Ur, mekanisk inrättning till tidens mätande och regelmässiga indelning genom likformig rörelse. Det första medel menniskan fann till att bestämma tiden var solens skenbara lopp på himmelen; genom att iakttaga de af- och tilltagande skuggornas kretsgång leddes man till uppfinningen af solvisaren (se Sol-ur). Vidare inrättade man vatten-ur, bland hvilka de mera användbara grundade sig derpå att en vätska under ständigt lika tryck med lika hastighet, utflyter genom öppningen till ett kärl (se Vatten-ur), och sand-ur, i hvilka en sandmassa, på en viss bestämd tid rinner genom en smal öppning ned ur ett glaskärl i ett annat (se Timglas). I mer egentlig bemärkelse förstås med ur en maskin, som medelst ett hjulverk mäter tiden och angifver den genom visare på en urtafla. Den moderna tidens ur är en högeligen konstrik mekanism, som blifvit oumbärlig för det borgerliga lifvets ordnande och såsom hjelpreda åt astronomen, fysikern och sjöfararen. Ett urs huvudbeståndsdelar äro rörelseapparaten, hjulverket (löpverket), gånginrättningen, regulatorn, urtaflan (med visarna) och fodralet. Rörelseapparatens drifkraft utgöres af en långsamt nedsjunkande vigt (lod) eller en spänd elastisk fjäder, hvarifrån rörelsen utgår och underhålles. Rörelsen emottages närmast af löpverket, ett system af kugghjul och »drifvar», som gripa in i hvarandra, och genom hvilka visarna erhålla en likformig omvridning. Löpverket meddelar och underhåller rörelse äfven åt regulatorn, som består af en pendel eller ock ett litet svänghjul (»oro», balans) med spiralfjäder samt har till uppgift att genom sin oföränderliga svängningstid åstadkomma jämnhet i urets gång. Regulatorn är den egentligen tidmätande urdelen, ty den gör små, högst regelbundna rörelser af bestämd, kort fortvaro, hvilka likasom räknas af urverket och registreras på urtaflan af visaren. Gånginrättnmgen (»gången», échappement) sätter regulatorn i förbindelse med löpverket och låter detta med bestämda tidsintervaller rycka fram kugge för kugge, så att urverket hindras att löpa ut för fort. Dervid får ock regulatorn för egen del från den i lodet eller fjädern magasinerade kraften en ny impuls, till ersättning för den kraftförlust han lider genom friktion och luftens motstånd. I fodralet finna urets alla delar säkert fäste jämte skydd för dam o. s. v. -- Hjuluren indelas, alltefter regulatorns beskaffenhet, i två stora grupper: pendel-ur och ur med oro. Med hänsyn till drifkraften indelas de moderna uren i lod-ur och fjäder-ur (hvartill komma elektriska ur och pnevmatiska ur).
Hvad sjelfva löpverket vidkommer, är detta, väsentligen lika i alla slags ur. Hvarje hjuls tänder ingripa i ett litet dref (en »drif») med färre tänder, hvilket sitter på axeln till nästa hjul. Derigenom växer rörelsehastigheten i så hög grad, att då t. ex. å ett vanligt fickur det första hjulet gått rundt ett hvarf, har sista hjulet gjort 600 hvarf. -- Pendel-ur hafva till drifkraft lod (torn-ur, vägg-ur) eller fjäder (bord-studsare, pendyler). Hos lod-uren åstadkommes drifkraften af ett lod, hängande i ett snöre, som vid urets uppdragning upplindas på en valsrulle. Fjädern såsom drifkraft har framför lodet företrädet att intaga föga rum; men enär det är af vigt att motorn verkar med alltjämt lika styrka, är det fallande lodet (som af regulatorn hindras att falla med alltjämt tilltagande hastighet) bättre än fjädern, hvars spänning aftager i samma mått som den vecklar ut sig. Den långa och mycket tunna, af härdadt stål gjorda fjädern är cylindriskt upplindad omkring sin likt en tunna formade kapsels (fjäderhusets) axel l. bom, så att den med ena änden är fäst vid bommen och med den andra vid kapselns vägg, samt spännes vid urets uppdragning. (Denna dragfjäder är icke synlig på fickur och kronometrar samt bättre bordstudsare och pendyler, emedan fjäderhuset är försedt med lock. På de billiga marin-uren, väckareuren o. dyl. finnes ej något fjäderhus, hvadan dragfjädern der är synlig.) Antingen fjäderhuset eller bommen hålles orörlig; genom fjäderns sträfvan att veckla ut sig omvrides i