Vinge, en efter vapenmärket uppkallad frälseätt, hvaraf flere medlemmar intogo en bemärkt ställning under 1400- och 1500--talen. - 1. Lindorm Björnsson (son till Värmlandslagmannen Björn Niklisson) deltog i det politiska lifvet under Sten Sture d. ä:s riksföreståndareskap, inkallades efter slaget på Brunkeberg (1471) i rådet och var 1481--98 lagman i Vestergötland. Med en uppbådad allmogehär sökte han rädda det af kon. Hans' trupper 1497 ansatta Elfsborg, men kom för sent. -- Hans son, Knut Lindormsson till Rossvik och Sjögerås, blef 1517 riksråd och stupade d. 19 Jan. 1520 vid Bogesund. -- 2. Nils Olsson till Skofteby, Lindorms brorson och son till Värmlandslagmannen Olof Björnsson, var lagman i Värmland, då Gustaf Vasa 1520 började sitt befrielsekrig. Nils blef ledare för den patriotiska rörelsen i Värmland och på Dal samt utbredde den segrande i Vestergötland, dit han inbröt öfver Tiveden i spetsen för flere tusen bönder. Den ära han förvärfvat i befrielsekriget förspillde han genom deltagande i stämplingar emot konung Gustaf. För sin delaktighet i Vestgötaupproret (se d. o.), hvilken han, säker på att bevisen förintats, förnekade, dömdes han på sommaren 1529 till döden af en vid riksdagen i Strengnäs tillsatt domstol. Han afrättades jämte Måns Bryntesson d. 7 Sept. s. å. i Stockholm.
1. Winge, Isak Martin, prest, läroboksförfattare, född i Stockholm d. 16 Dec. 1793, blef student i Upsala 1809 och v. adjunkt vid katedralskolan i Stockholm 1812, promoverades 1815 till filos. magister, anställdes s. å. såsom lärare vid Storkyrkoförsamlingens fri- och fattigskola, prestvigdes 1818 samt blef kollega vid Maria högre lärdomsskola 1821, rektor vid Jakobs högre apologistskola 1833, kyrkoherde i Länna och Blidö pastorat (ärkestiftet) 1834 samt i Knutby och Faringe 1854. Han fick titeln prost 1843 och afled i Upsala 1857. W. författade, till tjenst för de lägre undervisningsstadierna, flere, läroböcker, som delvis vunno mycken användning: Läse- och lärobok för folkscholor (2 bd, 1828; 3:dje uppl. 1847; 4:de uppl. af bd I 1859), Berättelser ur fäderneslandets historia (1830--31; 3:dje uppl. 1842), Lärobok i allmänna och svenska historien för begynnare (1834; 6:te uppl., I, 1872), Latinsk språklära (1835), Lärobok i geographie och historia för folkskolor och nybörjare (1841; I, 19:de uppl. 1875; II, 16:de uppl. 1879), hvilket sistn. arbete öfversattes till finska 1851, samt Svensk språklära för begynnare (1848). Han utgaf äfven antologien »Idun, svenska skaldeprof» (1835).
2. Winge, Mårten Eskil, historiemålare, den föregåendes son, född i Stockholm d. 21 Sept. 1825, blef 1846 student i Upsala och ingick sedan i målarelära hos E. Wallander i Stockholm (fader till den kände konstnären J. V. Wallander). Sedan han gått som lärling i 3 år, fick han en e. o. befattning vid postverket och kunde, tack vare de inkomster han genom detta arbete samt genom porträttmålning skaffade sig, samtidigt begagna sig af undervisningen vid akademien. Han vann en vän och beskyddare i Scholander, som lade märke till hans teckningar och lagade, att han fick afyttra en del af dem i Konstföreningen (1853), och W. blef derefter en ofta anlitad illustratör. Undervisningen i akademien var hufvudsakligen riktad på teckning, tills Boklund 1856 hemkallades från utlandet och upprättade en särskild målareskola inom akademien. Följande året erhöll W. den k. medaljen för sin prisämnesmålning Karl X Gustaf vid Axel Oxenstiernas dödsbädd. Då han med anledning deraf erhöll statens resestipendium i 3 år (sedermera prolongeradt i ytterligare 3), blef det hans ifrigaste åstundan att utbilda sitt färgsinne och sin teknik i oljemålningen. Efter en kort vistelse i Düsseldorf styrde han kosan till Paris, der han målade på Coutures atelier och i Louvre kopierade »De vise männen i Betlehem» af Rubens (nu i konstakademiens samling). Efter tvänne år begaf han sig derifrån till Rom, och den förkärlek för de nordiska myterna, som han redan under sin elevtid hade lagt i dagen, började nu få uttryck af långt större omfång och innebörd. Kraka (ämnet hemtadt ur Ragnar Lodbroks saga) målades 1862 och inköptes på konstakademiens utställning 1863 af konung Karl XV (nu i Nationalmuseum). Då konstnären 1863 återvände till Stockholm, medförde han den väldiga målningen Loke och Sigyn (Nationalmuseum), i hvilken han gifvit ett storslaget uttryck åt Lokes titaniska trots. Hans första målning efter återkomsten blef Hjalmars afsked af Orvar Odd efter striden på Samsö (1866, Nationalmuseum), i hvilken Karl XV målade landskapet. I det nyuppforda Nationalmuseum målade W. åtta af konstnärsporträtt-medaljongerna i öfre vestibulen. 