Transformator

*Transformator. Den vanliga vexelströmstransformatorn består af en jernkärna, som, till förekommande af uppvärmning och energiförlust genom s. k. foucault-strömmar, är bildad af en knippa sinsemellan isolerade jerntrådar eller jernband, kring hvilken finnas upplindade två trådspolar, bredvid eller öfver hvarandra. I den ena af dessa (den primära spolen) inledes en elektrisk vexelström (primärströmmen), tagen från kraftkällan, ur den andra (den sekundära spolen) uttages en andra elektrisk vexelström, afsedd för förbrukning. Om nu antalet af primärspolens vindningar kring jernkärnan är tio gånger så stort som sekundärspolens, så blir spänningen i sekundärströmmen (ungefär) tio gånger mindre än primärströmmens. Detta förhållande mellan vindningstalen kallas transformationskoefficient. Till gengäld blir strömstyrkan i sekundärströmmen (nära) tio gånger primärströmmens. Man förlorar likväl alltid några proc. (vanligen 5 till 20) af den elektriska energien vid transformationen. Jernkärnan är vanligen sluten (cirkelformad eller rektangulär). Transformatorer för trefasströmmar bestå af tre i de båda ändarna förenade jernkärnor, hvardera med två spolar. Man kan äfven, fastän ej på ett så enkelt sätt, transformera likriktade strömmar från en spänning till en annan medelst så kallade likströmstransformatorer. Större betydelse hafva i praktiken de apparater, genom hvilka vexelström förvandlas till likriktad ström eller likriktad ström till vexelström, vexelströms–likströms-, resp. likströms–vexelströms-transformatorer. Ett specielt fall af sistnämnda transformatorssort är den vanliga induktionsapparaten (se d. o.), der jernkärnan vanligen är rak och en lågspänd likriktad ström af hög strömstyrka förvandlas i en högspänd vexelström af i medeltal ringa strömstyrka. S. A–s.