Utvandring (emigration) består deri att en person öfvergifver sitt fädernesland och afstår från sina medborgerliga rättigheter derstädes för att bosätta sig för längre tid i ett annat land och blifva laglig medborgare i ett nytt samhälle. Bevekelsegrunderna till utvandring äro af ekonomisk och social art. Främst bland dem kommer begäret att skapa sig en bättre och mera betryggad ekonomisk ställning (och dermed högre socialt anseende), än förhållandena i födelsebygden medgifva, och särskildt svårigheten för den giftasvuxna ungdomen att derstädes i någorlunda tidig ålder stifta familj. Af ringare betydelse såsom verkande orsaker till utvandring äro politiskt eller kyrkligt förtryck, missnöje med landets lagar, begäret att undandraga sig tunga skattebördor eller tryckande militärtjenstepligt o. dyl. Upptäckten af nya guld-, silfver- eller diamantgrufvor har till aflägsna trakter dragit massor af utvandrare. Bland förmedlande orsaker till utvandring har den ojämförligt starkaste på senare tid visat sig vara bref från redan utvandrade slägtingar och vänner med lockande beskrifningar och sändning af respenningar, -- Frihet att utvandra är en naturrätt, som i nutidens kulturstater erkännes höra till den personliga friheten och de medborgerliga rättigheterna. Finner man sin stats förpligtelser oförenliga med sitt samvete, dess politiska eller religiösa inrättningar stridande mot sin öfvertygelse eller dess ekonomiska förhållanden hinderliga för sitt lifsuppehälle, bör det stå en fritt att utvandra. -- Utvandringen är en kulturhistorisk företeelse, som kännetecknar den hvita rasen (och den mongoliska). Jämförelsepunkter med nyaste tidens utvandring träffas i alla historiens skeden. Genom folkflyttningar från land till land har sedan urminnes tid civilisationen blifvit utbredd öfver allt större delar af jorden. Fenicernas och grekernas storartade kolonisation innebar ej utvandring i egentlig mening, ty nybyggarna beskyddades af moderlandet och bibehöllo sin medborgarerätt i detta. De forngrekiska staterna tillerkände utvandringsrätten åt alla utom slafvarna. Der beredde utvandringen aflopp för öfverbefolkningen, i Rom återigen för missnöjda samhällselement. Den s. k. stora folkvandringen (se d. o.) vid medeltidens början var delvis en framtvungen utvandring, i det att en folkvåg trängde den andra från öster till vester. Den ledde till nya statsbildningar, som ofta erhöllo den invandrade eröfrarens nationalitet (i olikhet med förhållandet vid den nutida utvandringen). Under ett helt årtusende efter Vestromerska rikets fall hvälfde folkslag sig öfver folkslag från ett land till ett annat. De skandinaviska vikingatågen (se d. o.) voro på samma gång en utvandring i betydande skala. Araberna utbredde sig öfver norra Afrika, Pyreneiska halfön och Sicilien. Tatarer öfversvämmade södra Ryssland, och osmanerna fingo fast fot på Balkanhalfön samt i Mindre Asien. Enskilda personers utvandring var ett sällsynt och farligt företag under medeltiden, hvilken länge såg i främlingen en rättslös. Feodalsystemet lade ytterligare band på den enskildes flyttningsdrift. I Tyskland tilläts utvandring endast mot erläggande af en pålaga, gabella emigrationis, hvilken upphäfdes först i 19:de århundradet. Ett vandringsfolk voro judarna, hvilka då och då fördrefvos ur kristna stater. Inemot början af den nyare tiden inträffade lärda grekers utvandring till Vesterlaridet, efter Konstantinopels fall 1453, och morernas tvångsutvandring ur Spanien. Upptäckten af Amerika och af sjövägen till Indien öppnade helt nya banor för utvandringsdriften, men de nyvunna trans-oceaniska områdena bundos såsom lydkolonier vid de europeiska moderlanden och utsögos sniket af dessa (jfr Koloni). Af religiösa skäl utvandrade på 1600-talet engelska independenter och puritaner till Nya England, franska protestanter under Ludvig XIV till olika land i Europa (se Réfugiés). De tidigare utvandrarna till Amerika protesterade i handling mot den gamla uppfattningen af folken såsom endast skatteobjekt för furstarna eller staten. I Frankrike var utvandring belagd med de strängaste förmögenhets- och kriminalstraff, tills den frigafs 1789, efter revolutionens utbrott, och adeln samt presterna började emigrera i mängd (se Emigrant). I Preussen stadgade en förordning af 1721 dödsstraff för bondes utvandring