Vågyta, fys. Se Vågrörelse, sp. 1509.
1. Wåhlin, Jonas, prest, lärd, född d. 8 Maj 1699 i Vestra Eneby socken, Östergötland, blef 1718 student i Upsala, 1730 filos. magister i Lund, 1731 docent och 1732 adjunkt i filosofiska fakulteten derstädes, 1733 teol. adjunkt, 1735 akademisekreterare och 1740 universitetsbibliotekarie. Han nedlade mycken omsorg på bibliotekets ordnande och katalogers upprättande. 1744 blef han tredje teol. professor i Lund, med Stångby pastorat till prebende, 1746 teol. doktor, 1749 andre teol. professor och kyrkoherde i Uppåkra, 1763 förste teol. professor och domprost i Lund. W. lade grunden till domkyrkans kassafond. Han var 3 gånger uppförd på biskopsförslag. Såsom ledamot af presteståndet bevistade han riksdagarna 1765, 1769 (han var då, ehuru mössa, medlem af sekr. utsk.) och 1771. Död d. 23 Maj 1777. W. författade bl. a. 21 akademiska disputationer af filosofiskt och teologiskt innehåll. Han var känd såsom en from, lärd och arbetsam man.
2. Wåhlin, Kristian, prest, universitetslärare, skriftställare, den föregåendes brorson, född d. 19 Okt. 1761 i Skabersjö prostgård, Malmöhus län, omhuldades i uppväxtåren af sin nyss nämnde farbroder, blef student i Lund 1775 och filos. magister 1781, hade derefter anställning som informator i Småland och Skåne samt uppträdde då såsom folkpredikant i flackt rationalistisk anda, tillagande en själaspis af naturkunnighet och filantropiska lefnadsregler. Sedan han 1785 kallats till docent i historia vid Lunds universitet, hopskref han Fäderneslandets historia (och statskunskap) för begynnare (1787; 11:te uppl. 1822, ett kompendium af sammanhangslöst uppradade data och notiser af mångahanda art), hvilken skolbok i mer än 30 år bibehöll sig nästan ensam på sitt område vid rikets läroverk. W. befordrades 1790 till adjunkt i historia, prestvigdes 1792, på några ortodoxt tillyxade teser, som utgjorde det enda teologiska lärdomsprof han någonsin aflade, och utnämndes 1795 till andre teol. adjunkt (med Hellestad, Dalby och Bonderup till prebendepastorat). Uppfylld af lika stor sjelfförtröstan som ifver att gagna, var han verksam med sin penna, utgaf krestomatier och predikosamlingar, öfversatte smärre verldsoch religionshistorier samt en »Sundhetslärobok», utarbetade Handbok uti svenska kyrkolagfarenheten (1799; 3:dje uppl. 1824), läroböcker för barn och en Lärobok för allmogen (1804), innehållande allahanda praktiska hushålls- och landthushållningsråd, upplysningar till skingrande af folkets vidskepelse o. s. v., hvarför han ock vann stor popularitet. W. blef 1808 förste teol. adjunkt (med Husie och Vestra Skreflinge till prebende) och derjämte kontraktsprost öfver Oxie kontrakt, 1809 e. o. teol. professor och s. å. teol. doktor, 1814 förste teol. professor och domprost i Lund. Han bevistade såsom stiftsfullmäktig riksdagarna 1809–18. Död i Lund d. 28 Mars 1829. – Utrustad med praktisk duglighet och kraftig vilja, behandlade W. alla underordnade med en despotisk och pockande välmening. Domkyrkans ekonomi handhade han på ett ypperligt sätt, och i kyrkorådet styrde han enväldigt. Men till högskolelärare och evangelisk själasörjare var han allt utom kompetent. I saknad af all teologisk lärdom och utan sinne för de specifikt kristna trossatserna, hyllade han, såsom en äkta representant för neologiens tidehvarf, den naturliga religionen och utlade i sina predikningar hufvudsakligen Guds allmänna försyn samt uppehöll sig med särskild förkärlek vid de källor till materielt välbefinnande, hvilka naturen erbjuder. Sjelf vardt W. rikskunnig för sin utomordentliga aptit; denna vållade med åren hos honom en korpulens och öfvervigt af det vegetativa lifvet, som förde med sig en besvärande sömnsjuka. Som examinator var han till följd deraf hemfallen åt sällsamma sinnesfrånvarelser; vid betygssättning redde han sig genom att följa en viss, högeligen godtycklig norm. Han var i flere hänseenden ett original, och en massa lustiga anekdoter har fört hans minne till efterverlden.
3. Wåhlin, Lars Peter, prest, lärd, den föregåendes brorson, född d. 23 Juli 1772 i Glimåkra socken, Kristianstads län, blef student i Lund 1782 och filos. magister 1790 samt ingick 1791 såsom e. o. kanslist i Utrikesexpeditionen. Sedan han ett år idkat studier i Upsala, utnämndes han 1793 till docent i lärdomshistoria vid Lunds universitet, prestvigdes 1800, aflade s. å. teol. kandidat- och 1801 teol. licentiatexamen samt blef sistn. år adjunkt i historia och latinsk vältalighet. W. utgaf 1798 en vitter månadsskrift, »Carolina» (2 hftn). Han skref ett tjugutal akademiska afhandlingar, och hans föreläsningar voro mycket besökta. Utnämnd till kyrkoherde i Farhult (Lunds stift) 1805, erhöll han 1809 teol. doktors och 1810 prosts titel. 1819 förflyttades han till Norrvidinge pastorat i samma stift. Fastän sedan 25 år tillbaka aflägsnad från det akademiska lifvet, sökte W. 1830 den efter farbrodern lediga första teol. professuren och domprostsysslan i Lund, men tillbakasattes, och under den vidlyftiga skriftfejd, som derom uppkom, visade han en alltför hetsig sjelfkänsla. Död d. 9 Sept. 1834. W. var en lärd prestman med ovanligt mångsidig literär bildning. Han utarbetade bl. a. en postilla, Andaktsbok för enskild gudstjänst (2 bd, 1827–28).
4. Wåhlin, Johan Peter, prest, skriftställare, den föregåendes kusin, född i Lund d. 16 April 1786, blef student i Lund 1805, filos. magister 1808 och docent i kyrkohistoria 1811 samt utnämndes till hofpredikant 1815. Sedan han tjenstgjort såsom legationspredikant och pastor vid svenska kyrkan i London 1818–30, utnämndes han 1830 till kyrkoherde i Vestra Vingåker och erhöll teol. doktors samt 1832 prosts titel. Död i Vingåker d. 24 Juni 1861. W. var en beläst och språkkunnig man med lifligt temperament, men den engelska excentricitet, som hans later antagit utomlands, passade ej rätt ihop med hans allvarliga kall. Han utgaf bl. a. Geographi för begynnare (1817), Bibelalmanach (1832), Stafbok efter grundstafningssättet (1841), Dagsländor. Anteckningar under vistandet i England och Frankrike åren 1818–32 (1846; ett större arbete), Biblisk läsbok (1847) och Anteckningar om särskilta religionssamfund och bekännelser (1852).