Yfverboren, ett ord, som Ol. Rudbeck i sin »Atlantica» (I; 1677–79) framhåller såsom ursvenskt (»götiskt») och liktydigt med högboren, ypperst, uppsvensk. Sverige är »de yfverbornes ö», och deraf har blifvit Lat. insula hyperboreorum. För Rudbeck, som ansåg fornsvenskan vara de öfriga språkens moder, stod det nämligen klart, att det grekiska ordet hyperboreos (se Hyperboréer) är bildadt af just detta »yfverboren» (liksom Hercules urspr. är »härkalle», scythae skyttar, sicambri sjökampar o. s. v.). Af ordet yfverboren har man derför skapat ett subst. yfverborenhet för att, vanl. med en skämtsam anstrykning, beteckna en fantastisk öfverdrift i fosterländsk stolhet och ifver (det särskildt utmärkande för »rudbeckianismen») eller öfveruppskattning af sin börd.
Nordisk familjebok · första upplagan
Yfverboren
Ämne: Främmande ord och allmänna begrepp · Språk, skrift och grammatik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 18 (1894), sp. 93 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