Trikiner, zool., patol., är det allmänt bekanta namnet på små hårfina (Grek. trichinos) maskar, som höra till fam. Trichotrachelidae (se d. o.) och första gången 1835 beskrefvos af Owen under benämningen Trichina spiralis. De träffades spiralformigt hoprullade och inneslutna i citronformiga kalkkapslar i musklerna hos en person, som dött på ett sjukhus i London. Man hade visserligen redan förut flerestädes iakttagit i musklerna de små förkalkade kapslar, inom hvilka trikinynglet afvaktar sina kommande öden, men man hade ansett dessa ytterst små kalkafsättningar vara uppkomna genom en degeneration af muskeltrådarna. Redan Owen uttalade den åsigten att trikinerna, huru små de än vore, kunde genom sin oerhörda mängd förorsaka svaghet i muskelsystemet hos deras »värd». Men då flere fall sedermera beskrefvos, der personer synts hafva åtnjutit en kraftig helsa, oaktadt man efter deras död funnit massor af dessa parasiter i deras muskler, blef Owens åsigt motsagd och äfven af honom sjelf öfvergifven. Den sålunda antagna tryggheten med afseende på vådan af trikiners invandring i menniskokroppen blef obehagligt störd genom det af Zenker 1860 bekantgjorda fallet af trikinos, trikin-förgiftning (trichiniasis, trichinosis), med dödlig utgång (i Dresden). Och man konstaterade derefter, att i Magdeburg under åren 1858--62 icke mindre än 300 personer angripits af denne farlige inhysing, som dödade 2 af de angripne. I Kolbe, nära Magdeburg, dogo under sommaren 1862 ej mindre än 8 personer af 38 insjuknade, hvilka deltagit i en gemensam, festmåltid, och vid samma tid afledo i Blankenburg 2 bland 60 genom trikiner insjuknade. Under 1863 uppträdde dylika epidemier i Hettstädt, der 20 eller 21 personer fingo sätta lifvet till af 135 angripna. Många andra sorgliga fall inträffade under de följande åren och framkallade allmän förskräckelse samt föranledde ifriga undersökningar af helmintologerna. Under senare tider hafva dylika fall af trikinos blifvit mera sällsynta, helt visst på grund af vidtagna försigtighetsmått mot trikinernas invandring. En rik trikin-literatur uppstod, och äfven Sverige lemnade bidrag till densamma genom Axel Keys upplysande afhandlingar om trikinernas utbredning i Sverige (i »Med. archiv», 1867). Det blef bevisadt, att svinen, med hvilkas kött, förtärdt i rått eller halfrått tillstånd, trikinerna införas i menniskokroppen, erhålla sina trikiner genom att förtära råttor, hos hvilka, likasom hos möss, dessa parasiter synas allmänt förekomma, eller möjligen äfven genom att äta exkrement, som innehålla ännu lefvande tarmtrikiner. Den offentliga helsovården började då ingripa, och på många orter i Sverige inrättades (sedan vanligen början blifvit gjord af enskilda), företrädesvis i de större städerna, på allmän bekostnad ännu verksamma »köttbesigtningsbyråer», der fläsk undersökes. Det svinkött, i hvilket trikiner träffas, inlöses med allmänna medel och oskadliggöres. 1867 fann man, att i Sverige ungefär 1 svin bland 200 besigtigade var behäftadt med trikiner. I Stockholm har på senare tider antalet trikinsjuka svin varit betydligt mindre, eller ungefär 1 på 950 besigtigade, men detta är ändock en proportion, som, såvidt undersökningar gifva vid handen, är ogynsammare än hvad förhållandet i allmänhet visat sig vara i andra land. Det kan då förefalla egendomligt, att så ytterst få fall af trikinos blifvit konstaterade i Sverige, och att intet med dödlig utgång är kändt. Detta torde förklaras deraf att man i vårt land icke har för vana att förtära svinkött