Upphandlings-deputationen (äfven kallad Kungliga deputationen och endast Deputationen) var ett extraordinarie ämbetsverk, som på förslag af Görtz inrättades af Karl XII och fick sin instr. d. 20 Jan. 1716. Dess chef var Görtz, hvilken utsåg till medlemmar holsteinska geheimerådet grefve von der Nath, bankofullmäktigen baron Johan Thegner och krigsrådet Sal. von Otter samt statssekreteraren Daniel Niklas von Höpken. Längre fram adjungerades kammarrådet J. Cronfelt. Bland dess underordnade tjenstemän må nämnas holsteinska hofrådet von Hagen och sekreteraren Ecklef. Deputationen hade att af Kontributionsränteriet (se d. o.) mottaga »ständernas obligationer», som det skulle dels använda till betalning af förskott och lån, dels afyttra mot reda pengar eller accepterade vexlar, vidare skulle den uppbära rikets inkomster och dermed förnöja K. M:ts och vederbörandes assignationer. Kontributionsränteriet förlorade dispositionsrätten öfver kontributionen och durchtågsgärden, och Statskontoret försattes totalt i overksamhet. Deputationen fick ej vidtaga någon åtgärd utan Görtz' vetskap och bifall samt var skyldig att utan invändning verkställa hans befallningar. Den var således ett verktyg i den allsmäktige gunstlingens hand. Von der Nath var Görtz' ställföreträdare och antog stundom i deputationen dennes höga ton, men uttalade för honom sitt missnöje med flere af hans åtgärder. Det är att märka, att ingendera var svensk medborgare och att Görtz ansvarade endast för konungen. Sitt namn fick deputationen af den anledning, att den skulle upphandla de för hären erforderliga förnödenheterna, hvarför den s. k. upphandlinysafgiften (se d. o.) utskrefs. Genom maktens samlande på en hand stäfjades obehöriga ingrepp i finansförvaltningen, men deputationen ansåg sin egentliga uppgift vara att bestrida de löpande utgifterna och bekymrade sig föga om anvisningar, som Statskontoret och Kontributionsränteriet ej förmått betala.
Aldrig någonsin i historiskt känd tid har Sverige varit skoningslösare behandladt än under Görtz' kraftregering. Såsom betecknande för denna är det nog att anföra följande. Hvar och en, som lemnade kronan förskott mot säkerhet af »ständernas obligationer», tilläts det att såsom utomordentligt hypotek taga inteckning i någon undersåtes fastighet. När obligationerna det oaktadt funno ringa afsättning, användes de till att gälda kronans skulder och andra utgifter. Förvaltarna af enkors, faderlösa barns, kyrkors och skolors reda medel måste utlemna dessa. Det bekanta experimentet med mynttecknen (se d. o.) var så mycket förderfligare, som det födde af sig en mängd drakoniska påbud, med hvilka man fåfängt hoppades kunna återställa nödmyntens förstörda kredit. Hit höra försämringen af kopparmyntet, hvars valör ökades med 50 proc., aflysningen af rikets redbara mynt, hvilket under hot af konfiskation affordrades undersåtarna (såsorn ersättning gafs blott det nästan värdelösa nödmyntet), beslagtagandet af rikets betydligare exportvaror (jern, koppar, mässing, tjära, beck, svafvel, alun, vitriol och rödfärg) mot ersättning med nödmynt efter en låg taxa, tvångsbeskattningen af dem, som ej sjelfmant erbjödo kronan lån, stapelstädernas förständigande vid högt vite att 1718 importera en stor mängd spanmål, attentatet mot riksbanken genom kronans vägran att liqvidera sin skuld och förvandlande af bankosedlarna till aktier samt påbudet om att för 1719 skulle erläggas en gärd af 16 2/3 proc. af alla redbara kapital, guld och silfver, hvilket dock inhiberades till följd af konungens död.
Med Karl XII:s död förlorade deputationen sin makt, och dess ledamöter afskedades d. 5 Jan. 1719. Med henne ramlade systemet. Görtz, von der Nath och Ecklef jämte deras betjening häktades (om Görtz' vidare behandling se artikeln om honom). I midten af 1720 lösgafs von der Nath, men Ecklef först 1727. Redan före ständernas sammankomst 1719 förordnade drottning Ulrika Eleonora en kommission öfver Görtz, von der Nath och deras handtlangare. Dessutom nedsatte ständerna i Maj 1719 en kommission för att granska Upphandlings-deputationens och Kontributionsränteriets finansförvaltning. I ifvern att straffa Görtz afvisade ständerna hans anbud om redovisning, hvilken för öfrigt skulle blifvit en vansklig uppgift, enär före Cronfelts inträde hvarken protokoll, registratur eller diarium förts i deputationen. Ecklef, som uppsatt dennas räkenskaper för 1716, fick sig ålagdt det kinkiga uppdraget att afsluta hennes räkenskaper. De äro ej fullt tillförlitliga. Ständerkommissionens arbete granskades af en deputation, som tillsattes af riksdagen år 1723 och kom till det resultat att efter Görtz fanns en kassabrist af mer än 18 tunnor guld, af hvilka 5 torde kunna återfås från utlandet, och efter von der Nath en dylik af 123,570 dlr smt. Deputationen fäste ej afseende vid en af förmyndaren för Görtz' barn insänd räkning, som upptog deras fordran af svenska staten till omkr. 1/8 mill. rdr. G. E. A.