Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Hedared

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 11 (1909), sp. 175–178 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Hedared, f. d. kapellförsamling, till alla delar förenad med Sandhults socken, Älfsborgs län. H:s kapell är den enda kända kvarstående byggnad af stafkonstruktion i Sverige. 1506 utfärdades ett aflatsbref för dem, som besökte H:s kyrka eller lämnade gåfvor till densamma. O. J—e.

Hedberg. 1. Frans Teodor H., skriftställare, dramaturg, f. 2 mars 1828 i Stockholm såsom barnhusbarn af okända föräldrar, d. 8 juni 1908. Från frimurarbarnhuset kom han ut som "fosterbarn", måste vid 13 år lämna skolan och sattes i handel och några år därefter i lära hos en perukmakare. 1849 ingick han vid ett resande teatersällskap och uppträdde, utan någon synnerlig framgång, på landsortens scener till 1853, då han fick anställning vid Mindre teatern i Stockholm hos Torsslow. Emellertid kom han snart till insikt om, att hans begåfning mindre låg åt skapandet af karaktärer på än för skådebanan, och efter att med framgång ha försökt sig med författandet af några mindre lustspel egnade han sig från 1854 uteslutande åt dramatiskt författarskap. Ifriga studier för fullkomnande af en bristfällig bildning gingo hand i hand med en liflig produktion, och H:s stycken intogo snart en ganska framstående plats, i synnerhet på småteatrarnas repertoar. Han höll sig i början på det anspråkslösa lustspelets område och vann därinom ganska vackra framgångar, men småningom höjde han sig och författade moderna sedekomedier samt historiska skådespel. 1862 anställdes han som litteratör och lärare vid K. teatern, var 1871—81 teaterns intendent, lämnade denna plats vid af Edholms afgång och öfvertog 1881 Göteborgs stora teater, där han uppehöll en god repertoar. Då det ekonomiska resultatet visade sig mindre gynnsamt, måste han efter två år lämna detta företag och bosatte sig åter i hufvudstaden, där han under de 25 år, som följde, verkade som författare och öfversättare. H:s dramatiska författarverksamhet har varit i hög grad alsterrik och torde omfatta omkr. ett hundratal original och ett par hundra öfversättningar. Bland den stora mängd af teaterstycken, som H. dels författat, dels bearbetat, må erinras om hans förstlingar: En herre som går vilse (1852), Hin ondes gåfva (s. å.) och Min vän löjtnanten (1853); vidare Huru tiden förändrar (1855), En småaktig man (1859), Frun af stånd och frun i ståndet (1861), flera nyårspjäser, bl. a. de båda "nyårsmönstringarna" Slutbalen (1860) och Slutbalen n:o 2 (1861), samt ett par tillfällighetsstycken, Kröningsfesten och Majkungen (1860), med anledning af Karl XV:s kröning. H., som ursprungligen utgått ur den franska och danska komediskolan, i anslutning till Blanche, pröfvade nu äfven sina krafter på det historiskt romantiska skådespelet, enligt den smak, som i Tyskland och Norden utbildat sig efter Schiller och dennes epigoner. 1860 pröfvade han sina krafter med Kung Märta, 1863 gjorde han ett lyckokast med Dagen gryr! (en solig motbild till Börjessons "Solen sjunker"), och 1865 firade han sin största triumf med Brölloppet på Ulfåsa (tr. s. å., 3:e uppl. 1902; öfv. till da. 1866, till ty. 1873 m. fl. gånger), hans mest populära stycke, som gifvits flera hundra gånger i Stockholm och äfven fört författarens namn ut öfver våra gränser till Danmark och Tyskland. På grundvalen af en historisk eller rättare ohistorisk anekdot om Birger Jarl och hans fränka skapade H. en tilltalande scenisk bild, som väl ej