Tundra (»kärrtrakt») är det ryska namnet på de utanför skogsgränsen liggande trakterna i norra Sibirien och Ryssland längs kusten af Ishafvet och äfven här och der i det inre landet. De ödemarker i nordligaste Amerika, hvilka kallas Barren Grounds, höra äfven till samma kategori. Till sina hufvuddrag liknar tundran steppen, ehuru deras uppkomstsätt är olika. Bristen på fuktighet har skapat steppen, bristen på värme gör tundran; men båda göra på sinnet samma sorgliga intryck: flackt, enformigt, uttryckslöst te sig båda i stort sedt. Tundran är ej alltid slättland, utan omfattar äfven kuperad mark, der nivåskilnaden kan uppgå till ett hundratal meter. På grund deraf plägar man indela tundran i lågtundra och högtundra. Växtligheten är i allmänhet ytterst torftig. Endast der lågtundran genomströmmas af en stor vattenrik flod, som i bankar afsätter de sandmassor hon släpat med sig, hvarigenom en för tundran främmande mark uppkommit, blir vegetationen mera rik, bestående af lärkträd och salixarter, rönn, brakveds- och lonicerabuskar, och ur sanden uppspira många blommor, som man trott skulle stannat långt i söder, såsom epilobium, rosa, myosotis, valeriana, dianthus, campanula, vicia, ranunculus, saxifraga, potentilla m. fl. I allmänhet består vegetationen af starrarter, dvärgbjörk, salixarter, lingonoch kråkris samt hjortron och framförallt af renlaf, hvit- och rödmossa samt polytrichum-arter. Den skenbara gåtan hvarför ofvannämnda och andra växter uppspira endast ur dynernas torra sandgrund löses, då man vet, att blott sanden kan af den i månader från himmelen oafbrutet strålande solen blifva så genomvärmd, att dessa växter kunna gå till. I hela den öfriga tundran är detta en omöjlighet. Mossar och kärr, myrar och träsk, t. o. m. de flere meter djupa sjöarna, bilda blott ett tunnt sommartäcke för den eviga vintern. Knappt 1 m. under jordytan stöter man på is eller åtminstone kälad jord, som sträcker sig mer än 100 m. djupt, och det är detta, som hindrar de högre växterna att der frodas. Antalet af de djurarter, hvilka måste anse tundran som sitt hem, är ringa, men vida flere de, som äro karakteristiska för området, såsom fjällräfven, fjäll-lemmeln, renen (tundrarenen, en varietet, mindre än skogsrenen) samt en mängd foglar (ripan, ljungspolen, doppingen, labben, simsnäppan, blåhakesångaren, vandringsfalk, fjällvråk, hafsörn, fjall- och jordugglan, sångsvan, isand), hvilka om sommaren gifva lif åt det eljest ödsliga landskapet. Ett verkligt plågoris är myggan, som är uteslutande orsaken till att tundran om sommaren är obeboelig för civiliserade menniskor.
Nordisk familjebok · första upplagan
Tundra
Ämne: Allmän geografi och jordens delar · Geografi: öar, kuster, Afrika och Indien
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 16 (1892), sp. 920–921 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