Utsäde

Utsäde, landtbr., kallas den säd eller de frön, som landtmannen eller en växtodlare i allmänhet utsår och nedlägger i jorden, för att deraf må uppväxa nya plantor, som i sin ordning vidare utvecklas och bära mogna frön samt gifva skörd. För att odlingen af sädesslag och andra kulturväxter skall gå framåt och gifva en skörd, hvilken till såväl qvaliteten som qvantiteten må blifva tillfredsställande, är det af yttersta vigt, att man skaffar sig ett i alla afseenden fullgodt och passande utsäde. Detta måste vara väl moget, torrt och oskadadt samt ega full grobarhet. Desslikes bör det vara väl rengjordt och omsorgsfullt befriadt från ogräs eller inblandning af främmande växters frön. I ändamål att pröfva och undersöka beskaffenheten af de utsädesslag och frön, som landtmannen använder, äro s. k. frökontrollstationer (se Frökontroll) numera inrättade inom flertalet af landets provinser. Vidare hafva ock uppstått flere föreningar eller sällskap, hvilka hafva till uppgift att skaffa för landet lämpliga utsädessorter genom förädling och acklimatisering m. m. Utsäde, som producerats i nordligare trakter, plägar visa sig härdigare och bättre vid odling i en sydligare del af landet, hvaremot utsäde från ett mildare klimat ofta är osäkert och ömtåligt, då det användes å mera nordligt belägna åkerfält eller ängsmarker. Riadt utsäde gror vanligen jämnare och bättre än sådant, som är af en mera omvexlande och kanske äfven så hög fuktighetsgrad, att det blifvit skadadt eller delvis förlorat groningsförmågan. Erfarenheten har visat, att några sädesslag, t. ex. råg, blifva bättre till utsäde, om de ej urtröskas omedelbart efter skörden, utan få ligga i stack öfver vintern till påföljande vår eller sommar. Under det sädeskornen förblifva qvar i axen, eger en eftermognad rum, hvarjämte det hela blir fullständigare genomtorkadt och af en mera likformig beskaffenhet. Är säden för öfrigt omsorgsfullt magasinerad samt väl skyddad mot yttre och skadlig inverkan, kan groningsförmågan bibehålla sig oförminskad under flere år. Emellertid är grobarheten af mycket olika varaktighet hos olika frön och sädesarter. Somliga utsädesfrön, t. ex. ängskafle (Alopecurus pratensis), måste utsås ganska snart, eller samma år, som fröet blifvit skördadt, ty får detsamma ligga någon längre tid, går groningskraften förlorad. Andra åter kunna förvaras i många år och ändå gro väl, så snart de utsås i jorden. Af hvete, lin, ärter och bönor begagnar man hälst årsgammalt eller ännu äldre utsäde; af öfriga odlade kulturväxter deremot hällre nytt än gammalt. Med utsädet kunna ofta sjukdomar, alstrade af svampsporer och skadeinsekters larver el. dyl., spridas eller öfverföras på de efterföljande skördarna. Af denna anledning är det vanligt, att man före sådden genomfuktar utsädet med någon sådan lösning eller vätska, som antages kunna döda dessa sjukdomsfrön eller larver utan att för öfrigt skada sjelfva utsädet eller tillintetgöra dess grobarhet. De lösningar, som dertill begagnas, äro t. ex. sådana, som innehålla kopparvitriol, kalk eller andra dylika skarpt verkande ämnen och salter. Tydligt är dock, att man bör använda dylika lösningar endast i mycket utspädt tillstånd. Med utsäde, som erhållits från främmande land, hafva stundom svåra ogräsarter blifvit införda, hvilka sedan åstadkommit mycken skada, t. ex. långrofvan (Bunias orientalis och klöfversnärjan (Cuscuta Trifolii) m. fl. Man kan derför ej vara nog försigtig och omtänksam vid inköp af utsädesslag eller utsädesfrön, att ej olägenheter af flerfaldig art kunna uppstå till skada för långliga tider. Äfven då landtmannen sjelf producerar sitt utsäde, måste han noga aktgifva på att han erhåller sådant af bästa beskaffenhet, emedan resultatet af den blifvande skörden så väsentligt är beroende af det bättre eller sämre utsäde, som man begagnar för växtens odling. Erkännas måste ock, att man på senare tider börjat egna en vida större uppmärksamhet än förr åt anskaffandet af ett ypperligt och godt utsäde vid odlingen af alla våra kulturväxter (en praktisk-vetenskaplig förening för detta ändamål är den för få år sedan stiftade »Svenska föreningen för odling och förädling af utsäde»), och såväl hushållningssällskapen som staten lemna numera årligen understöd för detta ändamål, emedan man anser, att utvecklingen af hela landets jordbruksnäring deraf väsentligen beror. Derjämte har man anledning hoppas, att vårt land derigenom en gång i framtiden skall kunna producera ej allenast tillräckligt utsäde för eget behof, utan ock för export till andra land, hvaraf för jordbruket skulle kunna beredas en ny och vigtig inkomstkälla för höjandet af landets ekonomiska välstånd i allmänhet. C. E. B.