Verhuell

Verhuell, Verheull, Verhueil [höll. utt. värual, franskt utt. värö'j], Karel Hendrik, grefve van Rouaan, holländsk-fransk sjömilitär, född i Gelderland 1760, död 1845, utmärkte sig under sjökriget mot engelsmännen på 1780-talet, särskildt i slaget vid Doggersbank (1781), och hade avancerat till kapten, då Hollands förvandling till Bataviska republiken (1795) till följd af fransmännens infall nödgade honom att draga sig undan till privatlifvet. Men då ställningen ändrades äfven i Bataviska republiken efter Bonapartes statskupp af d. 18 Brumaire år VIII (1799), befordrades V. till schoutbynacht, kallades 1803 till Paris att rådslå med Förste konsuln om en landstigning i England och utrustade en batavisk kanonslupsflottilj, med hvilken han 1804--05 slöt sig till den franska flottan i Kanalen, under lifliga strider med engelska örlogsskepp, bl. a. vid Kap Grisnez. Han utnämndes till Viceamiral och ställdes i spetsen for bataviska marindepartementet. 1806 var han en af dem, som arbetade för att Napoleons broder Ludvig blef konung af Holland, samt utnämndes såsom belöning derför till marskalk och sändebud i Paris. Vid engelsmännens misslyckade anfall på Holland 1809 förde V. befälet öfver flottan i Maas och Zeeland samt upphöjdes derefter till grefve. Efter Hollands införlifvande med Frankrike (1810) kom V. i fransk tjenst, fick 1812 befäl öfver Texel-flottan och försvarade, äfven efter Napoleons fall. Helder t. o. m. mot egna landsmän, tills i April 1814 en order från Paris tvang honom att lemna folk och skepp i holländarnas händer. Han lät naturalisera sig i Frankrike samt blef generalinspektör öfver nordkusten (1814) och pär (1819).