Koloni (Lat, colonia, af colere, odla, bebygga), en samling menniskor, som öfvergifvit sitt fädernesland och gemensamt bebyggt ett främmande (tillförene ouppodladt) landområde; samfund af dylika nybyggare jämte det område de innehafva; nybygge, hvilket står under moderlandets skydd och ofverstyrelse, dotterstat, dotterstad; en europeisk stats besittning i annan verldsdel; en samling turister, konstnärer o. s. v., som för någon tid slå sig ned gemensamt å en ort ("konstnärskoloni"). Benämningen koloni gifves dessutom åt några slags nybyggen eller institutioner inom hemlandets gränser, nämligen miliärkolonier och s. k. åkerbrukskolonier. En militärkoloni är ett område, hvars jord brukas och bebos hufvudsakligen af (gifta) soldater (det forna Militärgränsen, kosakkolonierna). Med åkerbrukskoloni förstås dels inhemska nybyggen, som anläggas för att uppodla förut ofruktbara jordsträckor och på samma gång skaffa arbete och hemvist åt proletärer, dels nyttjas termen om landtegendomar, hvilka äro inrättade till arbets- och förbättringsanstalter för unga brottslingar, såsom egendomen Hall (se d. o.) i Södermanland. -- Anläggandet af kolonier är i grunden ett fredens och civilisationens verk, till hvilket sjelfva kriget med eröfringen i sitt följe ofta utgjort endast ett förspel. Under gamla tiden var företrädesvis Medelhafs-bäckenet skådeplatsen för det storartade koloniseringsverk, som utfördes af fenicer (se Fenicien, sp. 1124), greker och romare. Mest glänsande ter sig den kolonisation, som utgick från grekerna (se Grekland, sp. 1130--31). Sedan de uppfyllt Egeiska hafvets öar och Mindre Asiens kuststräckor med blomstrande kolonier (eoliska, joniska och doriska kolonierna), utsände dessa och moderstaterna i Grekland under 8:de och 7:de årh. i oupphörlig täflan folksvärmar till Trakiens berg, Svarta hafvets stränder, Egypten, Afrikas norra kust, Sicilien, södra Italien, Corsika, ja ända till Gallien (Massilia) och Spanien. Ofta gåfvo dessa kolonier i sin ordning upphof åt nya sådana. Utvandring i syfte att bilda en ny stat var i dessa tider en högst vanlig tilldragelse, som kunde framgå ur olika orsaker, såsom öfverbefolkning, naturkatastrofer, ett öfvermäktigt partis eller en främmande eröfrares förtryck, syftet att skaffa moderstaten en för handeln gynsam hamn, o. s. v. De grundsatser, efter hvilka de grekiska koloniernas förhållande till moderstaterna l. moderstäderna i allmänhet ordnades, voro de yppersta, som häfderna bevittnat. Kolonisterna behöllo fäderneslandets språk, religion, seder och oftast äfven dess statsförfattning; de kunde sällan förmås att göra gemensam sak med moderstadens fiender, utan gåfvo den gerna bistånd i faran samt erhöllo å sin sida verksamt skydd af moderstaden och åtnjöto sjelfstyrelse jämte en oinskränkt frihet att förkofra sina produktiva krafter. (Närmare knutna till moderstaten voro de af Athen anlagda kleruchierna. Se Klerucher.) Den grekiska stammens menniskovänliga anda, frisinthet och intelligens gjorde, att kolonisterna merendels trädde i ett godt förhållande till den infödda befolkningen. I olikhet med grekerna läto romarna vid sina koloniseringsverk uteslutande bestämma sig af hersklystnaden. Deras äldre kolonier uppstodo genom utvandring till eröfrade städer samt upprätthöllos genom väpnadt skydd. Såsom kolonister utsändes af Rom dels soldater, dels svårtyglade befolkningselement, hvilka sålunda gjordes oskadliga. De romerska garnisoner, som sedermera förlades här och der i det vidsträckta riket för att trygga eröfringarna och hålla de underkufvade eller grannarna i styr, blefvo kolonier, lägren rudiment till byar och städer. Roms kolonier voro integrerande delar af romerska staten; många åtnjöto full romersk medborgarerätt, andra (de s. k. latinska och italiska kolonierna) endast halfborgarerätt. T. o. m. dennas förmåner skattades så högt, att ganska många eröfrade städer, till hvilka icke någon romersk inflyttning försiggått, anhöllo om titeln af romerska kolonier med ty åtföljande rättigheter och bördor. Rom införde i kolonierna sin lokala förvaltning, utsåg deras ämbetsmän, fastställde deras skatter och truppkontingenter, förfogade