Vane

Vane [ven], Sir Henry, engelsk politiker, f. 1612, var son af statssekreteraren Henry V. d. ä., fick under en vistelse i Schweiz smak för puritanismen och utvandrade 1635 till Massachusetts, der han 1636 blef guvernör, men återvände 1637 till England. 1640 blef han ledamot af underhuset, der han framträdde som independentledare. För att vinna honom för hofvet gaf styrelsen honom den inbringande platsen som »joint treasurer of the navy», men i »långa parlamentet» visade han sig dock som en oförsonlig fiende till konungens envåldsmakt och dess verktyg, Strafford och Laud. Vid inbördeskrigets utbrott (1642) afsade han sig sin skattmästareplats, men parlamentet återinsatte honom i densamma och gaf honom derjämte ett rum i försvarsutskottet. I de sedermera följande förhandlingarna med skottarna och med konungen tog V. en betydande del. Cromwells våldsamma tillvägagående mot konungen gillade V. ej, trots sin radikalism, och höll sig till en tid efter konungens afrättning ifrån det politiska lifvet. Men 1649 blef han ledamot af statsrådet och i Mars 1653 ordförande i kommissionen för arméns och flottans styrelse. Då Cromwell i April s. å. sprängde »långa parlamentet» och ryckte till sig makten, drog V. sig tillbaka. Han hade alltid hållit på nationens suveränitet och parlamentets makt öfver armén, liksom på fullkomlig religionsfrihet. Cromwells diktatur väckte hans ovilja, hvilken utom i hans återgång till privatlifvet tog sig form i skriften A healing question (1656), som innehöll ett förslag till regeringsform efter hans åsigter och väckte sådan oro hos Cromwell, att denne höll honom häktad nära 4 månader. Å nyo ledamot af underhuset efter Oliver Cromwells död, blef han republikanernas sjelfskrifne chef. Vid den efter Richard Cromwells abdikation (1659) utbrytande tvisten emellan parlament och här ställde han sig på den senares sida, blef i Maj 1659 ledamot af statsrådet, sedermera ordförande i kommissionen för armén och flottan samt i Sept. s. å. ordförande i statsrådet, men afsattes i Okt. af parlamentet, som i Dec. förvisade honom från hufvudstaden, en förvisningsorder, som äfven Monk i Febr. 1660 förnyade. Efter restaurationen s. å. hölls V. i ofta ombytt, stundom svårt fängelse, slutligen på Scilly-öarna, der han skref sin manligt frimodiga Peopl's case stated. »Han var för farlig för att få lefva», såsom Karl II sade om honom till Clarendon, och derför blef han efter ett slags ransakning och dom d. 14 Juni 1662 halshuggen i London.