och för lockelse till utvandring, men genom landsrätten af 1794 blef naturrättslärarnas teori om utvandringens frihet erkänd och den enskildes personliga bestämmelserätt vilkorligt gällande. De tyska staterna hafva i det längsta försvårat utvandringen. I England utfäste flere lagar under 1700-talet strängt förbud för fabriksarbetare att utvandra och hårda straff för dem, som värfvade dem dertill. Dessa lagar äro ännu icke upphäfda, men tillämpas alls icke, och utvandringsrätten är in praxi till fullo erkänd (naturligen dock ej för ämbetsmän och soldater). I Sverige, hvars regering på 1630-talet lät anlägga kolonien Nya Sverige vid Delaware-floden, i afsigt att vinna en rikedomskälla till förkofran af hemlandets välstånd samt en afledare för dåligt folk och oroliga hufvud, rent af tvang man många att utvandra dit. På 1700-talet deremot satte de makthafvande äfven här genom lagstiftning hinder och förbud för utvandring. I legohjonsstadgan af 1739 föreskrefs ett strängt passväsende för tjenstefolk och ungdom, som ville utvandra, och förutsattes skyldigheten att återvända. Efter två eller tre års bortovaro utan laga förfall miste man »arfs- och undersåtes rätt». Den, som reste utan pass, miste arfsrätt efter ett års förlopp. En 1756 utfärdad kungörelse stadgade 2,000 daler s. m. plikt för den, som bortlockade någon manufakturarbetare, och 1,000 daler s. m. för den, som lät sig bortlockas; den förre var derjämte skyldig att åter hemskaffa den bortkomne. K. förordningen af d. 18 Febr. 1768 ålade enhvar, som ej var försedd med K. M:ts tillstånd till utrikes resa, att vid uttagning af pass ställa borgen för sin återkomst inom i passet utsatt tid. Person, som egnade sig åt bergshandtering och utan Bergskollegiums speciella tillstånd droge ur riket, skulle bota första gången 200 daler och andra gången 400 daler s. m., men tredje gången -- mista lifvet. Samma lag gällde för den, som tubbade bruksfolk ur riket. Derjämte bestämdes om stränga straff för sjömän, som rymde från kofferdifartyg. 1781 kungjordes, att handtverksgesäller, arbetare och betjente skulle ega Kommersekollegiums tillstånd för att få resa ur riket och att de skulle ställa borgen för sin återkomst. K. kungörelser af 1804 och 1811 inskärpte å nyo alla dessa bestämmelser; dock skulle »bofaste» personer kunna befrias från skyldigheten att ställa borgen. Först 1840 upphäfdes för alla klasser denna skyldighet såväl som de stränga straffbestämmelserna mot afvikna bergverksarbetare och sjömän. Och slutligen upphäfdes passväsendet genom förordningen af d. 21 Sept. 1860. Europeiska utvandrare hafva åt kulturen vunnit två nya verldsdelar (Amerika och Australien). Sedan det 19:de årh:s början har utvandringen varit en konstant och universel faktor i befolkningsrörelsen. I allmänhet riktar utvandringsströmmen sig från gamla kulturland till trakter med rika, men ouppbrukade naturliga tillgångar och gles befolkning. De folk, som bo vid haf och sålunda hafva vägen mera öppen, lockas lätt till utvandring, ej minst de till bördigare land längtande nordgermanska folken. Det är hufvudsakligen allmogen (tjenstefolk, smärre hemmansbrukare, arbetare), som lemnar fäderneslandet, drifven af sitt inneboende begär att förvärfva sjelfegande jord, hvilken för flertalet är omöjlig att ernå i hemlandet, men kan erhållas snart sagdt till skänks i en annan verldsdel. Åt nybyggarelandet skaffar utvandringen det dyrbaraste kulturmaterialet -- menniskor. I fråga om de fördelar och de olägenheter, som moderlandet skördar af utvandringen, hafva olika åskådningssätt gjorts gällande. Så har å ena sidan framhållits förlusten för landet af en mängd dugliga arbetare, å andra sidan att dessas bortfärd gjort vilkoren bättre för de qvarvarande, i det att konkurrensen minskas och lönerna kunnat hållas uppe. Man har beklagat, att de åldersklasser, som ega den högsta produktionskraften, utvandra, medan de klenaste, ålderstigna eller mest afsigkomna folkelementen stanna hemma. Emellertid visar erfarenheten, att de uppkomna luckorna snart åter fyllas och rubbningar i det riktiga förhållandet mellan åldersklasserna inom kort utjämnas genom en inneboende tendens hos befolkningsrörelsen (se nedan på afdeln. om den svensk-norska utvandringen). Och otvifvelaktigt är, att de utvandrade delvis ej skulle i hemlandet under