Vincent de Paul

Vincent de Paul [vänssa'ng dö pål], fransk katolsk prest, ryktbar för sin betydelsefulla verksamhet i välgörenhetens tjenst, föddes d. 24 April 1576 i byn Ranquines, i närheten af Dax (Landes). Under sina barnaår vallade han faderns hjord på slätterna invid det anspråkslösa familjehemmet. Vid tretton års ålder sändes han till Dax i en klosterskola, hvarifrån han senare kom till Toulouse, der han aflade examen som bachelier en théologie (1604). Under sin studietid och äfven sedan han blifvit prestvigd (1600) försörjde han sig med enskild undervisning. Emellertid hade helt oväntadt ett arf tillfallit honom i Marseille, dit han sjelf begaf sig. På återresan från denna stad blef han af sjöröfvare öfverfallen och plundrad och slutligen såld som slaf i Tunis (1605). Under sin fångenskap bar han tåligt alla de lidanden, som de kristne då hade att uthärda bland den afrikanska kustbefolkningen. Med sin tredje egare, som var född i Savojen, rymde han till Frankrike (1607). I Avignon, der han vistades en kortare tid, gjorde han bekantskap med den påflige vice legaten Montorio, som han medföljde till Rom. Der lärde han känna de franska utomordentliga sändebuden, som vid den tiden underhandlade med den påfliga stolen om Frankrikes maktställning gent emot Österrike och Spanien. Af dem erhöll han uppdraget att åter begifva sig till Frankrike och inför Henrik IV personligen redogöra för resultaten af de politiska underhandlingarna. Derefter erbjödos honom åtskilliga kyrkliga ämbeten; men endast för en kortare tid mottog han befattningen som almoseutdelare hos drottning Margareta och innehafvare af abbotstiftet Saint-Léonard-de-Chaume (1610). Han föredrog den anspråkslösa ställningen som kyrkoherde i en landsförsamling, först i Clichy, som då låg utanför Paris (1612), och senare i Châtillon-lez-Dombes, i närheten af Lyon (1619). Emellertid lät han öfvertala sig att frånträda dessa befattningar och öfvertaga ledningen af barnens uppfostran i familjen de Gondi, som var en af de inflytelserikaste i Frankrike. Han visste, att han tack vare denna familjs kraftiga understöd kunde med utsigt till framgång börja sin vidtomfattande verksamhet i menniskokärlekens tjenst. Efter hand lyckades han tillvinna sina barmhertighetsverk ynnest och bistånd äfven af Ludvig XIII och Ludvig XIV, drottningarna Maria af Medicis och Anna af Österrike, Richelieu och Mazarin, stiftsbiskopar och parlamentsledamöter, men framförallt af ett stort antal varmhjertade qvinnor ur olika samhällsklasser, i främsta rummet hertiginnan d'Aiguillon, prinsessan de Gondi och madame Le Gras. -- Hans första offentliga uppträdande till förmån för de sjuke och nödlidande sammanfaller med hans anställning som kyrkoherde i Clichy och i Châtillon. På det senare stället stiftade han en qvinlig förening, Confrérie de la charité (1620), med uppgift för dess medlemmar att i hemmen besöka och hjelpa fattiga och sjuka samt åt arbetslösa anskaffa lämplig sysselsättning. Senare upprättade han äfven en motsvarande manlig förening, hvars medlemmar hade särskildt till uppgift att taga vård om nödställda, orkeslösa män. Bägge samfunden vunno stor spridning och egde bestånd intill revolutionen. Sedan 1833 har den manliga föreningen, under benämning Conférence de Saint-Vincent de Paul åter till en större del upptagit de forna föreningarnas verksamhet. För att gifva större stadga åt de barmhertighetsanstalter, som han efter hand upprättade till fattiga barns uppfostran och undervisning samt ålderstignas och sjukas omvårdnad, grundade han på madame Le Gras' enträgna uppmaning ett särskildt samfund, Compagnie des filles de la charité (16551), hvars beundransvärda offervillighet hela verlden känner. Till de anstalter, som han sålunda stiftade, höra bl. a. l'Hospice des incurables (1653), en asyl för obotligt sjuka, l'Hopital des enfants trouvés (1657), ett hem för öfvergifna barn, m. fl. Dit höra äfven i viss mån de många inrättningar, som på hans förslag inrättades af staten, i främsta rummet de väldiga försörjningsanstalter, la Salpêtrière, Bicêtre m. fl., der fattiga, som saknade hem, emottogos och tiggare inspärrades (1656). -- En annan sida af hans välsignelserika verksamhet var den omtanke han egnade fångarna, särskildt dem, som voro dömda till galérerna. Prins de Gondi var högste styresmannen för dessa galérer, och på hans förord utnämndes V. till främste själasörjare vid dessa fängelser. Denna ställning använde han till att mildra den hårda och grymma behandling, som vederfors de olycklige. Han utverkade, att dessa under vistelsen i fängelserna, före sin transport till galererna, höllos afskilda från andra brottslingar, vidare att de vid sjukdomsfall skulle befrias från sina bojor och vårdas af läkare. Till detta ändamål uppfördes i Marseille och Bordeaux rymliga sjukhus. -- Det är helt naturligt, att Vincent skulle tänka på de vanlottades icke blott lekamliga, utan äfven andliga väl. Under sina upprepade resor i olika delar af landet hade han sett huru den religiösa okunnigheten och liknöjdheten beherskade en god del af befolkningen. För att väcka densamma till andligt lif fordrades, enligt hans åsigt, män, som uteslutande egnade sina krafter åt denna uppgift. Han grundlade då ett manligt samfund, Compagnie de la mission (1624), med syfte att förkunna religionens ord företrädesvis bland den lägre befolkningen i Frankrike och den hedna befolkningen i aflägsna land. Bland dessa senare blefvo Tunisien och Algeriet missionärernas första verksamhetsfält. V. ville dermed förena bekämpandet af slafhandeln; men då han icke lyckades öfvertala konungen att i detta afseende vidtaga kraftigare åtgärder, måste missionärerna inskränka sig till att med penningar friköpa några kristna slafvar. En annan uppgift erhöll samfundet, då det åtog sig att uppfostra unga män, som bestämde sig för det presterliga kallet. Missbruk hade flerestädes insmugit sig bland presterskapet. Redan som medlem af Conseil de conscience, i hvilket han vid sidan af Mazarin, Séguier och några biskopar inkallades af regentinnan Anna af Österrike, sökte han att afhjelpa dylika missförhållanden, bl. a. genom att till kyrkliga värdigheter orubbligen föreslå endast sådana män, som genom kunskaper och dygd hade gjort sig deraf förtjenta. Han ville nu äfven söka bereda religionen värdiga tjenare bland det lägre presterskapet. I detta syfte föreskref han samfundet att åtaga sig ledningen af prestseminarier och andra undervisningsanstalter, en uppgift, som samfundet vid sidan af sin missionsverksamhet än i dag fyller. -- V. dog i Paris d. 27 Sept. 1660 i det hus vid rue de Sèvres, som ursprungligen varit ett hospital för spetälska (med den hel. Lazarus till skyddspatron, hvarför samfundets medlemmar vanligen kallas lazarister), och som nu är moderhuset för la Compagnie des prêtres de la mission. V. kanoniserades d. 16 Juni 1737 af påfven Klemens XII. I den kristna välgörenhetens historia intager han det främsta rummet. Den ädla lifsgerning han utfört bär än i dag rika frukter. J. M-r.