Vectigalia (sing. vectigal), Lat., har måhända ursprungligen betecknat, naturaprestationer (tionde till staten), men förekommer mest i betydelsen af statsinkomster beroende på skyldighet att utgöra skatt. Dock är vectigal skildt från tributum, som också betyder skatt, så att då det senare egentligen brukas om förmögenhetsskatt, menas med det förra mest grundskatt eller jordränta. Denna utgick dels af statens domäner (ager publicus), dels och väsentligast af jorden i provinserna, vare sig nu dessa betalade ett fast årligt belopp eller en viss andel i jordens afkastning, tillika med tullafgifter. Cicero sammanfattar provinsernas vectigal såsom utgående i tionde, mulbetesafgift (scriptura) samt tulloch hamnumgälder (portorium). Staten uppbar icke omedelbart dessa afgifter, utan de plägade förpaktas till publicani, hvilka hade att aflemna beloppet, mest i penningar, men i vissa fall också i spanmål. Afgifternas storlek synes hafva i någon mån vexlat och utomordentliga pålagor förekommit, t. ex. den af Lucullus i Asien utskrifna skatt af en fjerdedel af grödan. Af äger publicus skulle enligt Appianus' uppgift skatt utgå med 1/10 af sädesgrödan och 1/5 af oliv- ocn vinplanteringarnas afkastning. Att emellertid inkomsten af statsdomänerna uti Italien var något osäker, berodde på innehafvarnas af ager publicus benägenhet att betrakta denna såsom enskild egendom, hvilket föranledde ständiga tvister och särskildt spelade en vigtig rol i de gracchiska stridigheterna. Stundom brukas vectigalia äfven om andra statsinkomster; ordet användes ock om enskildes inkomster. R. Tdh.
Nordisk familjebok · första upplagan
Vectigalia
Ämne: Skatter och avgifter · Stat, riksdag, finanser och föreningar
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 443 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