Vischer

Vischer [fi'-], Friedrich Theodor von, tysk estetiker, född i Ludwigsburg (Würtemberg) d. 30 Juni 1807, ville som yngling egna sig åt målarekonsten, men nödgades i stället välja den teologiska studiebanan och blef 1831 repetent vid det protestantiska seminariet i Maulbronn. Han hängaf sig träget åt filosofiska studier och fick näring för sitt konstsinne genom att besöka Tysklands förnämsta städer 1832--33. Sedan han några år tjenstgjort såsom teol. repetent i Tübingen, lemnade han 1836 den presterliga banan och fick 1837 en e. o. professur i estetik och tyska literaturen vid universitetet i Tübingen. 1839--40 och 1843 idkade han konststudier uti Italien och Grekland. Utnämnd till ord. professor 1844, utvecklade han i tillträdestalet sina panteistiska åsigter (han var ungdomsvän och meningsfrände till D. F. Strauss) och anfölls derför från det kyrkliga partiets sida så häftigt, att undervisningsministern måste suspendera honom på tvänne år. Vald till medlem af det 1848 i Frankfurt a. M. sammanträdande tyska nationalparlamentet, tillhörde han der den moderata venstern och var en bland dem, som trots parlamentets upplösning 1849 fortsatte dess sammanträden i Stuttgart. Han kom derigenom i spändt förhållande till sitt lands regering och mottog derför 1855 en professur vid polyteknikum i Zürich, men återbördades 1866 till Tübingens universitet och åtog sig derjämte sommartjenstgöring vid polyteknikum i Stuttgart. 1870 undfick V. personligt adelskap, och 1877 tog han afsked från professuren. Han dog i Gmünden d. 14 Sept. 1887. -- Genom sitt stora arbete Aestethik oder wissenschaft des schönen (3 del., 1846--57; 3:dje delen i två stora afdelningar) framstod V. såsom den hegelska skolans och hela samtidens ypperste estetiker. Man finner der en öfverlägset skarpsinnig utveckling af de estetiska begreppen, förenad med ovanligt grundliga och vidtomfattande insigter i konst- och literaturhistoria. Hela arbetet röjer en manlig, kraftfull karakter, en lefvande öfvertygelse och en känsla, som med sin glöd färgar språket. Dertill kommer en rikedom på fina och i hög grad belysande anmärkningar öfver enskilda konstverk. V. hyllar en innehållets estetik, i motsats till formestetiken. Han förklarar det sköna ur idén eller rättare ur idéns och formens enhet. Hans panteism genomföres strängt: den absoluta idén är opersonlig, enheten af alla motsatser, samt förverkligar sig i de ändliga väsendena och tingen genom en ständigt sig förnyande rörelseprocess. V. tillämpar den dialektiska metoden vida mera systematiskt än Hegel, och derför blir hufvudbegreppens anordning icke sällan beroende af det yttre tvång, som tredelningen medför. Minst tillfredsställande är på grund deraf hans utredning af de allmänna estetiska begreppen, »det skönas metafysik». Men han har mästerligt bearbetat månget dittills ouppodladt fält inom estetiken, bl. a. spridt nytt ljus öfver fantasiverksamheten och läran om kompositionslagarna, gifvit en utmärkt framställning af naturskönheten och af de enskilda konsterna, uppvisat den individuella egendomligheten såsom ett nödvändigt moment i det sköna samt lemnat bestämningar af sådan klarhet och sanning, att de skola förblifva vetenskapens oförytterliga egendom. (En utförlig exposé af V:s system återfinnes i G. Ljunggrens »Framställning af de förnämsta esthetiska systemerna», del. 2, 1860.) -- Bland V:s öfriga skrifter må nämnas Über das erhabene und komische (1837), Kritische gänge (2 bd, 1844; ny följd i 6 delar 1860--75), Faust. Der tragödie 3. theil (1862, under psevdonymen Mystifizinsky; en satir öfver andra delen af Göthes »Faust»), de bitande Epigramme aus Baden-Baden (1867, anonymt) och den med förtrytelsens kraft skrifna Mode und cynismus (1878; »Om moderna», 1880).