förhandenvarande förhållanden kunnat vinna bröd och bildning. Emigranterna föra gifvetvis stora summor ur landet, i form af respenningar och medhafda kapital (ehuru de senare för hvarje person äro obetydliga). Men som bekant hemskicka de äfven från Amerika betydande belopp (8--10 mill. kr. endast från svenska emigranter) årligen, hvaraf visserligen en ej ringa del är afsedd till respenningar åt nya emigranter. Vidare har det framhållits, att för hvarje vuxen individ, som utvandrar, går det på honom nedlagda uppfostringskapitalet förloradt för hemlandet, hvaremot å andra sidan invändts, att många bland dessa personer, om de stannat, skulle hafva aflidit, innan de hunnit återbetala sin »skuld» till fosterlandet, andra skulle fallit fattigvården till last eller improduktivt förtärt sina små tillgångar. Förlusten af den arbetskraft och de kapital, som bortgå genom utvandringen, skulle i någon mån ersättas, om utvandrarna konsumerade hemlandets industriprodukter, hvilket ju emellertid är ett sällsynt fall, hvadan äfven en förlust i konsumtionsförmåga tillskyndas landet. En annan olägenhet är att många utvandrare öfvergifva hustru och barn, så att dessa falla hembygdens fattigvård till last. De farhågor, som utvandringen, väckt i fosterländska sinnen, börja emellertid vika för en lugnare uppfattning, enligt hvilken denna folkrörelse är en ur det ekonomiska lifvets egen organisation framgående nödvändighet, hvars helsosamma inflytande i flere riktningar redan har gjort sig gällande. Ingenstädes har man så som i England insett det välgörande och nyttiga hos utvandringen liksom det orätta i att lägga hinder i vägen för densamma; men också är förhållandet sådant, att utvandringen från England mer än uppväges af den starka inflyttningen dit. I England och äfven i Tyskland hafva sällskap bildats för främjande af utvandringen och utvandrares nytta. -- Moderlandet är skyldigt utvandraren sådana omsorger som ordnandet af emigrantagentväsendet, tillsyn öfver transportmedlens trygghet och beredande af diplomatisk hjelp, ifall den mottagande statens förhållanden så kräfva. Den senare staten eger att tillse, att utvandraren får skydd och ledning vid landstigningen samt att löften, som officielt gifvits honom, noga uppfyllas. Beträffande den första punkten gäller för Sverige en k. förordning af d. 4 Juni 1884. Enligt denna menas med »emigrantagent» en person, som för egen räkning eller såsom kommissionär för utländsk man åtager sig att ombesörja utvandrares befordran till främmande verldsdel. Agenten skall hafva särskildt tillstånd af Kommersekollegium och stå under dess uppsigt, vara svensk undersåte och bosatt i Sverige, ega medborgerligt förtroende, vara känd för ordentlighet och »i öfrigt lämplig» samt ställa säkerhet för 10--60 tusen kr. Nämnda tillstånd är begränsadt till ett eller några län och gifves endast för ett år i sänder. Agenterna fortskaffa utvandrarna dels till hamn i främmande verldsdel, dels äfven längre in i landet. Kontrakt upprättas mellan agenten och utvandraren. Intet aftal får ega rum derom att resekostnaden skall efter framkomsten aftjenas med arbete. För olofliga emigrantvärfvare stadgas höga böter. När utvandring företages utan mellankomst af agent, är det ångfartygets redare eller befälhafvare, som uppgör kontrakt och deponerar säkerhet. För betryggande af öfverfarten skall fartyget besigtigas och efter dess drägtighet maximiantalet passagerare bestämmas, sjukrum (och läkare) finnas ombord samt proviant- och vattenförråd finnas i bestämd mängd. Vid afresan håller en af myndigheterna förordnad person upprop med utvandrarna. Vid framkomsten undersöker svensk-norske konsuln, att de alla äro till finnandes. Tilläggas må, att emigranten måste vara försedd med ett utflyttningsbetyg af pastor. Sådant betyg får ej utfärdas åt beväringsman (värnpligtig), förr än han erhållit särskildt tillstånd af konungen att flytta från riket, hvilket tillstånd emellertid aldrig plägar vägras. -- Den stora massan af europeiska utvandrare är hederligt och arbetsamt folk. Förr synes det öfvervägande antalet Amerikafarare utgjorts af äfventyrare, socialt förolyckade individer och brottslingar. Flertalet utvandrare går alltjämt till Nord-Amerikas Förenta stater, huru än Canada, Australien, Nya Zeeland, Kaplandet, Argentina, Brasilien, Central-Amerika och