förra fallet bommen, i senare fallet fjäderhuset och kan sätta verket i gång. För utjämnande af fjäderkraftens föränderlighet betjenar man sig ej sällan af den s. k. snäckan med kedja. Från fjäderhuset går en fin, ledad kedja öfver till den vridbara snäckan, en stympad kon med snäckformigt inskuren vindling. Vid klockans uppdragning trädes urnyckeln på en förlängning af snäckans bom; kedjan rullas upp på snäckans vindling, hvarvid fjädern spännes. När fjädern sedan omvrider fjäderhuset, afvecklar kedjan sig småningom från snäckan och lindar upp sig kring fjäderhuset. Men i samma mån som fjäderns spänning och dragningskraft försvagas, växa å andra sidan de häfstångsarmar, med hvilka snäckan kringvrides; ty kedjan, som i början afvecklades från den smalaste änden af snäckan, kringvrider henne slutligen vid den tjockaste änden, och på detta sätt åstadkommes samma verkan som om ständigt samma kraft utöfvade sin dragning på en häfstångsarm af oföränderlig längd. Från det på snäckans bom sittande snäckhjulet öfverföres rörelsen till det öfriga urverket. Snäckkedje-anordningen är invecklad och ganska bräcklig samt duger ej för flatbyggda ur, hvarför man sökt ersätta den bl. a. genom att göra fjädern mycket lång, så att endast dess mellersta vindlingar, hvilkas spänning är likformig, behöfva vecklas ut. Detta tillämpas i den enkla anordning, som kallas »tandadt fjäderhus» och är vanlig i fickur. Fjäderhuset är der på ena kanten försedt med tänder och utgör det första kugghjulet i löpverket. -- När uret uppdrages, skulle hela verket jämte visarna drifvas tillbaka, ifall snäckhjulet (eller det tandade fjäderhuset) vore fast på sin bom, kring hvilkens förlängning urnyckeln anbringas. Men nu är snäckhjulet (liksom fjäderhuset) vridbart, och endast det deröfver sittande, mindre sparrhjulet är fast på bommen. Då uret är i gång, trycker sig en på snäckhjulet befintlig sparrhake medelst en fjäder in mot en af sparrhjulets sneda tänder, och snäckhjulet deltager sålunda i omloppet, som om det sutte fast på bommen. När deremot vid uppdragningen bommen vrides åt motsatt håll, glider sparrhaken på tändernas sluttande utsidor (hvarigenom den välkända knarrningen uppkommer), och snäckhjulet förblir stilla. (I ur med tandadt fjäderhus sitter sparrhaken med sparrfjädern på fjäderhusbryggan.) På samma sätt är i lod-ur vid uppdragningen hela verket till följd af en sparrinrättnings verkan stadt i hvila med undantag af upplindningsvalsen. -- I urverk finnes alltid ett hjul, som vrider sig rundt 1 gång på 1 timme. Detta »centrumhjuls» bom har en förlängning, som går igenom urtaflan och uppbär minutvisaren. Genom förmedling af två par hjul och drifvar meddelas från samma bom en tolf gånger långsammare rörelse åt ett kring bommen fritt sittande rör, på hvars förlängning timvisaren har fäste. Sekundvisare anbringas helt enkelt på den förlängda bommen till ett hjul, hvilket går rundt en gång på hvarje minut. -- Det är genom sin konstanta svängningstid som pendeln erbjuder ett verkligt tidmått (se Pendel). Pendel-uren gå endast när pendeln kan svänga i ett lodrätt plan, hvaremot det andra slaget af regulator, oron l. balansen, svänger obehindradt, hvilket läge dess axel än innehar. Fickur, kronometrar, res-ur, marin-ur, etc. måste derför alltid inrättas med oro. Det af orons axel l. bom uppburna svänghjulet ger en viss framhärdighet åt den fram- och tillbakavridande rörelse, hvilken bommen medelst en särskild gånginrättning (se nedan) mottager från löpverkets sista hjul. Men på samma gång få orohjulets svängningar en viss sjelfständighet genom den fina spiralfjäder af stål, hvilken är fäst med sin inre ände å svänghjulets bom. Vid hjulets sidosvängning undergår nämligen denna spänstiga fjäder en formförändring och sträfvar att återtaga sin förra form, hvilket sker under svängningar, som erbjuda motsvarighet till pendelns, Urets gång kan göras långsammare eller hastigare (uret »ruckas») derigenom att man förlänger eller förkortar spiralfjäderns svängande del, i det att fjädern nära sin yttre fästpunkt hvilar i en