öfver deras penningar och sökte på allt sätt sammansmälta dem med sig. Under medeltiden låg kolonisationen i allmänhet nere; endast norrmännen anlade kolonier i egentlig mening (Färöarna, Island, hvarifrån Grönland koloniserades). Genua och Venezia anlade faktorier i Mindre Asien och vid Svarta hafvet. -- Så mycket omfångsrikare var den kolonisationsrörelse, hvilken sedan slutet af medeltiden utgick från Europa, sedan Columbus genom upptäckten af Amerika och Vasco da Garna genom upptäckten af sjövägen till Indien öppnat oöfverskådliga fält för de sjöfarande kulturfolkens, i synnerhet portugisers, spaniorers, holländares, engelsmäns och fransmäns, företagsamhet, till hvilken hednamission och vinningslystnad blefvo de förnämsta driffjädrarna. Såväl det sätt, hvarpå infödingarna behandlades af nybyggarna, som
moderlandets förfarande mot de senare utmärkte sig för en krass sjelfviskhet. Kolonisterna gjorde sig icke samvete af att systematiskt tillbakatränga och utrota infödingarna, och moderlanden tillämpade i sitt kolonialsystem de mest egoistiska grundsatser. Moderlandet förbehöll sig uteslutande rätt till skeppsfart på kolonierna, och dessa voro skyldiga att för sin förbrukning använda endast moderlandets manufakturalster samt att endast åt detta lemna sina råvaror till förädling; det var kolonierna förbjudet att idka sådana industrigrenar (stundom t. o. m. odla sådana sädesslag), till hvilka motstycken funnos i moderlandet, och derjämte voro koloniernas produkter underkastade dryg tull såväl vid utgående ur hamnen som vid framkomsten till moderlandets hamnar. Öfverallt voro de höga och inbringande sysslorna inom kolonierna förbehållna undersåtar från moderstaten, hvilken dessutom tog dryga skatter af kolonierna. Detta handlingssätt, hvarigenom man för egen räkning utsög besittningarnas rikedomskällor och ängsligt afstängde dem från beröring med främmande makter, var ett nödvändigt vilkor för realiserande af den samtidigt herskande merkantilpolitikens mål. En stats lycka och makt ansågos ytterst hvila på egandet af kolonier, och i synnerhet under 1600-och 1700-talet framkallade täflan om kolonialbesittningar väldiga krig mellan Europas makter. Å andra sidan ledde förtrycket i kolonierna slutligen till att åtskilliga af dem, hos hvilka sjelfständighetskänslan mognat, lösryckte sig från moderlandet, såsom Englands kolonier i Nord-Amerika (nuv. Nord-Amerikas Förenta stater) 1783 samt Spaniens och Portugals besittningar i Amerika i början af detta årh. Med sådana varningar för ögonen har främst England i 19:de årh. följt en liberalare kolonialpolitik, och dess besittningar i Nord-Amerika (Canada), södra Afrika och Australien få nu nära nog styra sig sjelfva såsom fristater.
Man skiljer mellan olika slag af kolonier, alltefter deras hufvudändamål och inrättning. Handelskolonier hafva från början varit endast faktorier, afsedda att förmedla varubytet med infödingarna, men sedermera förvarfvat sig områden, hvilka delvis (såsom i Ostindien) förstorats till mäktiga riken. Plantage-kolonier åsyfta odlandet af kolonialväxter (Vestindien). Kolonisterna i dessa äro jordegare, men vanligen för fåtaliga för att bilda en nation; ofta flytta de med sina snarvunna rikedomar öfver till Europa. Åkerbrukande kolonier idka landthushållning; deras nybyggare blifva bofasta jordegare, känna sig snart inhemska och växa efter några slägtled till en nation (Förenta staterna, Canada, Kaplandet, Australien). Bergverkskolonier afse vinnandet af guld, silfver, ädelstenar o. s. v. De kunna ega en betydlig utsträckning, men blifva ej särdeles folkrika (de forna spanska besittningarna i Syd-Amerika). Olika de andra med afseende på de ditförda folkelementen äro straff- l. deportationskolonierna, till hvilka dömda brottslingar förvisas. Bergverks- och plantagekolonierna gåfvo fart åt negerslafhandeln. Nyare tidens kolonisation på andra sidan de stora hafven omskapade verldshandeln till en ocean-handel och flyttade dess säte från Medelhafslanden till vestra Europas kuster, hvarjämte genom densamma de utomeuropeiska, till stor del vilda folkslagen indragits i den allmänna kulturutvecklingen.