Mejico må söka att leda en del af denna folkström till sig. Skottar och irländare valde före 1840-talet med en viss förkärlek Canada. Till Argentina söka sig de romanska folkens emigranter. Australien, Kaplandet och Brasilien erbjuda t. o. m. fri resa. Brasilien har gjort sig mindre väl kändt genom att tillåta, att utvandrare förrädiskt behandlas såsom slafvar, i strid mot gifna löften. De fördelar, som Förenta staterna erbjuda, äro resans korthet, förekomsten af landsmän öfverallt, friheten i politiskt och religiöst hänseende, lättheten att slå sig ned och blifva sjelfegande samt landområdets storlek och glesa befolkning. Emellertid är det tillräckligt intygadt, att t. ex. den svenske arbetaren måste för att slå sig fram i Amerika arbeta med dubbelt större energi, än han varit van vid i hemlandet. Det i äldre tid rådande missbruket att emigranternas arbete för 3--10 års tid såldes på auktion till den mestbjudande afskaffades genom en 1819 af kongressen antagen lag. Invandrare kan stiga till hvarje värdighet utom den af unionens president och af dess vice president. Det är egentligen sedan 1815, som utvandringen antagit större regelbundenhet, och först på 1840-talet fick den stark fart, dels genom ångfartygstrafikens utveckling, dels af sådana anledningar som den irländska potatesskördens felslagning (midten af 1840-talet), den kaliforniska guldtörsten, misslyckandet af 1848 års revolutioner, reaktionen under Napoleon III i Frankrike samt engelska frihandelns lyftning.
Förenta staterna upptogo under tidrymden 1776--1820 endast 250,000 invandrare, men 1820--30 kommo 106,500 personer dit ensamt från Europa. 1831--40 var antalet 496,000, 1841--50 1,597,000, 1851--60 2,453,000 och 1861--70 2,180,000. Summan af de från alla håll dit inflyttade uppgick under åren 1820--70 till 7,530,000. Deraf förskrefvo sig 3,857,000 (alltså mer än hälften) från Storbritannien och Irland, 2,377,000 från Tyskland och Österrike, 246,000 från Frankrike, 154,000 från Sverige-Norge. 1872 invandrade till Förenta staterna 437,000 personer; 1877 var antalet nere vid siffran 130,000, men steg 1880 till 457,000 och för året 1881 ända till 669,000. Till sistnämnda antal bidrogo Storbritannien och Irland med 154,000, Tyskland med 210,000, Sverige med 47,000, Norge med 23,000, Österrike med 21,000, Italien med 15,000, Britiska Nord-Amerika med 125,000, Kina med 12,000. (Kineserna utvandrade tidigt till Indiska arkipelagen, i senare tid till Australien och, 1854, Kalifornien. De nedtrycka arbetslönen och återvända så snart som möjligt med en sparad penning, ty deras vidskepliga åstundan är att dö i sitt fädernesland. Om kulier se d. o.) 1882 uppnåddes den hittills högsta totalsumman invandrare: 730,000. För perioden 1820--90 uppgår antalet invandrare till Förenta staterna till 15,65 mill. Efter en annan beräkning utvandrade under perioden 1853--78 från Europa 8,676,000 menniskor; af dessa hade öfver 6 mill. Förenta staterna till mål, och bland dessa återigen voro 1,840,000 engelsmän, 2,230,000 irländare och 347,000 skottar. De britiska öarnas utvandring 1890 omfattade 234,000 personer till Förenta staterna, 32,000 till Britiska Nord-Amerika, 22,000 till Australien och 29,000 till andra håll. De förnämsta inskeppningsorterna äro Liverpool, Birkenhead och London. Särskildt har Irland starkare utvandring än något annat land, i det att 10--20 proc. af befolkningen derigenom bortryckas, så att denna under 40 år minskats från 8 till 4,7 mill. I Tyskland höjde sig 1854 till följd af missväxtår utvandrareantalet till 1/4 mill., var 1862 nere vid 28,000, gick å nyo upp (1872 utvandrade 120,000 tyskar till Förenta staterna), sjönk derefter (1877 ända till 22,000), men var 1881 uppe vid 221,000 och hade 1890 nedgått till 97,000 (deraf 60,000 från Preussen). Tyskland beräknas hafva under tidrymden 1820--88 förlorat 3 1/2 mill. menniskor genom utvandring. De tyske emigranterna taga mest vägen öfver Bremen, Hamburg eller Antwerpen. Österrike-Ungern satte i det längsta hämmade skrankor för utvandringen. 1888 gingo till Förenta staterna 28,800 österrikare och 12,800 ungrare. Många drogo till Argentina. Betydande är sedan 1880-talet utvandringen ur Italien, i synnerhet om man medräknar den temporära (mest rekryterad af kroppsarbetare, som på ett år taga anställning utomlands vid jernvägs- och vägbyggnader el. dyl.). Italienarna välja hälst Syd-Amerika (Argentina, Brasilien). 