klyka, som flyttar sig åt ena eller andra sidan, alltefter som ruckarmen röres. På pendel-ur regleras gången endast derigenom att pendelkulan skrufvas högre eller lägre. -- För gånginrättningen hafva olika system kommit till användning. Äldst är den s. k. spindelgången. I de med sådan gång inrättade uren är sista hjulet i löpverket, det s. k. steghjulet, kronformigt och orospindeln (bommen) försedd med två utstående lappar, som under orons korta svängningar vexelvis gripa in i steghjulets tänder och, fastän de stötas tillbaka, hvarje gång åstadkomma ett ögonblicks uppehåll i hjulverkets kringvridning. Denna s. k. tillbakafallande gång verkar alltför stötvis, och uppfinningen af de »hvilande» gångarna utgjorde derför en förbättring, karakteriserad deraf att gånghjulet (sista hjulet i löpverket) kommer i fullständig hvila under en del af regulatorns svängning. Till detta slag hör den hos fickur mycket vanliga cylindergången. Orons bom bildar der en cylinder, i sin mellersta del öppnande sig till en halfrund ihålighet, i hvilken det af stål arbetade gånghjulets tänder kunna inträda. Dessa tänder, som äro kilformiga och uppbäras af små pelare, ömsom qvarhållas och frigöras vid balansens svängningar, hvarjämte denna, genom de passerande kuggarnas gnidning mot cylinder-urhålkningens kanter, får små påstötningar till fortsättande af sin svängning. Å ur med hakgång (förr äfven kallad ankargång) ingriper steghjulet i armarna på ett ankarformigt föremål (hake), som svänger i samband med regulatorn. Om den hvilande bakgången (Grahamsgången) i pendel-ur (en förbättring af den äldre tillbakafallande hakgången l. »släphaksgången») se art. Pendel, sp. 985, jämte fig. å sp. 983. En annan hvilande gång är duplexgången. Der är gånghjulet försedt med ett dubbelt antal tänder, af hvilka ena hälften är riktad i hjulets plan och tjenstgör vid »hvilan», medan de andra stå vinkelrätt mot hjulets plan och tjenstgöra vid »häfningen», i det att de falla mot en på balansens bom fäst häfarm och sålunda meddela ny impuls åt balansen. Duplexgången bör utföras med öfverlägsen noggranhet och har då stora företräden framför cylindergången, hvilken deremot är afgjordt att föredraga, när det gäller ur af billigare qvalité. De »fria gångarna» utmärka sig derigenom att balansen fullbordar sin svängning fritt, oberoende af tryck från löpverket. Till detta slag hör ankargången, å hvilken gånghjulet ej står i omedelbar förbindelse med balansbommen, utan impulsen åt oron meddelas genom förmedling af »gaffeln», som sitter på samma bom som ankaret l. haken och slutar med en klyka. På balansbommen finnes en skifva (»liverrullen»), i hvilken är fäst en sten, som vid hvarje svängning af balansen ett ögonblick griper in i gaffelklykan. Ankargången användes på bättre fickur och lemnar utmärkta resultat. En ännu fullkomligare fri gång är kronometergången, å hvilken oron erhåller en impuls endast för hvar annan svängning. Gånghjulets hvila eger der rum emot en sten, som är fäst å en fjådrande häfarm, och impulsen meddelas derigenom att hjulets tänder direkt träffa den s. k. häfstenen, som sitter i en skifva på balansbommen. Åtskilliga anspråksfulla, men föga praktiska kronometergångar med jämn kraft grunda sig derpå att balansen erhåller sin impuls af en häfarm, som alltid verkar med samma kraft och spännes af gånghjulet. -- För att ett ur skall gå noggrant, måste pendel- eller orosvängningarna vara af städse lika varaktighet, och då denna beror på pendelns längd samt balansens och spiralfjäderns diametrar, hvilka ökas eller minskas vid vexlingar i temperaturen eller i lufttrycket, har man uppfunnit sätt för utjämning deraf, kompensation, med tillhjelp af olika metallers olika utvidgning. Om den kompenserade pendeln se Kompensationspendel. Å de bästa ur med oro anbringas äfvenledes kompensation, i det att balanshjulets krans sammanlödes af två olika metallsorter (hälst mässing och stål), hvarjämte kransen är på två ställen uppskuren och bildar två halfcirkelformigt krökta armar, förenade endast genom en midtskänkel. Genom att flytta