Westfalen

Westfalen. 1. Provins i Preussen, begränsad i n. af prov. Hannover, i ö. af Schaumburg-Lippe, Lippe, Braunschweig, prov. Hessen-Nassau samt Waldeck, i s. af Hessen-Nassau (reg.-omr. Wiesbaden), i s. v. af Rhenprovinsen och i n. v. af Nederländerna. Provinsen, hvars areal utgör 20,204 qvkm., fick sitt nuv. omfång på Wienkongressen (1814--15). De äldsta preuss. områdesdelarna af prov. äro de 1609 med Jülich-Kleveska arfvet till Brandenburg komna grefskapen Mark och Ravensberg. Genom westfaliska freden, 1648, förenades dermed såsom furstendöme stiftet Minden. Genom köp tillkommo grefskapen Tecklenburg och Limburg, genom arf grefskapet Lingen, genom riksdeputations-hufvudbeslutet 1803 stiften Münster och Paderborn såsom furstendömen samt furstendömet Korvey. Till dessa landsdelar, som 1807--13 voro förenade dels med konungariket Westfalen (se nedan), dels med storhertigdömet Berg, lades 1815 hertigdömet Westfalen, furstendömet Siegen, grefskapen Wittgenstein, fria riksstaden Dortmund samt flere mediatiserade riksständer i den forna westfaliska kretsen. Folkmängden uppgick 1890 till 2,428,736 pers., hvilka tala en nedertysk munart. Något öfver hälften är katoliker, omkr. 20,000 judar, resten protestanter. -- Till sin fysiska beskaffenhet är W. ett kuperadt eller lågbergigt land; endast regeringsområdet Münster är öfvervägande slättland. Östra och nordöstra delen upptages af Weserbergen; södra delen fylles af den nordligaste, mellan Sieg och Ruhr belägna afdelningen af nederrhenska skiffer- och gråvackeberget. Ruhrs dal skiljer derifrån Haars l. Haarstrangs kala ås, som i ö. är 280--320 m. hög. Den är mot s. brant, men sluttar småningom mot n. till Lippedalen (kallad Hellweg). Det vidt utgrenade och af djupa dalar fårade bergssystemet s. om Ruhr kallas Sauerland, och dess östra del, Winterbergplatån, har provinsens högsta punkt, Astenberg (830 m.). Denna platå förenas med Westerwald på sydöstra gränsen genom Rothaar- l. Rotlagergebirge (Ederkopf, 694 m.). Mellan Teutoburgerwald på nordöstra gränsen och Haarstrang intränger westfaliska lågslätten såsom en fortsättning af det nederländska slättlandet. W. är deladt mellan Rhens, Ems' och Wesers flodområden. Rhen sjelf berör ej W., men dess bifloder Ruhr och Lippe äro provinsens förnämsta vattendrag. Ems genomströmmar provinsens norra del, och Weser dess nordostligaste område, genombrytande Weserbergen medelst ett smalt pass, kalladt Westfaliska porten. Sammanlagda längden af farbara vattenvägar är 383 km. Inga sjöar eller kanaler finnas. Under förberedelse är en vigtig kanal mellan Dortmund och Ems. -- Klimatet är på det hela taget tempereradt, ehuru vintrarna i bergen stundom äro ganska stränga. -- Den industriella verksamheten är öfvervägande; dernäst komma jordbruk och ladugårdsskötsel. Omkr. 42 proc. af arealen äro odlad jord, 25 proc. ängar och betesmarker, 28 proc. skog, resten improduktiv mark. Jordens bördighet är mycket olika; minst gifvande är norra och nordöstra delen. Jorden är delad mellan en mängd småbönder och arrendatorer. Flere sädesslag odlas, men afkastningen fyller ej behofvet. De vigtigaste jordbruksalstren äro måhända lin och hampa, i hvilkas produktion W. intager främsta platsen bland Preussens provinser. Skogarna, hufvudsakligen löfskog, ligga mest i söder. Ett stort antal nötkreatur och svin uppfödes; de senare lemna de vidtbekanta westfaliska skinkorna. Getter äro mycket allmänna i vissa trakter, och åt hästafveln egnar regeringen stor omsorg (stuteri i Warendorf). Fårafveln är obetydlig. Genom sin rikedom på stenkol och malmer är W. ett af de lifligaste industriella områden i Tyskland. Mindre stenkolsfält ligga i n. och på andra ställen; det största ligger vid Ruhr. Hufvuddistrikten för de öfriga grenarna af bergsbruket äro trakterna kring Siegen, Brilon och Olpe samt grefskapet Mark. Näst Rhenprovinsen lemnar W. den mesta jernmalmen, näst Schlesien och Rhenprovinsen den mesta zinkmalmen, näst prov. Sachsen den mesta kopparmalmen och af alla provinser i Preussen största qvantiteten svafvelkis. Derjämte brytas bly-, nickel- och antimonmalm, flere slags byggnadssten, gips, marmor och skiffer. Salt erhålles från 7 saltverk, och 34 mineralkällor äro besökta af kurgäster, bl. a. Driburg, Lippspringe och Oeynhausen. Det egentliga sätet för linneindustrien är sedan 14:de århundradet trakten mellan Lippe och Weser. Dess hufvudcentrum är nu Bielefeld, der äfven juteväfnader tillverkas. Äfven ylleväfverier, strump- och bandtillverkning, klädes- och bomullsfabrikation äro betydande. De förnämsta sätena för metallindustrien äro Iserlohn, Lüdenscheid, Altona, Hagen och den s. k. Enneper strasse. De vigtigaste alstren äro jern och stål af alla slag, tråd, plåt och bleck, maskiner samt verktyg af jern och stål, jämte silfver, bly, koppar, zink, nickel, svafvel, svafvelsyra, qvicksilfver, jern- och kopparvitriol. Bergsbruk, hyttor och saliner sysselsatte 1882 97,735 arbetare, deraf 95,491 i regeringsområdet Arnsberg. Exporten består, utom af de mångfaldiga fabriksalstren. af trävaror, skinkor, korf och »ankarstockar» (pumpernickel). Jernvägarna hade 1888 en längd af 2,199 km. -- Af högre undervisningsanstalter har W. teol.