utan föregående tillräcklig beredning medelst kokning, stekning eller tillräckligt stark rökning, hvarigenom det möjligen närvarande trikinynglet dödas och således oskadliggöres. Det är ovanan i Tyskland att förtära otillräckligt rökta eller kokta skinkor, metvurst och fläskkorf, som är anledningen till de der icke så sällan förekommande invandringarna af trikiner. Trikiner hafva träffats hos svinen äfven i England samt mycket ofta i amerikanskt fläsk, hvarför detta i vissa land är förbjudet att införas. -- Gången af trikinernas egen utvecklingshistoria är i största korthet följande. Då trikinynglet, inneslutet i sina kalkkapslar tillsammans med köttet af den »värd», som hyst ynglet, blifvit förtärdt och sålunda inkommit i ett passande djurs (en menniskas, ett svins, en katts o. s. v.) mage, så upplöses under digestionen af det omgifvande köttet kapslarnas kalkskal i den saltsyrehaltiga magsaften. De små, ännu icke könsmogna trikinlarverna (muskeltrikiner) frigöras sålunda och utvecklas redan inom det 2:dra dygnet till fullt färdiga hannar och honor (tarmtrikiner). Dessa maskar äro mycket små: hannen (fig. 2) 1,5 mm., honan (fig. 1) omkr. 3 mm. De sakna de små kitinstafvar, som bruka förekomma hos andra hår- l. trådmaskar. Bakre delen af kroppen är något förtjockad. Hannen har två koniska, tapplika analutskott, mellan hvilka tarmkloaken kan utstjelpas. Honans långa äggstock utmynnar ungefär på midten af kroppens främre hälft. Efter befruktningen utvecklas snart i de skallösa äggen små filarieliknande embryoner, som utkomma ur äggen och ligga tätt packade i lifmodern samt börja från 6:te dagen framfödas fria. Hvarje hona kan framkläcka ända till 1,500 embryoner. Dessa börja genast sina vandringar. De genomborra tarmkanalens väggar, förorsaka derunder smärtor och komma ut i bukhålan samt kunna, om deras antal är tillräckligt stort, framkalla en dödande bukhinneinflammation (»maginflammation»). Öfverlefver värden detta första anfall, såsom det oftast torde hända, lemnar trikinynglet snart bukhålan, borrar sig in i bukväggens muskler, med förkärlek i mellangärdet, intränger i muskelknippenas finaste fibrer och vandrar sedan fram långs efter muskeltrådens sträckning. Och redan efter 14 dagar kan man finna muskeltrikiner spiralformigt hoprullade och omgifna med en kapsel, i hvilken korn af kalk afsättas (fig. 3). Största mängden af trikiner stannar i de muskler, hvilka finnas närmast buk- och brösthålorna; men många företaga långa
vandringar till aflägsna muskler, och en eller annan torde med blodströmmen föras till muskler, som icke på direkt vandring kunna uppnås. Under dessa vandringar i musklerna förorsaka trikinerna, om de icke äro alltför fåtaliga, ett febertillstånd, liknande en tyfoidfeber, från hvilken tillfrisknandet sker mycket långsamt, kanske med svaghet och smärtor vid rörelser för hela lifvet. Om, såsom ofta inträffar, ett diarré påkommer under de dagar, då tarmtrikinerna producera sitt tallösa yngel, så bortföras med uttömningarna massor af detta, och infektionen blir då mindre svår. -- Utom hos råttor, svin och menniskor förekomma trikiner i synnerhet hos djur, som jaga och förtära råttor och möss, såsom katt, mård, räf, igelkott m. fl. Genom fodringsförsök har utrönts, att trikiner kunna öfverföras på t. ex. kalf, får, get, häst och kanin, hvilka eljest äro fria från denne inhysing. Foglar hafva ansetts icke kunna infekteras, men enligt nyare uppgift hafva utfodringsförsök lyckats äfven med dem. Fiskar och ryggradslösa djur gå fria. O. T. S.