1889 emigrerade 218,000 italienare, bland dem 26,000 till Nord-Amerika, 17,000 till Brasilien och 75,000 till Argentina. (Sistnämnda rike vann 1882--90 genom invandring en befolkningstillväxt af 1,100,000 menniskor, hvaraf omkr. 70 proc. voro italienare, 10 proc. spaniorer och 7 proc. fransmän. Brasilien emottog 1871--89 öfver 565,000 invandrare.) Öfver Spaniens utvandring saknas uppgifter. Portugal utsände 1888 24,000 emigranter, hufvudsakligast till Brasilien. Frankrike har ej att uppvisa någon massutvandring, hvilket förhållande torde bero på det jämnt fördelade välståndet och frånvaron af öfverbefolkning. För 1886 var antalet 7,000, men steg 1888 till 23,000. Belgien uppvisar för år 1889 siffran 22,000, Holland s. å. 9,000, Schweiz 8,500. I Ryssland får ingen utvandra utan tsarens (liksom i Turkiet ingen utan sultanens) samtycke. Sedan början af 1880-talet, då judeförföljelserna i Ryssland på allvar återupptogos, utvandrade emellertid årligen 20--25 tusen ryska judar, mest till Amerika, och 1891 sprang denna siffra upp till nära 70,000. Den slaviska rasen har, på det hela taget, ingen stark utvandringsdrift (med undantag af tsjecherna). Men i en till ryska väldet hörande stat, näml. Finland, har utvandringen mot slutet af 1880-talet antagit väldiga proportioner; 1888 omfattade den 45,000 personer. Danmark, hvarest utvandringen fick betydelse först på 1860-talet, aflemnade 1889 ett antal af 9,000 emigranter, mestadels till Förenta staterna. Om den isländska utvandringen se Island, sp. 841.
I de skandinaviska landen har utvandringen 1861--80 varit, i förhållande till folkmängden, nära dubbelt starkare än Tysklands och mer än tre gånger starkare än i något annat land, med undantag af Irland. Och likväl växte Skandinaviens folkmängd nämnda tid hastigare än det öfriga Europas. Under perioden 1815--84 lemnade omkr. 850,000 svenskar och norrmän fäderneslanden, och af dessa vände 100,000 tillbaka dit. I Sverige var årliga antalet utvandrare obetydligt före 1850 (det beräknas för 1816--50 till i medeltal 300). Sammanlagda antalet för 1850-talet var 27,000 (de nyupptäckta guldlanden lockade då många öfver Atlanten). 1860 hade utvandringen nästan upphört, men 1861 börjar ett jämnt stigande. 1867 nåddes siffran 10,000, och derefter börjar en massutvandring, till följd af två missväxtår: 1868 voro utvandrarna 29,000 och 1869 ej mindre än 40,000. De »goda åren» på 1870-talet verkade en nedgång: 1873 till 14,000, 1874--78 till årligen 7--10 tusen (många sökte sig då till andra land än Nord-Amerika, ty der rådde 1873--75 en svår kristid, och ensamt i New York gingo 90,000 arbetslösa). 1879 års svenska utvandring visar en plötslig stegring till öfver 17,000, och 1880 nås siffran 43,000, hvilken dock öfverträffades af 1881 års (47,000) och 1882 års (öfver 50,000) Derefter skedde en återgång (1884: 23,000), men 1887 var antalet å nyo uppe vid 51,000 och höll sig föga derunder 1888, hvaremot det 1889 och 1890 ej öfversteg 26,000. 1891 steg siffran till 32,500. I Norge är utvandringen äldre och gör sig märkbar sedan midten af 1830-talet. 1841--50 emigrerade sammanlagdt 13,000 personer derifrån, 1851--60 öfver 32,000, 1861 redan 9,000, och från 1866 har en beständig massutvandring egt rum. 1869 var antalet 17,000, men frampå 1870-talet inträdde äfven i Norge en hvila (1876: 3,000). En ny utvandringsperiod, ännu vida våldsammare än i Sverige, tog sin början 1879. Antalet emigranter steg 1880 till 20,000, 1882 till 28,000 (en i förhållande till folkmängden ofantligt hög siffra). 1885 utgjorde det 14,000, steg 1888 åter till 21,000, men nedgick 1889 till 12,000. Norges utvandring är således proportionsvis till folkmängden 50 proc. starkare än Sveriges. -- Af de 400,000 personer, som utvandrade från Sverige 1861--83, begafvo sig omkr. 300,000 till Amerika. Af dessa voro 84,000 från vestra Sverige (de tre Vestgöta-länen samt Värmlands och Örebro län), 67,000 från Småland (med Öland), 67,000 från mellersta Sverige (Stockholms, Upsala, Södermanlands, Östergötlands, Vestmanlands, Kopparbergs och Gefleborgs län), 61,000 från södra Sverige (Skåne, Halland, Bleking och Gotland), 13,000 från Norrland (de fyra nordligaste länen) och 9,000 från Stockholm. I förhållande