små skrufvar, som äro fästa på dessa armar, fram och tillbaka kan man efter behag öka eller minska kompensationens kraft. Isokronisk kallas spiralfjädern, när den förmår reglera hastigheten hos orosvängningarna så, att de fullbordas på samma tid, oberoende af om de äro stora eller små. Denna isokronism åstadkommes genom vissa böjningar af spiralfjäderns hvarf o. s. v. -- Slagverk i ur hafva egen drifkraft (lod eller fjäder) och sättas i gång från visareverket på bestämda tider. När slagverket kommer i gång, roterar med ofantlig hastighet ett vindfång, hvilket tjenstgör såsom dess regulator. På elastiska, af häfstänger rörda skaft sitta hammare, som slå erforderligt antal slag på en klocka eller fjäder. »Repeter-ur» upprepa den senast slagna timmen, när slagverket sättes i gång utifrån genom tryckning på en knapp el. dyl. -- Uppdragning af fickur kan i vissa fall ske annorledes än med urnyckel. »Remontoar-ur» uppdragas nämligen medelst vridning på en knapp, som sitter inuti bygeln. -- »Kontroll-ur» af olika konstruktioner tjena till kontrollerande af att nattväktare, fångvaktare och dylika på bestämda tider infunnit sig å föreskrifna stationer. De vanligaste kontroll-ur grunda sig derpå att med timvisaren rör sig en pappersklädd cylinder, på hvilken väktarens markering blir synlig.
Bland pendel-ur må här åtskilliga olika slag komma i betraktande. Vanliga vägg-ur af äldre konstruktion hafva dels spindelgång (med oro), dels tillbakafallande hakgång, medan finare vägg-ur numera förses med hvilande hakgång. Astronomiska pendel-ur gå ytterst noggrant; de ega hvilande hakgång och kompensationspendel, som gör en svängning hvarje sekund. Tapphål m. m. göras af ädelsten (rubin). Dessa ur uppdragas för 8--30 dagar, ja somliga för ända till tio år i sänder. Torn-ur hafva hjul och spindlar af jern eller stål (i andra slags ur göres hjulverket hufvudsakligen af mässing). Friktionen är i torn-ur enormt ökad af alla delars stora tyngd. De äro mycket utsatta för smuts och dam, och vid köld fryser ofta oljan. Till öfvervinnande af blåstens och snöns inverkan på de stora visarna har man vidtagit en sinnrik inrättning, hvars grundtanke är att lodet i gångverket endast under ett par sekunder af hvarje minut kommer i verksamhet (utlöses), men gånghjulet och pendeln få behöflig drifkraft från en särskild fjäder, som hvarje minut på nytt uppdrages af verket, till följd hvaraf minutvisaren rör sig språngvis. Bordstudsare (pendyler) äro pendel-ur (sällan ur med oro), hvilkas drifkraft är fjäder, ej lod. Normal- (precisions-) ur kallas noggranna ur, efter hvilka andra ställas. Mycken mekanisk sinnrikhet har förr i tiden nedlagts på konst-ur, i hvilka t. ex. särskilda visare angifva andra orters tid, datum, årets kyrkofester, himlakropparnas rörelser m. m., mekaniska figurer framkomma på bestämda tider och göra vissa rörelser o. s. v. -- Ur med oro till regulator äro nästan alltid fjäderur. Fickur med spindelgång (samt snäcka), s. k. »spindel-ur», tillverkades ännu för några årtionden sedan. I goda fickur göras tapphålen af rubin. Fickur böra rengöras minst hvart tredje år, ty oljan torkar med tiden bort och blandar sig med dammet, som tränger in i det bäst tillslutna ur och verkar som smärgel, hvarigenom delarna förslitas. Högsta möjliga grad af regelbundenhet i gången har (näst astronomiska pendel-ur) kronometern (se d. o.). Medan box-kronometern har snäcka med kedja, utrustas fick-kronometern ofta med två tandade fjäderhus, som bägge gripa in i centrumdrifven, och konstant dragkraft åstadkommes derigenom att endast en del af fjäderns mellersta hvarf hinner utveckla sig. Kronometrarna hafva kompensations-oro och fri gånginrättning, hvarjämte orons fjäder ej är vindad i ett enda plan, utan cylindriskt såsom en resårfjäder. »Halfkronometrar» kallas, oegentligt, ett slags finare ankargångsur. För elektricitetsingeniörer och andra, som komma i beröring med starka elektriska batterier, göras fickur utan något stål i gången. Balansen göres af silfver eller platinalegering, dess fjäder af guld eller palladium.
