Wolf

Wolf (Wolff), Christian von, friherre, tysk filosof och matematiker, född i Breslau d. 24 Jan. 1679. studerade i Jena först teologi, sedan matematik, fysik och filosofi, blef docent i Leipzig 1703 och professor i matematik i Halle 1707 samt höll från 1711 föreläsningar äfven i filosofi. Anklagad för irreligiositet, afsattes han 1723 från sin professur och förvisades ur Preussen, men blef i stället professor i matematik i Marburg. Först 1740 återkallades han af Fredrik den store till Halle, utnämndes der å nyo till professor i matematik äfvensom i natur- och folkrätt samt upphöjdes i friherrligt stånd. Han dog i Halle d. 9 April 1754. -- Både som filosof och som matematiker utöfvade W. en omfattande författareverksamhet, men inskränkte sig dervid hufvudsakligen till att samla och ordna det material, som af andra vetenskapsmän, i främsta rummet Leibniz, blifvit bragt i dagen. Några originella tankar söker man i allmänhet förgäfves i de många och digra volymer, i hvilka han nedlagt resultaten af sina lärda mödor. Också intager W. inom matematikens historia ett mera bemärkt rum endast såsom författare af läroböcker i nästan alla matematikens grenar, af hvilka läroböcker några, trots sin omständlighet, utgått i flere upplagor. -- Att W. inom filosofiens historia erhållit en vida mer framstående plats, har berott derpå att han i systematisk form omsatte Leibniz' ofta genialiska, men ej sällan oklara idéer och dervid af rent formella skäl nödsakades att i vissa punkter modifiera desamma (jfr Leibniz, sp. 1019). På detta sätt kom han att framställa ett filosofiskt system, som väl ur formel synpunkt var öfverlägset Leibniz', men som i sak delvis innebar en försämring af detta. Af grundtankarna i Leibniz' filosofiska verldsåskådning bibehöll W. läran om monaderna, teodicén och viljans bestämdhet af förståndet. Dock ansåg han, att de monader, som icke äro själar, icke häller ega perceptionsförmåga, och att den af Leibniz antagna »harmonia praestabilita» mellan själ och kropp borde betraktas blott såsom en hypotes, så att en naturlig vexelverkan dem emellan ej vore alldeles otänkbar. Mest sjelfständig visade W. sig vid framställningen af den praktiska filosofien, för hvilken Leibniz föga intresserat sig. Menniskans uppgift är enligt W. att utveckla sig till allt större fullkomlighet; fullkomlighet i moralisk mening är för W. handlingens öfverensstämmelse med den handlandes natur och med de af handlingen framkallade följderna. På grund af det solidariska sambandet mellan alla menniskor måste den enskilda menniskan för att möjliggöra sin egen utveckling befordra de öfrigas utveckling; W:s lära om det sedligt goda innehåller derför en ansats till uppställande af en pliktlära. Äfven staten förklaras af W. ur menniskans sträfvande efter fullkomlighet; den har enligt honom uppkommit genom ett fördrag samt afser ömsesidigt skydd och gagn under nämnda sträfvande. -- W. lyckades snart för sitt filosofiska system vinna många anhängare (»wolfianerna»), och hans skola beherskade flertalet af de tyska universiteten ända in mot 1700-talets slut. Bland hans lärjungar må särskildt nämnas Baumgarten, Bilfinger och G. T. Meier. Å andra sidan saknades icke motståndare, särskildt inom teologernas led, såsom J. F. Buddeus, Rüdiger, Crusius och Darjes. -- Bland W:s många arbeten må nämnas Jus naturae methodo scientifica pertractatum (I--VIII, 1740--48), Philosophia moralis (I--IY, 1750--53), Elementa matheseos universae (1713--15; 3:dje uppl. i 5 bd 1750) och Auszug aus den anfangsgründen aller mathematischen wissenschaften (1713; många upplagor ända till 1818). -- På svenska utgaf C. Stridsberg W:s »Geometrie i sammandrag» (1793; 4:de uppl. 1832). -- W:s autobiografi utgafs 1841 af Wuttke. G. E.