Usus

Usus. Lat. 1. Nyttjande eller bruk af något, särskildt i juridisk bemärkelse om a) nyttjanderätt till något utan eganderätt, vanligen såsom ususfructus, rätt att draga afkastning af en sak (se Nyttjanderätt), samt om b) en på sådant nyttjande under viss tid eller häfd grundad eganderätt. Förvärfvandet af dylik kallas ock usucapio (se d. o.). Ett särskildt slag af usus var det vid äktenskaps ingående, då manus (se d. o.) uppkom genom oafbrutet äktenskapligt samlif (enl. Tolf taflornas lag under 1 år). -- 2. Bruk, plägsed, vana, t. ex. u. fori, rättegångsbruk; u. loquendi, språkbruk. R. Tdh.