till provinsernas befolkning har Småland dubbelt starkare utvandring än de andra, Norrland endast half utvandring, Mälareprovinserna ännu mindre. Af de 100,000 personer, hvilka under sagda period (1861--83) utvandrade från Sverige till andra land än Amerika, foro 38,000 till Danmark (af dem öfver 75 proc. från södra Sverige), 32,000 till Norge (af dem 85 proc. från vestra Sverige), 14,000 till Tyskland (deraf 7,000 från södra Sverige), 7--8 tusen till Finland och Ryssland (deraf 3,000 från Stockholm). En icke obetydlig del af dessa vände tillbaka. Under åren 1875--80 t. ex. återvände 82 proc. af dem, som begifvit sig till Finland och Ryssland, 60 proc. från Tyskland, 46 proc. från Danmark och 27 proc. från Norge (men af Amerika-fararna endast 6 proc.). Till samtliga 100,000 bidrog det södra Sverige med 41,000, det vestra med 34,000, Småland med 9--10 tusen, Stockholm med 7--8 tusen, Norrland med 3--4 tusen. -- Norge har för perioden 1836--80 att uppvisa 238,000 utvandrare, nästan alla till transatlantiska land. Deraf kommo 63,000 på Hamars stift, 55,000 på Kristiania stift, 48,000 på Kristianssands, 40,000 på Bergens, 22,000 på Trondhjems och 9--10 tusen på Tromsö. Fjällbygderna (i synnerhet i Bergens stift: Sogn, Hardanger, Valders m. fl.) lemna det relativt största antalet, dernäst i ordningsföljd skogsbygderna, slättbygderna, städerna, industribygderna, fiskeribygderna och (eget nog sist i raden) sjöfartsbygderna. -- Ofta nog är utvandringen från städerna större än från landet. Man försöker först sin lycka i staden och utsträcker något år senare färden till Amerika. Utvandringen beröfvar årligen de svenska och norska städerna omkr. 4 proc. af deras folkmängd. Räknadt efter emigranternas olika yrken hafva i Sverige under årtiondet 1881--90 de emigrerande, familjemedlemmarna inräknade, varit: 104,000 tjenstehjon, 96,000 jordbruksarbetare jämte inhyses- och backstuguhjon, 67,000 arbetare af obestämdt slag, 45,000 fabriks- och handtverksarbetare, 5,500 bergverks- och bruksarbetare, 10,000 handlande och sjöfarande samt 49,000 utöfvare af andra eller ej uppgifna yrken. Det är alltså hufvudsakligen den s. k. arbetareklassen, som begifver sig bort. Det har visat sig, att familjer med barn utvandra talrikast under nödår, vuxna ogifta män under arbetslöshetstider, vuxna ogifta qvinnor mera jämnt. Familjernas andel i utvandrareskaran har, enligt en 1884 verkställd beräkning, i Sverige utgjort 48 proc., större ju längre mot norr, men har hela tiden befunnit sig i sjunkande. Vuxna ogifta män bildade 33 proc. af totalsumman, vuxna ogifta qvinnor 19 proc. För utvandrareskaran under årtiondet 1881--90 visar antalet vuxna ogifta män och qvinnor en stigning af ända till 64 procent. Den svenska utvandringen omfattar proportionsvis flere ogifta, men färre familjer, än den norska, och har således en mera rubbande inverkan på åldersfördelningen. Norge har dessutom fördelen af den svenska invandringen, som bidrager att fylla luckorna efter Amerika-fararna. Utvandringen är större från bygder med högre naturlig folkökning än från bygder med lägre sådan. I Sverige åstadkom den folkminskning endast åren 1868 och 1869, i Norge endast 1882 (nativitetsöfverskottet, d. v. s. öfverskottet födda öfver döda, är nämligen i Norge ovanligt högt). Väl har den sålunda landen kunnat under ett eller annat maximiår åstadkomma ett afstannande och undantagsvis en ringa tillbakagång i befolkningstillväxten, men aldrig någon beståndande folkminskning för riket i dess helhet. (Folkmängden sjönk t. ex. i början af 1880-talet rätt betydligt i Värmlands och Elfsborgs län samt på Gotland; så ock 1866--75 i 23 af Norges 83 prosterier.) -- Störande på befolkningsförhållandena kan utvandringen tänkas verka derigenom att den hemtar sina bidrag i oproportionerligt hög grad från vissa åldrar eller ett visst kön af befolkningen och lemnar andra jämförelsevis orörda. Det är utrönt, att utvandringen griper ojämförligt starkast omkring sig i åldersklassen 15--30 år, dernäst i åldern 30--40 år, mindre i åldrarna 0--15 och 40--50 år och minst i dem öfver det 50:de året. I Sverige följde utvandringens stegring under 1860-talet omedelbart efter en tidrymd af synnerligen stark folkökning (beroende dels på en höjning i fruktsamheten, dels på den sedan 1810 fortgående nedsättningen af barnadödligheten, i förening med bättre helsovilkor). Den svenska utvandringens nya stegring i slutet af 1870-talet infaller likaledes i sammanhang med en ovanlig talrikhet af de åldrar inom befolkningen, ur hvilka utflyttningen företrädesvis rekryteras. 