1868 utställde han Olof Tryggvesson och Sigrid Storråda i Konghäll (Nationalmuseum). Samma år inflyttade W. i den stora atelier (Boklunds gamla målareskola), som han derefter innehade ända till 1889. Först der fick han tillräcklig plats för utförandet af den idé, som länge föresväfvat honom, och som han nu på beställning af Karl XV gick att fullborda: Tors strid med jättarna. Den kolossala målningen (Nationalmuseum) blef färdig 1872 och var på den skandinaviska utställningen i Köpenhamn s. å. vid sidan om G. v. Rosens »Erik XIV» den svenska afdelningens dominerande konstverk. Den mottogs af kritiken med verklig entusiasm. Det gigantiska i proportionerna motsvaras der också af det väldiga ämnet, uppfattadt med lycklig intuition och uppburet af en storslagen känsla. Från och med 1873 har W. ofta haft beställningar på altartaflor. Bland de förnämsta af dessa må nämnas Uppståndelsen med sidostyckena Petrus och Johannes (1880, i Caroli kyrka, Malmö) samt Kristi förklaring med sidostyckena Johannes Döparen och Paulus (1882, i Pauli kyrka, Malmö). 1874 målade han De fyra årstiderna (4 medaljonger, takmålningar i Kulla-Gunnarstorps slott i Skåne). Fortfarande sysselsatte emellertid den fornnordiska ämneskretsen W:s fantasi, och ännu en gång ville han pröfva sina krafter inom densamma. Ämnet var denna gång »Åsarnas invandring i Norden», och den duk, på hvilken det skulle skildras, var större än någon af de föregående. De många mellankommande beställningarna och de tilltagande åren hafva emellertid vållat, att denna jättemålning aldrig blifvit fullbordad. Till utställningen i Filadelfia sände han Signe påtänder sin jungfrubur (1876). 1877 återsåg W. Italien under en resa på några månader. 1881 utförde han en del af dekoreringen af 1:sta våningen i Bolinderska palatset i Stockholm. Ett 2:dra pris för täflingsförslag till väggmålningar i Nationalmuseum (»Efter slaget på Fyrisvall» och »Erik den heliges relikskrin bäres kring Upsala domkyrka») tillerkändes honom 1889. -- På de senare åren har han stundom målat strandbilder med bränningar eller svallvågor (Strandade vikingaskepp, sv. konstnärernas förenings utställning 1892). Han har derjämte deltagit i illustrerandet af F. Sanders Edda-edition. -- Det är i framställningen af den häftiga affekten som W. eger kanske sin största styrka såsom konstnär. Tre af hans mest monumentala gestalter, Loke, Olof Tryggvesson och Tor, befinna sig i ett tillstånd af utomordentlig förbittring och vrede, och W. har förstått att gifva en fullt konstnärlig och nobel form åt de kraftiga uttrycken härför. Karakteristiskt är ju också, att bränningen är det naturmotiv, som lifligast slår an på honom. Den manliga gestalten har städse lyckats bättre för honom än den qvinliga; hans qvinnotyp är stundom rent konventionel. En svag punkt i hans konstnärskap är färgen, som ofta är tung och brunaktig; men den kraft och det patos, som finnas i hans skapelser, äro tillräckliga för att skänka dem konstnärligt värde.
W. kallades 1864 till ledamot af konstakademien, utnämndes 1865 till vice professor och blef 1867 lärare i antikskolan, från hvilken befattning han tog afsked i Nov. 1890. Han är fortfarande bosatt i Stockholm och sedan 1867 gift med Hanna Mathilda W. f. Tengelin, genremålarinna, född d. 4 Dec. 1838, elev i prof. Boklunds enskilda målareskola för damer (1859) och 1863 vid konstakademien, då denna öppnades för qvinnor Hon belönades der med Meijerska medaljen). År 1861 började hon sälja taflor, mestadels genremålningar ur folklifvet, till Konstföreningen samt till enskilda. Känd genom afbildningar är särskildt hennes Anders och Brita (1871). Fru W:s förnämsta bragd är stiftandet af sällskapet »Handarbetets vänner», (1873), som under hennes ledning från en ringa början höjt sig till stor betydenhet, förädlat smaken, bevarat handarbetsmetoder, som varit på väg att dö bort, och gjort handarbetet lönande för de fattige. K. W-n.