Elektriska (elektromagnetiska) ur, äfven kallade »telegraf-ur», äro ur, som samtidigt med andra på skilda platser befintliga få sina visareverk drifna medelst elektrisk ström från ett normal-ur. Detta senare är vanligen så inrättadt, att en i urverket anbragt kontaktinrättning en gång i hvarje minut sluter den eljest afbrutna strömmen från ett galvaniskt batteri. Af en från normal-uret utgående telegraftråd ledes strömmen till de olika elektriska visareverken, genomlöper i ett ögonblick dem alla och rycker samtidigt fram deras visare. Tråden gör nämligen ett särskildt jernstycke i uren magnetiskt, hvarigenom denna elektromagnet (se d. o.) attraherar ett ankare, och denna rörelse öfverföres genom en spärrhake med sparrhjul till minutvisaren, så att denna hoppar fram för hvarje minut ett delstreck på taflan och dervid genom vanlig utvexling medtager timvisaren. I stora städer, der en mängd ur kan stå i elektrisk förbindelse med normal-uret, utgå radialt från detta flere trådar, enhvar ledd till ett större antal ur. De elektromagnetiska uren uppfunnos 1839--40 af Steinheil i München och Wheatstone i England. Elektriska ur i mer egentlig bemärkelse äro de af Bairi i Edinburgh 1840 uppfunna, hvilka hafva elektricitet till drifkraft i st. f. lod eller fjäder. De behöfva ej uppdragas; deremot erfordrar batteriet underhåll, och dessa ur hafva, såsom dyra och komplicerade, föga kommit till praktisk användning. -- Pnevmatiska ur drifvas med komprimerad luft, som ledes genom rör från ett normal-ur till de olika urtaflorna. På bestämda tider inpressas luftströmmar i rörsystemet, och till följd deraf sättes vid hvarje ur en lucka i rörelse, hvarigenom visarna framflyttas. Sådana ur äro inrättade i Paris, hvarest det välordnade kloak-systemet användes till framdragande af rörledningarna.
Ur med hjulverk uppfunnos under medeltiden, ovisst vid hvilken tidpunkt, men sannolikt ej före början af 1100-talet (ur funnos då i åtskilliga rika kloster). På grund deraf att en sultan på 1200-talet skänkte ett lod-ur till kejsar Fredrik II har man antagit, att uppfinningen gjorts af sarasenerna och genom korsfararna öfverförts till Europa. På 1300-talet funnos mångenstädes torn-ur med oro, spindelgång och slagverk. Till en början bestod oron af en svängande tvärslå med upphängda vigter nära ändarna, men tidigt nog inrättades i stället svänghjulet. Kring midten af 1500-talet nyttjades allmänt vägg-ur med slagverk och ofta väckareapparat. Den märkliga uppfinningen af fickuren gjordes inemot 1511 i Nürnberg af klensmeden Peter Henlein (ej Hele; f. 1480, d. 1542); de voro i början halfklotformiga, men fingo snart en oval form (»nürnberg-ägg»). Alla dessa äldre ur, som hade spindelgång, voro bristfälliga tidmätare och utgjorde en för rikt folk förbehållen lyx. Man hade en vurm att förse uren med avtomatiska tillsatser och lekverk. Mest berömdt är det stora astronomiska uret i Strassburgs-katedral. (Af urverk drifna avtomater och leksaker blefvo en specialitet för staden Nürnberg, som deremot ej vidare utmärkt sig i urtillverkning.) Af stor betydelse vardt den snillrike Huygens' åtgärd att förena Galileis pendel med hjuluret (1656), så ock den af både Hooke och Huygens (omkr. 1670) gjorda uppfinningen att reglera orohjulets svängning medelst en spiralfjäder. På grund af urens förbättrade gång kunde man då anbringa minutvisare på fickuren, hvilka förut endast haft timvisare. I England uppfann Barlow repeter-uren (1676), Hooke den tillbakafallande hakgången (1666; f. f. g. utförd 1680 af W. Clement, som fått äran deraf) och Tompion 1695 cylindergången, förbättrad af Graham, hvilken derjämte uppfann den hvilande hakgången, samt J. Harrison 1726 kompensationspendeln och 1735 kronometern. Schweizaren N. Facio införde 1700 tapphålen af rubin, Berthoud och Th. Mudge i slutet af 1700-talet ankargången för fickur, och Earnshaw 1805 kompensationsoron. Bland öfriga urtillverkare, som inlagt förtjenst om tidmätningens noggranhet, märkas Arnold, Bréguet, Kessels, dansken Jürgensen samt svensken V. Kullberg.