Portugal, som i början af 1400-talet inledde de stora geografiska upptäckterna, vardt tidigt en kolonialmakt af främsta rang och egde i början af 1500-talet en rad af spridda faktorier och fästen från Afrikas östra kust till Sunda-öarna och Moluckerna; det beherskade kusterna från Marokko till Kina och tog tribut af 150 furstar. Men holländarna togo under senare delen af 1500-talet och början af 1600-talet ifrån portugiserna deras vigtigaste kolonier i Indien, och af de fordom väldiga besittningarna eger Portugal nu qvar endast en ringa del. Spanien idkade förnämligast grufdrift i sina (sedan 1490-talet förvärfvade) kolonier, hvilka fordom voro de utan all jämförelse största och innefattade södra delen af Nord-Amerika, Vestindien, Central-Amerika, större delen af Syd-Amerika, Filippinerna m. m. Det eger i behåll af allt detta endast obetydliga spillror, i ytvidd icke uppgående till 1/4 af hvad Portugal lyckats rädda åt sig. Ur Spaniens och Portugals händer togs verldshandeln af Holland, som uppträdde i Syd-Amerika 1580, i Ostindien sedan 1590-talet och i Kaplandet 1652. Under denna tid gafs en ny form åt handel och politik genom grundandet af de stora handelskompanierna med monopol (det engelsk-ostindiska kompaniet 1600, det holländsk-ostindiska 1602). Holland intager för närvarande andra rummet bland kolonialmakter, fastän det förlorat Nya Amsterdam (New York), norra Brasilien, Kaplandet m. m. i Afrika, Ceylon och Australien. Kolonierna lemna numera ingen vinst, till följd af dyr förvaltning samt utgifter för den flotta och härsmakt, hvarmed denna måste stödjas. England lemnar såsom kolonialmakt alla öfriga stater långt bakom sig. (Dess besittningar upptaga nära 1/5 af jordens landyta och inrymma nära 1/6 af dess befolkning.) I Nord-Amerika fingo engelsmännen fotfäste 1606. Deras indiska handel vann betydelse först sedan det nya ostindiska kompaniet af 1698 sammanslagits (1708) med det gamla. I midten af 18:de årh. började de utsträcka sin makt uti Indien. Ett stort steg var vidare anläggandet af Botany bay i Australien, 1788. Senast har England förvärfvat Viti-öarna (1874) och Cypern (1878). I afseende på styrelsesättet skiljer man mellan de s. k. kronkolonierna (Indien och andra eröfrade land), hvarest lagstiftning och ämbetsmän stå under engelska kronans omedelbara kontroll, och sådana, hvilka genomgående koloniserats af engelska nybyggare; flere af dessa (Canada, New Foundland, Kap, Australien, Nya Zeeland) hafva eget parlament, hvars beslut blott fordra engelska guvernörens samtycke. De flesta kolonierna åtnjuta jämte sjelfstyrelse sådana förmåner som press-, tros-, undervisnings- och församlingsfrihet samt utvecklade jernvägsnät. Före 1830 var Englands kolonialpolitik aggressiv,
följde derefter till 1872 liberala Manchester-grundsatser, hyllade så under Beaconsfield en "imperialism", som i mycket mildrad form upprätthållits af Gladstone. Royal colonial institute, stiftadt i London 1868, åsyftar att bilda motvigt mot det parti, som anser egandet af kolonier såsom en onyttig börda för moderlandet. Frankrike har hittills på detta område icke nått synnerligen långt, ehuru visserligen republiken af 1870 upptagit Colberts planer att af Frankrike göra idealet för ett kolonialrike. Redan 1364--1410 inrättade franska köpmän och sjöfarande från Dieppe och Rouen ett antal faktorier i nordvestra Afrika. I Nedre Canada, dit Jacques Cartier kommit 1534, uppväxte franska nybyggen 1608, i