1860-talets massutvandring företogs mest af unga familjer, som saknade lifsuppehälle. På 1870-talet steg floden å nyo inom ungdomsåldern. De unge, hvilka blefvo öfvertaliga i förhållande till hembygdens näringskällor, skyndade ut till Amerika för att der skapa sig en oberoende ställning, och så uppkom den oerhördt stora utvandringen 1879--83. Derigenom bortströks den råge, som låg öfver ungdomsålderns befolkning, och för framtiden kan den skandinaviska halfön motse en mera jämn, från de förra våldsamma kastningarna befriad folkökning, om den ock blir långsam, så länge utvandringen varar. Inom åldersgruppen 15--35 år härjar utvandringen alltid starkast, men ändock uppstå inga större rubbningar; ty, såsom det framgår af befolkningsstatistiken, luckorna i de decimerade åldersgrupperna fyllas hastigt (så har förhållandet konstaterats vara i sådana utvandringsbygder som Småland, Valders, Sogn), och minskningen visar sig i sin helhet obetydlig. När utvandringen blifvit en konstant faktor i befolkningsrörelsen, gruppera öfriga förhållanden sig småningom derefter, och ett nytt jänmvigtsläge blir funnet, i enlighet med »kompensationslagen». Dervid tillgår ungefär på följande sätt. Först blir ungdomsgruppen fåtalig. Då minskas naturligen äfven födelsetalet (nativiteten), så att barnaåldern blir proportionerlig till ungdomsgruppen och den första medelåldern. De äldsta grupperna, som föga beröras af utvandringen, blifva då visserligen öfvertaliga, men de utgöra endast en liten bråkdel af befolkningen, hvadan åldersfördelningen snart blir normal. -- En annan anledning till farhåga kan hemtas ur det förhållandet att (bland svenska utvandrare) mot hvarje 100-tal qvinnor svara 125--130 män. Emellertid visar den svenska statistiken, att det i befolkningsrörelsen inneboende sträfvandet till återställande af könens liktalighet har blifvit större efter utvandringens början, i synnerhet i trakter, der denna gjort sina största inhugg. Utvandringen verkade 1876--80 välgörande för Sverige äfven i det afseendet att den, genom att minska den öfverflödande talrikheten af ung, ogift befolkning, afstyrde ett ytterligare sjunkande af äktenskapsfreqvensen och motverkade växandet af antalet oäkta barn. -- Utvandringen verkar långsam folkökning genom att minska födelsernas antal. Emellertid har nativitetsöfverskottet höjts i Sverige, delvis äfven i utvandringsbygderna. 1861--80 bortryckte utvandringen ungefär 1/9 af Europas nativitetsöfverskott och något mera än 1/4 af Skandinaviens (27 proc. af Sveriges, 35 proc. af Norges, 13 af Danmarks). Den stora stegringen i nativitetsöfverskottet i såväl Sverige som Norge under tiden efter 1815, hvilken medfört en betydligt högre folkökning än den förut vanliga och dermed tidtals »öfverbefolkning» (d. v. s. periodisk öfvertalighet af åldersklassen 15--35 år), synes i våra dagar göra utvandringen till en nödvändighet. I nutidens lössläppta ekonomiska täflingsstrid ligga de små och fattigare nationerna under; en del af deras söner nödgas för utkomstens skulle söka sig till de stora befolknings- och arbetscentra.
Det stora flertalet svenska (och finska) Amerika-farare inskeppar sig i Göteborg (smärre troppar i Malmö, Stockholm, Helsingborg, Landskrona eller norska hamnar). Färden ställes närmast till Hull, derifrån på jernväg till Liverpool, hvarest emigranterna tagas ombord å de olika »liniernas» stora oceanångare. Landsättningen sker merendels i New York (3/4 af immigranterna från andra land än Britiska Nord-Amerika komma öfver dess hamn). Förr var det vanligt, att utvandraren der omhändertogs af »runners», som bedrägligt lockade af honom hans penningar; men en bättre ordning är nu rådande sedan 1855, då man öppnade Castle Garden, en ytterst vid inloppet belägen väldig rotunda, der alla invandrare måste landstiga. Anstalten, som 1891 flyttades från Castle Garden till Barge office på Ellis island längre ut i hamnen, förestås af en emigrationsnämnd, som har hedersuppdraget att skydda och bistå de värnlöse emigranterna. Dessas qvalifikation granskas af kommissarierna i nämnden samt af