-filosofisk akademi i Münster, 21 gymnasier, 11 realgymnasier, 2 progymnasier, 5 realprogymnasier, 9 skollärareseminarier, omkr. 2,000 offentliga folkskolor, 2 högre och 4 lägre landtbruksskolor, 2 bergsskolor, 1 hytteskola, 1 fackskola för metallindustri samt åtskilliga andra fackskolor. -- I administrativt hänseende är W. indeladt i 3 regeringsområden: Münster med 11, Minden med 11 och Arnsberg med 18 kretsar. Provinsen har 103 städer. Provinsregeringens säte är Münster. I »das Herrenhaus» är provinsen representerad af 21 och i »das Abgeordnetenhaus» af 31 medlemmar. Till tyska riksdagen sänder den 17 ombud. De evangeliska kyrkornas angelägenheter förvaltas af konsistorium i Münster. Rom.-katolska kyrkan har biskopar i Munster och Paderborn, hvilkas stift äfven sträcka sig in i Rhenprovinsen och prov. Sachsen. Provinsen sorterar under oberlandesgericht i Hamm. -- W. kallades sedan senare hälften af 8:de årh. vestra delen af det gamla, af Karl den store med frankiska riket införlifvade hertigdömet Sachsen omkring Ruhr, Lippe och öfre Ems, i motsats till Engern och Ostfalen, hvilka lågo omkring Weser och sträckte sig till Elbe. Vid hertigdömet Sachsens upplösning efter Henrik Lejonets aktsförklaring 1180 gick namnet Ostfalen förloradt, men namnet W. bibehöll sig för området kring Ruhr och Lippe och omfattade senare äfven Sauerland vid Sieg. Ärkebiskopen af Köln erhöll Sauerland och några andra delar af W. och fick af Fredrik Barbarossa titeln hertig af W. och Engern, dock funnos inom det nya hertigdömet flere sjelfständiga områden. Hertigdömet hörde senare till den nederrhenska kretsen. Dess område var ungefär hälften så stort som det nuv. regeringsområdet Arnsberg. Då riksbiskopsstiftet Köln 1801 sekulariserades, tillföll hertigdömet W. enl. riksdeputations-hufvudbeslutet 1803 Hessen-Darmstadt såsom ersättning för dess besittningar på venstra Rhenstranden, hvilka förenats med Frankrike. Genom Wienkongressen lades hertigdömet W. till Preussen. -- 2. Fordom konungarike, vasallstat till franska kejsaredömet, emellan Elbe och Rhen, bildades af kejsar Napoleon genom dekret af d. 18 Aug. 1807 och bestod af hertigdömet Braunschweig, Kur-Hessen (med undantag af Hanau och Katzenelnbogen) samt de preussiska områdena Altmark, Magdeburg, Halberstadt, Hildesheim, Goslar, Quedlinburg, Eichsfeld, Mühlhausen, Nordhausen, Paderborn. Minden, Ravensberg, Münster och Stolberg-Wernigerode jämte några hannoveranska och sachsisk-thüringska landskap. Arealen utgjorde 38,100 qvkm. och folkmängden nära 2 mill. Napoleon gaf konungariket åt sin yngste broder, Jérôme, som blef medlem af Rhenförbundet och gjorde Kassel till sin hufvudstad. Författningen, som denne genast utfärdade (d. 15 Nov. 1807), var bildad efter den franska, likaså landets administrativa indelning. Genom kejsarens oupphörliga anspråk, underhållandet af en talrik stående här och icke minst genom slöseriet vid Jérômes lysande hof råkade finanserna snart i ett tröstlöst läge. I Mars 1810 ökades W:s område med en stor del af Hannover, men redan i slutet af året måste det till Frankrike afträda större delen af det nyvunna området jämte Osnabrück och Minden, så att W. derefter hade en areal af 45,427 qvkm. med 2,057,000 innev. Jérômes välde stod på så svaga fötter, att det 1813 ej behöfdes några allvarsamma strider att spränga hans rike. Redan före slaget vid Leipzig fördref i slutet af Sept. 1813 en rysk här under Tjernisjev konung Jérôme från Kassel och förklarade konungariket för upplöst. Jérôme återvände visserligen snart med franska trupper, men blott för att vid underrättelsen om Napoleons nederlag vid Leipzig för alltid (d. 26 Okt. 1813) lemna sitt land, sedan han låtit bortföra allt värdefullt från slotten och t, o. m. en del af museets skatter till Frankrike. Två dagar efter hans aftåg inryckte ryssarna i Kassel, och kort derpå återgingo de olika delarna af konungariket till sina forna egare.