Urmakeriet betjenar sig af finare och mångfaldigare verktyg än något annat mekaniskt yrke. Medan äldre tiders urmakare voro konsthandtverkare, som förfärdigade sina ur per styck, utmärkes yrket nu af massfabrikation och prisbilliga produkter. Man använder förnämligast maskinarbete och drifver arbetsfördelningen långt; de flesta urmakare äro numera endast urhandlare och reparatörer eller sammansättare af de ofta från vidt skilda håll inköpta urdelarna. -- Fickurs- (och speldose-)tillverkningeu företer en ojämförlig blomstring i vestligaste delen af Schweiz, hvarest hela yrkesgrenens grundläggning direkt ledes tillbaka till en yngling, D. J. Richard, som 1679 eftergjorde ett engelskt fickur. Tillverkningen idkas mest i kantonerna Genève (fina ur) och Neufchâtel (ordinär vara); dess hufvudorter äro Genève, Locle och La Chaux-de-Fonds. Der lefver ett slägte af födda urmakare; arbetet idkas såsom hemslöjd och är fördeladt i en mängd (ända till 54) grenar. Urdelarna (»råverken») tagas merendels från fabriker, och af de omkr. 3,000 operationer ett färdigt bättre ur kräft falla de allra flesta på bearbetningen eller tillpassningen af råverken. I Genève finnes en högt ansedd urmakareskola. Den schweiziska urtillverkningen, som ger underhåll åt omkr. 100,000 menniskor, belöper sig på 4--5 mill. fickur årligen, och årsexporten uppgår till inemot 60 mill kr. De schweiziska fickuren äro nästan alltid cylinder-ur. I England och Frankrike tillverkas de bästa kronometrar äfvensom för öfrigt utmärkta fickur, hvilka dock ej i prisbillighet kunna täfla med de schweiziska. De engelska äro solidt byggda och öfverlägset noggranna i gången (ankargång; nästan alltid äfven snäcka), medan de franska mera äro anlagda på lätthet och sirlighet (pendyler i Paris, fickur i Besançon). En verklig konkurrent på verldsmarknaden har Schweiz under sista tiden fått i Nord-Amerika, hvarest goda och billiga fickur nu fabriceras i massa (1 1/2 mill. ur 1890). Bland landtbefolkningen på Schwarzwald utgör sedan slutet af 1600-talet tillverkningen af skulpterade vägg-ur och bordstudsare en blomstrande hemslöjd med genomförd arbetsfördelning. I början gjordes t. o. m. hjulverket af trä. Schwarzwaldur äro rätt goda och utomordentligt billiga. En motsvarighet erbjuda de i Mora socken i Dalarna sedan gammalt af allmogen förfärdigade pendel-uren (moraklockor, dalkarlsur). Dessa äro liksom schwarzwalduren försedda med släphaksgång. Ännu för en mansålder sedan funnos inhemska ur i nästan hvarje stuga på Sveriges landsbygd, men de utträngdes af de amerikanska skåp-uren (som i sin ordning lemnat plats för de prydliga »regulatorerna»). T. o. m. torn-ur af Mora-tillverkning förekomma i och utom länet. Förr tillverkades för hand i Stockholm goda, ganska dyra fickur (bl. a. Kochs och Hochschilds cylinder-guldur från slutet af 1700-talet). G. W. Linderoths pendyler och torn-ur åtnjuta verkligt anseende. Det första försök i Sverige att fabriksmassigt tillverka fickur är gjordt af H. Hammarlund, en af nutidens skickligaste urmakare, hvilken 1887 grundlade Halda fickursfabrik i Bleking. Efter de bästa arbetsmetoder och delvis egna patent tillverkas der 8 slags guldoch silfverur med ankargång och kompensationsoro (halfkronometrar); alla ur-delar utom taflorna göras vid fabriken. Halda-uren äro remontoarer; de t. o. m. ruckas från bygeln (en uppfinning af Hammarlund). -- Den förnämsta stapelplatsen for handeln med ur och urdelar är Leipzig.