Cayenne 1626, s. å. kring Senegal, 1635 på Guadeloupe och Martinique. Madagascar togs i besittning 1642, Réunion 1643, Louisiana 1682, Mauritius 1715. Genom freden i Paris 1763 tvangs Frankrike att till England afträda en stor del af dessa besittningar. Det outtömligt rika Haiti gick förloradt till följd af negerupproret under franska revolutionen. Till ersättning vanns Algeriet 1830, Sällskapsöarna 1842, Nya Kaledonien 1853. Vidare tillvällade sig Frankrike 1862--67 nedre Kochinkina, som definitivt afträddes 1874, hvarvid äfven egentliga Kochinkina och Tongking, liksom förut (1864) Kambodja, alltså hela riket Annam, blef fransk skyddsstat. Detta protektorat fastställdes 1883. Efter några års stridigheter blef äfven Tunis, 1882, såsom "annex till Algeriet", fransk skyddsstat. Vidare hafva fransmännen, utgående från Senegambien, tagit Niger från dess källor till Timbuktu under sin skyddskontroll och genom Brazza vunnit insteg vid Kongo (se d. o.) samt förvärfvat kuststräckor norr om denna flod. -- Med undantag af Algeriet äro Frankrikes besittningar endast handelsoch plantagekolonier. De sistnämnda hafva, jämförda med andra lands, från början åtnjutit ganska stor frihet. Nya Kaledonien är en straffkoloni. Cercle colonial i Paris, stiftad 1883 af Louis Say, agiterar för kolonisationssaken, dervid understödd af hardt när hela franska pressen. Italien eger sedan 1881 på Afrikas nordöstra kust en liten besittning om 632 qvkm. Tyskland har först på allra sista tiden gjort försök att skaffa sig kolonier (Samoaöarna 1879, Angra Pequena l. Lüderitz-land i sydvestra Afrika 1883--84, Kamerunområdet 1884). Zentralverein für handelsgeographie, stiftad i Berlin 1878, verkar för att förmedla en lifligare samverkan mellan i utlandet lefvande tyskar och moderlandet samt anlägga handels- och sjöfartsstationer. Ryssland har en mängd deportationskolonier i Sibirien och understödjer frivilliga kolonisationer i sina asiatiska besittningar. Om Danmarks kolonier se Dansk-vestindiska öarna. Svenskarna visade i sitt nybygge Nya Sverige (se d. o.) vid Delaware-viken i Nord-Amerika utmärkta anlag såsom kolonister; intet folk har så redligt och välvilligt förfarit mot indianerna som svenskarna derstädes. Cabo Corso på Guinea-kusten, grundadt af svenskarna 1650, togs 1663 af holländarna. 1784--1878 egde Sverige kolonien S:t Barthélemy i Vestindien. De europeiska staternas nuvarande (1884) kolonialbesittning framgår af följande tabell.
Areal qvkm Innev. Storbritannien 19,820,919 214,086,856 Nederländerna 1,980,184 28,601,924 Portugal 1,828,456 3,737,045 Frankrike 1,331,325 9,632,534 Spanien 436,369 8,105,932 Italien 632 1,300 Danmark 359 33,736 Summa 25,398,271 264,199,354
-- Kolonial-, som härrör från eller har afseende på kolonier och deras förvaltning. -- Kolonialvaror, råprodukter, som alstras i de ostindiska, Vestindiska och syd-amerikanska kolonierna och föras till Europa för att i stora mängder förbrukas, dels såsom njutningsmedel, dels till tekniska ändamål. Såsom kolonialvaror räknas kaffe, socker, kakao, te (ehuru detta visserligen ej alstras i kolonierna), ris, kryddor, medicinalväxter, färgträ, möbelträ o. s. v. Kolonialvaruhandeln omfattar äfven Levantens produkter, såsom arabiskt kaffe och sydfrukter (russin, fikon, mandel, korinter o. s. v.). -- Kolonisera, göra (ett land) till en koloni; befolka och uppodla medelst nybyggare. Subst. Kolonisation. -- Kolonist, nybyggare, medborgare i en koloni.