Windsor

Windsor [oi'nsör], stad i engelska grefskapet Berks, 34 km. från London, vid Great Western-jernvägen och södra stranden af Thames, medelst en jernbro förenad med det å andra stranden liggande Eton, är hufvudsakligen märklig för sitt kungliga lustslott. Staden sjelf (officielt kallad New W. till skillnad från Old W., en liten by 3 km. s. ö. om W. slott), med 12,273 innev. (1881), är ej af något intresse, trots sin höga ålder. Den var fordom beryktad för sina många värdshus (1650 ej mindre än 70), af hvilka »The Garter» (Strumpebandet) var Sir John Falstaffs favoritställe och ofta nämnes i »Muntra fruarna i Windsor». Slottet, Windsor Castle, är på grund af sitt beherskande läge, sin ståtliga grupp af gamla byggnader och sina många historiska minnen ett af de präktigaste och intressantaste kungliga palats i verlden. Det har i många årh. varit de engelske regenternas förnämsta residens. Redan under heptarkien fanns ett fäste vid W.; hufvuddelen af detta qvarstår ännu och bildar den stora, runda vall, omkr. 38 m. i diameter, på hvilken Runda tornet hvilar. Den ursprungliga trävallen ersattes af en rund stenmur på Vilhelm Eröfrarens tid, och det första fullständiga Runda tornet byggdes af Henrik III 1272, men ombyggdes helt och hållet af Edvard III, som bestämde, att det nya tornet skulle vara samlingsplats för den nyinrättade Strumpebandsorden. Stommen af det nuv. tornet är densamma, men det har blifvit högre, och det smärta flaggtornet tillades på Georg IV:s tid. Slottet består af två, af byggnader omgifna gårdar, ö. och v. om Runda tornet. På nedre (vestra) gården, midt emot ingången, ligger S:t Georgskapellet, der Strumpebandsriddare upptagas och ordenskapitel hållas, bygdt i sengotisk stil under Edvard IV och fullbordadt under Henrik VIII. Der ligga Henrik VI, Edvard IV, Henrik VIII, hans tredje gemål, Jane Seymour, Karl I m. fl. begrafna. På östra sidan tillstöter Albert memorial chapel, ursprungligen bygdt af Henrik III åt Edvard Confessor. Det började ombyggas af Henrik VII, men skänktes af Henrik VIII till grafplats åt kardinal Wolsey, som der lät åt sig bygga en ytterst dyrbar graf af marmor och förgylld brons. (Den nedsmälta metallen såldes under republiken för 600 pd, och den svarta marmorsarkofagen flyttades 1805 till Nelsons graf i S:t Paul.) Kapellet förblef ofullbordadt ända till senare tid, då drottning Viktoria lät under ledning af Sir G. Scott på det dyrbaraste smycka detsamma till en minnesvård åt den aflidne prinsen-gemålen. Omkring den öfre gården ligger det egentliga palatset, ombygdt under Georg IV under ledning af arkitekten Wyatville. På norra sidan ligga stats- och audiensrummen, på den östra drottningens privatvåning. Bland slottets salar och rum, hvilka äro på det praktfullaste dekorerade, märkes den 60 m. långa S:t Georgssalen, hvars tak är prydt med Strumpebandsriddares vapensköldar ända från 1350 och väggar med porträtt af engelska konungar från Jakob I till Georg IV. Biblioteket innehåller jämväl en mängd dyrbarheter. Längs östra och en del af norra sidan af slottet sträcker sig en terrass, från hvilken man njuter af en vidsträckt utsigt af Thames och det omgifvande landskapet med dess landställen, byar och parker. På norra och östra sidan om W. ligger den mindre parken, Home park, med de kungliga villorna Adelaide Lodge och Frogmore Lodge, dit prinsen-gemålen Alberts jordiska qvarlefvor flyttats från sitt kapell i W., och der drottning Viktoria utsett sin hvilostad, samt längre mot s. den stora parken, en af de vackraste i England, 720 har (före 1790 mer än 33 gånger större).