Warwick

Warwick [oå'rrik], Richard Nevil, earl, engelsk politiker och krigare, född på 1420-talet, var son till earlen af Salisbury (ätten Nevil), men kom genom sitt gifte med Anna Beauchamp in i den förnäma ätten W. och upptog dess grefvetitel. Beslägtad med bägge de kungliga husen, York och Lancaster (han var kusin till Edvard IV och syssling till Henrik VI), stod han likväl närmare det förra. Han tog också parti för hertigen af York, då denne reste sig mot konung Henrik VI af Lancaster, och afgjorde segern vid S:t Albans 1455. Till belöning gafs honom den vigtiga och sjelfständiga platsen som guvernör i Calais. Men hans egenmäktighet framkallade snart nya konflikter med regeringen. På hösten 1459 grep han åter till vapen och segrade vid Blorcheath. Men yorkska partiets nederlag vid Ludlow tvang honom att hufvudstupa vända åter till Calais. Hofvet skickade nu Somerset dit i hans ställe; men W. jagade bort denne, öfvergick sjelf åter kanalen tidigt år 1460, förenade sig med yorkska partiet och bidrog till segern vid Northampton, der konung Henrik VI blef fången. Väl gingo frukterna af denna framgång snart åter förlorade. Hertigen af York dödades, och W. blef 1461 slagen vid S:t Albans af Henrik VI:s gemål drottning Margaretas trupper. Men segrarna stannade i norden. W. fick derför tillfälle att draga till London med hertigens af York unge son Edvard (IV), genomdrifva hans konungaval och sedermera på Towtons blodiga valplats s. å. trygga hans krona. Snart söndrades emellertid yorkska partiet inom sig sjelf. Den nye konungens gifte med lady Grey band honom närmare vid andra familjer än hans gamla anhängares, hvilka började klaga öfver otack. Konungens systers förmälning med Karl af Burgund var i lika grad stridande emot W:s politiska sympatier, hvilka tillhörde Frankrike. Derför förband W. sig med konungens missnöjde broder hertigen af Clarence och gaf honom sin dotter Isabella till äkta. De togo del i en lyckad resning 1469, men måste året derpå fly till Normandie undan nya efterräkningar. Vid franske konungens hof ingick då W. försoning med drottning Margareta; ett gifte emellan hennes son prins Edvard och W:s dotter Anna beseglade förlikningen. Understödda af Ludvig XI, landstego de på hösten 1470 i England. Folket afföll från Edvard IV; W. befriade Henrik VI ur Tower och satte honom åter på tronen, medan han sjelf tog all makten. Men i Mars 1471 återkom Edvard från sin tillflykt i Burgund med nya trupper, och det oberäkneliga folket slöt sig till honom. På slagfältet vid Barnet d. 14 April 1471 lyktade W. sitt oroliga lif. Emedan W. störtade och uppsatte konungar, har han fått namnet »konungamakaren» (the king-maker), och såsom den siste i raden af de för statens lugn farlige store vasallerna i England benämnes han af engelsmännen äfven the last of the barons (den siste baronen). W. var egare af en ofantlig förmögenhet och sattes derigenom i stånd att vinna anhängare och uppställa härar. Kj.