Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Väktaren

Ämne: Enskilda tidningar och blad · Tidningar och tidskrifter

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 1575 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Väktaren. Tidning för stat och kyrka, en konservativ politisk och kyrklig veckotidning, som utgafs i Stockholm från och med d. 7 Dec. 1853 till d. 28 Dec. 1888. Den uppsattes af dåv. aktuarien i Riksarkivet friherre Johan August Posse (se Posse, 8), som d. 29 Nov. 1853 erhöll utgifningsbevis å denna tidning, hvilken han med stor skicklighet och omsorg redigerade till sin död, d. 5 Juni 1865. Friherre Fredrik Philip Hierta blef då tidningens ansvarige utgifvare och redaktör, i hvilka befattningar han d. 19 Dec. 1878 efterträddes af pastor Bernhard Wadström. Sedan under dennes sjuklighet pastorerna Aug. Ärnström och Karl Rudolph Hasselrot kortare tider 1881–83 redigerat tidningen, blef den sistnämnde dess redaktör och ansvarige utgifvare d. 19 Dec. 1883, hvarmed han fortsatte, till dess tidningen upphörde, d. 28 Dec. 1888. »Väktaren» utkom 1854–58 två gånger i veckan samt fr. o. m. 1859 blott en gång i veckan. Dess format var 4-spaltig folio t. o. m. 1878 och derefter 5-spaltig. Tidningen trycktes å Hörbergska boktryckeriet 1853–65 Sept. med undantag af några månader 1859, då den trycktes å Normanska boktryckeriet, liksom 1865 Okt.–83 samt derefter hos Nya Tryckeriaktiebolaget. Prenumerationspriset var 5 rdr bko (= 7 rdr 50 öre rmt) 1854–58, 5 rdr rmt 1859–78, 4 kr. 1879–81 samt derefter 2 kr. 50 öre, oberäknadt postbefordringsafgiften. Bland dess medarbetare må här nämnas endast K. A. Lindström (sedermera redaktör för »Nya Dagligt Allehanda»), bröderna Viktor och Anton Granlund (den förre nu arkivarie i Riksarkivet, den senare byråchef i Lotsstyrelsen), friherrinnan Betty Posse, född Ehrenborg, och O. Tornérhjelm. »Väktaren» var den första politiska Stockholmstidning, som öppet intog en utprägladt kyrkligt kristlig ståndpunkt. Under friherre Posses tid var den en i första rummet politisk tidning, men öfvergick sedermera småningom till att blifva hufvudsakligen ett organ för den svenska kyrkan och dess intressen. B. L.