Valujev

Valujev, Peter Aleksandrovitj, grefve, rysk statsman, f. 1817, fäste såsom tjensteman vid generalgnvernementskansliet i Riga uppmärksamhet, särskildt tronföljarens, vid sig genom sina frimodiga skrifter om bristerna i Rysslands förvaltning, till hvilka han i främsta rummet räknade bränvinsarrendena och ämbetsmännens besticklighet. Såsom botemedel mot det onda yrkade han på lifegenskapens upphäfvande. Knappt hade Alexander II bestigit tronen, då han 1856 utnämnde V. till civilguvernör i Kurland. 1859 kallade han honom till byråchef i domänministeriet och 1861 efter Lanskoi till inrikesminister. Såsom sådan verkade V. mer än någon annan statsman för genomförandet af reformer inom Rysslands sociala och administrativa förhållanden. Här må påpekas endast lifegenskapens upphäfvande (1863), införande af kommunalstyrelse i en del städer (s. å.) och af landsting (zemstvo) i ett stort antal guvernement (1864) samt censurens mildrande genom en pressförordning (1865). Han tillrådde vidare kejsaren att småningom försona sig med Polen. Men V. skaffade sig genom sina reformsträfvanden och sin försoningspolitik en mängd ovänner bland de strängt nationelle (Muraviev, Miljutin, Katkov m. fl.), och 1868, då han låtit indraga Katkovs organ, föll han. Den kejserliga gunsten återvände dock efter en tid. 1872 utnämndes han till domänminister och 1880, sedan han s. å. upphöjts i grefligt stånd, till president i ministerkomitén, men nödgades på hösten 1881 nedlägga detta ämbete. Efter denna tid och till hans död, 1890, var hans offentliga verksamhet inskränkt till den innehållslösa värdigheten af ledamotskap i riksrådet. I romanen Lorin (1881) riktade V. ett slag emot den inom den ryska skönliteraturen förherskande pessimismen.