läkare (och detektiver). Kommissarierna tillsattes enligt 1847 års lag af staten New York, men sedan 1891 utses de af Förenta staternas regering. I Barge office finnas post- och telegrafstation, jernvägsbiljettkontor och informationsbyrå (för anträffandet af förut utvandrade eller nykomna slägtingar och vänner). Andra tilläggshamnar för emigrantångare äro Boston (och Charlestown), New Orleans, Baltimore, Detroit, Huron, Filadelfia, Galveston och Quebec. Enligt ett fördrag af d. 26 Maj 1869 mellan Förenta staterna och Sverige-Norge, rörande utflyttade personers nationalitet, eger svensk utvandrare att anses fullkomligt främmande för Sverige, sedan han utan afbrott vistats i Amerika fem års tid och blifvit upptagen till amerikansk medborgare (hvilket kan ske först efter fem år). Dock kan en sådan, som lemnat Sverige under beväringsåldern, om han dit återvänder, tillhållas att fullgöra sin beväringspligt. Bosätter utvandrare sig å nyo i Sverige, mister han efter tvänne år sin amerikanska medborgarerätt. -- Svenskarna slå sig företrädesvis ned i de åkerbruksidkande och nordligare staterna: Minnesota, Wisconsin, Illinois, Iowa, Michigan, New York, Kansas, Dakota, Nebraska, Pennsylvania, Massachusetts och Utah (mormoner). 1880 utgjorde skandinavernas procent af Unionens i utlandet födda befolkning 6,59. Enligt hemorts- l. gåfvelagen af 1862 får nybyggaren en »qvartsection» (160 acres =130 tunnland) eller ett mindre stycke regerings- l. kongressland för intet (endast mot erläggande af 14--18 doll. i uppmätningsoch registreringskostnad). Dessförinnan medgaf förköpslagen af 1841 nybyggaren att köpa 1 qvartsection för ytterst billigt pris (1,25--2,50 doll. för acren). Enligt denna ännu gällande lag kan odlaren redan efter ett år blifva egare till jordstycket, men enligt hemortslagen får han evärdlig eganderätt till hemmanet, först när han kan styrka, att han odlat och bebott det i minst fem år. Den, som i vissa trädlösa trakter planterar ett visst antal träd, erhåller efter åtta år fastebref på 1/4 section sådan skog. Emellertid beräknas det, att minst 2,000 kr. åtgå för äfven den anspråkslösaste bosättning åt en liten nybyggarefamilj. Förenta staterna hyste 1881 omkr. 30,000 sjelfegande svenska bönder. På senaste tiden har man der börjat sätta en damm för invandringen och ser ej längre med så blida ögon främlingens naturalisation. 1882 förbjöds invandring af kinesiska arbetare för en tid af tio år. En d. 3 Mars 1891 af Kongressen antagen lag föreskrifver, att endast sådana immigranter få mottagas, hvilka äro vid sina sinnens fulla bruk och fria från vämjelig eller farlig smittsam sjukdom, sjelfva betalt sin öfverresa, medhafva något penningmedel, ej på förhand förbundit sig till något arbete och ej öfverbevisats om brott samt ej äro polygamister (mormoner); de öfrige skickas tillbaka. Invandrare, som ligger det allmänna till last, skall inom år och dag återsändas till sitt land. Arbetsgifvare och ångbåtsbolagen förbjudas annonsera så, att de direkt uppmuntra invandringen. Denna lag tillämpas strängt och torde med tiden aflösas af mer försvårande påbud. Deri ligger en ytterligare maning för moderlanden att söka med naturliga, tvångsfria medel binda vid sig de kraftiga folkelement, som utvandringen bortför. Detta kan endast ske genom att bjuda dem någorlunda jämngoda existensvilkor med dem de annanstädes kunna vinna. Ju mer derför tillfällena till lönande arbete ökas genom stegrad företagsamhet, den odlingsbara jordens område vidgas och möjlighet beredes den ringe att förvärfva egen mark, ju mera klass-skilnaden utjämnas, grofarbetet tillbörligen hedras, skattebördorna fördelas rättvist och onödiga inskränkningar i den religiösa friheten borttagas, i samma mån skall ock utvandringen aftaga. Särskildt Sverige eger i sina hittills obegagnade rika naturtillgångar och ouppodlade landsträckor märkliga förutsättningar för att kunna inom sina egna gränser »skapa ett Amerika» för dem bland rikets befolkning, som finna det för trångt i sjelfva hembygden. -- Jfr G. Sundbärg: »Bidrag till utvandringsfrågan, från befolkningsstatistisk synpunkt» (med 78 tabeller; i Upsala universitets årsskrift för 1884 och 1885), V. E. Svedelius: »Studier i Sveriges statskunskap» (1875), K. Wicksell: »Om utvandringen» (1882), och E. Beckman: »Amerikanska studier» (1883).