Vågbrytare

Vågbrytare (T. wellenbrecher, Fr. brise-lames, digue, Eng. breakwater), en stark, från hafsbottnen uppförd och något öfver högvattensytan räckande stendamm utanför en öppet liggande hamn, afsedd att skydda denna mot sjögång, för hvilken den eljest skulle vara direkt utsatt vid vissa vindar, och att sålunda på läsidan bereda fartygen en tryggad ankarplats. En vågbrytare förlägges vanligen på tvären utanför hamnens bukt och sluter denna likt en körda, antingen utspringande från land eller ock ej nående land med någondera af sina ändar, utan lemnande två (eller flere) infarter öppna. Förr i tiden murade man upp vågbrytare under vattnet med ofantligt besvär, men numera föredrages metoden att sänka i vattnet stenblock och cementqvadrer huller om buller, öfverlåtande åt vågornas inverkan att gifva dem ett varaktigt läge (t. ex. Marseille), ja man har fullkomnat de tekniska hjelpmedien ända derhän att kunna regelmässigt sänka från hafsytan de största block så, att de under vattnet sammanfogas till ett väldigt qvadermurverk (Fiume). Oftast äro dock vågbrytare i genomskärning trapezformiga med bredare bas och sluttande sidor. Den största vågbrytare är Cherbourgs (3,712 m. lång), hvars byggande tog i anspråk flere årtionden (fullb. 1853) och 67 mill frcs; dernäst kommer den vid Plymouth. Vid många sjöstäder får i stället en hamnarm, pir (Ital. molo), göra tjenst som vågbrytare. – Till skydd mot mindre starka vågslag har man med fördel användt äfven träkonstruktioner, med eller utan stenfyllning. För att emellertid undvika de oerhörda kostnader, som oftast äro förenade med utförande af de fasta vågbrytarna, hafva på senaste åren engelska ingeniörer gjort försök med flytande sådana, af såväl trä som jern, utan att dock dessa ännu ledt till något resultat för de mot hafvet liggande hamnarna, hvaremot de visat god verkan i mindre fordrande fall.