Vaxholms fästning

Vaxholms fästning. Gustaf I anlade år 1549 på den s. k. Vaktsholmen, sedermera Vaxholmen, i Stockholms skärgård, i sundet mellan Vaxön och Rindön, 19 km. fr. Stockholm, ett mindre jordverk med blockhus, hvilket sistnämnda under Johan III:s regering ombyggdes till ett muradt torn. Under Karl XII:s tid uppgjordes af generalqvartermästaren Stuart till fästningens fullbordande en fullständig plan, hvilken på den korta tiden af 8 år kom till utförande. Fästningen utgjordes då af en öppen fyrkantig skans, hvars norra front var tenaljerad och de öfriga bastionerade. Med anledning af ångans införande som drifkraft för krigsfartyg, hvarigenom nya fordringar ställdes på sjöfästningars konstruktion, börjades år 1833 en fullständig ombyggnad af fästningen enligt Montalemberts då allmänt gällande grundsatser, och 30 år senare stod fästningen färdig i sitt nuvarande skick, med höga, kasematterade, i granit uppförda donjoner, afsedda för eldgifning i flere våningar. Samtidigt med denna ombyggnad uppfördes äfven på Rindöns vestra, Vaxholm beherskande udde den s. k. Rindö redutt (se Rindö) jämte några mindre jordbatterier. Emellertid kunde de nya fästningsverken icke länge fylla sin bestämmelse gent emot artilleriets hastigt växande förstörelseverkan. 1867 års befästningskomité föreslog derför att visserligen bibehålla Vaxholms fästning såsom en centralt belägen samlings- och förrådsort för försvaret i Stockholms skärgård, men att för öfrigt icke utsätta denna fästning för ett första anfall af större pansarfartyg. På grund deraf spärrades de framför liggande Kodjupssunden med försänkningar, och segelleden flyttades till Oxdjupet, hvars försänkning genombröts, hvarjämte till den nya segelledens försvar anlades det bepansrade dubbelfästet Oskar Fredriksborg (se d. o.) samt till försvar af försänkningarna flere öppna kustbatterier uppfördes å bakomliggande holmar. Denna nya försvarsplan var 1877 fullt genomförd. Besättningen utgöres af Vaxholms artillerikår. O. A. B.