vanligen »rundlar», medan betäckningarna eller spirorna kallas »torn»). De användas både som trapptorn och som hörntorn eller springa som hängtorn, »karnaper», ut från hufvudbyggnaden. Deras spiror utgöra, i förening med de höga gaflarna och de utsirade vindskuporna, en omtyckt och för tidehvarfvet karakteristisk prydnad. I början mera tillfälligt placerade och löst sammanhängande med det öfriga, bringas de efter hand genom sammanbindande gesimser och regelbundet fönsterläge samt symmetrisk anordning i närmare öfverensstämmelse med byggnadens hufvudmassa, för att längre fram, under inflytelse af den klassiska senrenaissancen på 1600-talet samt den nyklassiska smaken på 1700-talet, knappas af till hörnpaviljonger eller enkla framsprang med låga tak. I den moderna arkitekturen, framförallt den privata (hyrespalatset i staden, villan på landet), har tornbyggnaden efter mönster från 1500-talet erhållit en vidsträckt användning, hvarpå exempel i mängd kunna uppvisas bl. a. från vår egen hufvudstad. Jfr Tak. -- Om de tornformiga hufvudpjeser i schackspelet, hvilka kallas torn. Fr. (la) tour, fordom roc, T. roche, thurm, se Rockera och Schack. Upk.
Här meddelas slutligen höjdmåtten på några af verldens mera betydande tornbyggnader Fullt exakta siffror äro emellertid svåra att erhålla. I olika arbeten kunna måtten variera med en eller ett par meter, stundom något mer, då beroende på huruvida spirans eller kupolens krön (korset, korsblomman, tuppen o. s. v.) medräknas eller icke.
Kabeltornen till Hudsonbron i New York 173 m. Rådhuset i Filadelfia 163 » Münstern i Ulm 161 » Dômen i Köln 156 » Katedralen i Rouen (148) 151 » Nikolaikyrkan i Hamburg 144 » Münstern i Strassburg 142 » S:t Stefan i Wien 138 » Peterskyrkan i Rom (142?) 132 » Mariakyrkan i Lybeck 124 » Dômen i Antwerpen 123 » Justitiepalatset i Bruxelles (118) 122 » Katedralen i Chartres 113 » S:t Paul i London 111 » Dômen i Florens 107 » Dômen i Milano 106 » Invaliddômen i Paris 105 » Parlamentshuset (Viktoriatornet) i London 102 »
Bland kyrkor i Sverige må nämnas
Domkyrkan i Upsala (med korsblommorna)(400 fot) 118,7 » Domkyrkan i Linköping 105 » Klara kyrka i Stockholm 104 » Domkyrkan i Vesterås (med tuppen) 102,5» Tyska kyrkan i Stockholm 92 » Riddarholmskyrkan i Stockholm 85,5» Johannes' kyrka i Stockholm 84,6» Matteuskyrkan i Norrköping ? 65 » Domkyrkan i Skara 62 »
Det högsta byggnadsverk på jorden är f. n. Eiffeltornet i Paris (300 meter; jernkonstruktion; af den franske ingeniören A. G. Eiffel uppfördt till verldsexpositionen derst. 1889); det till volymen största är fortfarande Cheopspyramiden, hvars höjd urspr. var 146 m.