Viadukt

Viadukt (af Lat. via, väg, och ducere, föra), konstgjord väg, som på en af hvalfbågar eller pelare bestående underbyggnad drages tvärs öfver en långsträckt sänkning, en djup dal eller hustak och gator i en stad, vanligen för framledande af en jernbana. Viadukter anläggas i stället för bankar, der sänkningarna äro tidtals utsatta för öfversvämningar, som genom en bankutfyllnad skulle blifva långt farligare, eller der djupet är så ansenligt, att en bank skulle draga högre kostnader än viadukten med dess öppna spann, eller ock der man genom de öppna spännen vill bereda fri genomfart för samfärdseln, som skulle afskäras genom en bank. Viadukten är ett slags bro och bygges efter alldeles samma principer som broar samt aqvedukter. Redan forntidens romare konstruerade präktiga viadukter (på härvägen mellan Rom och Gabii, vid Aricia på Appiska vägen m. fl.), men det är egentligen efter jernvägarnas uppkomst (1830), som man utvecklat konsten att bygga viadukter. I början använde man endast konstruktioner af sten och tegel, med rader af öfver hvarandra byggda hvalfbågar. Störst är den 80 m. höga Göltzschthal-viadukten i Sachsen (med 4 våningar), dernäst Elsterthal-viadukten (70 m. hög. 2 våningar). Aulne-viadukten i Bretagne når med endast 1 våning en höjd af 55 m. Man har sedermera funnit det billigare att bygga på pelare hvilande viadukter af jern, med äfven pelarna af jern (t. ex. den 76 m. höga Saane-viadukten vid Freiburg) eller med stenpelare (t. ex. Thaya-viadukten vid Znaim, 45 m. hög). I Ryssland och Nord-Amerika förekomma storartade viadukter af trä, men sådana äro föga varaktiga och ganska eldfarliga.