eger mycken medeltida tidsfärg, men som på ett poetiskt och framför allt dramatiskt sätt skildrade ett ädelt och modigt kvinnohjärtas seger öfver bördsstolthet och härsklystnad. Därpå följde Vasaarfvet (1868). Vidare märkas sedekomedierna Blommor i drifbänk (1862), en satirisk skildring af en äldre tids flickpensioner (befryndad med Heibergs "Aprilsnarrene") och Så kallad ungdom (1869), de roliga lustspelen Det skadar inte! (1870; 3:e uppl. 1892) och Majorens döttrar (1871; 3:e uppl. 1903), Dagsländor (1875), det försvarsvänliga tendensdramat Dagtingan (1876), Glanskis (1878), Sprängämnen (1882), Gräsenklingar (1883; tr. 1904), Mellan bjudningarna (1884; 2:a uppl. 1905), Inackorderingar (1885), det populära folklustspelet Rospiggarne (1884), Flinta och stål (1888; tr. 1906), Hårda sinnen (en tragedi ur allmogelifvet, 1890; tr. 1906), Sånggudinnornas afsked (festspel vid gamla operahusets stängning 1891), Ett åskslag (1892), lustspelet Familjens fästman (1893), Sten Stures löfte (1903). Som bearbetare för scenen intog H. ett framstående rum; exempelvis må nämnas de omtyckta komedierna Fregattkaptenen eller Salamandern (bearbetad efter två original) och Advokaten Knifving. Han har äfven författat åtskilliga operatexter: Hertig Magnus och sjöjungfrun, Den förtrollade katten, Den bergtagna, Vikingarna och Hexfällan (efter Hans Hopfen, 1895). H. var en flitigt anlitad tillfällighetsskald, och en stor del af hans Dikter (1866) samt Efterskörd (1898) utgöres af dylika tillfällighetsstycken. På prosaberättelsens område uppträdde han dels med de satiriska skildringarna från sitt kringvandrande teaterlif, Fyra år vid landsortstheatern (1857—58, under signaturen Palle Block), dels med novellserierna Svart på hvitt (1876—79); senare valde han ämnen särskildt ur skärgårdslifvet och visade sig påverkad af den realistiska riktningen (Stockholmslif och skärgårdsluft, 1886—87, Från gator och skär, 1889, Arbetarlif, roman, 1892, Från skärgården och fastlandet, 1893, m. m.). Den sceniska konsten gaf honom vidare ämne till skildringarna Svenska skådespelare (1884), Svenska operasångare (1885), På ömse sidor om ridån (1888), Bidrag till skådespelarekonstens och dramatikens historia (1890) samt Gustaf III:s operahus och dess minnen (1891). Kort före sin död utgaf han en del lefnadsminnen under titeln Vid skrifbordet och bakom ridån (1908). H. var led. af Mus. akad. sedan 1870. H. bevarade till det sista sitt varma intresse för lifvets skilda spörsmål och sin ifriga verksamhetslust och var ännu vid fyllda åttio år sysselsatt med sitt skriftställarskap och full af nya arbetsplaner; på sin åttioårsdag hyllades han som författarvärldens nestor, ett föredöme för alla yngre i viljekraft och trofasthet mot sitt kall. — Hans dotter Valborg Vilhelmina H., f. 23 nov. 1859 i Stockholm, har öfversatt från ryskan bl. a. de flesta af Tolstojs arbeten. Hans son Bengt Erland H., f. 1868, är landskapsmålare (representerad i Thiels galleri).

2. Tor Harald H., den föregåendes son, författare, f. 23 mars 1862 i Stockholm, vardt 1880 student i Uppsala och 1883 filos. kandidat. Från 1897 och ett tiotal år framåt tillhörde H. "Sv. dagbladets" redaktion, där han verkat förnämligast som konst- och teateranmälare. H. uppträdde redan vid unga år som författare. Hans debutarbete, Högre uppgifter (1884), visade, att han med lif och själ anslutit sig till den då rådande realistiska riktningen inom litteraturen, men redan i berättelsen Johannes Karr (1885), "en uppkomlings historia", framträdde med en hos en så ung författare förvånande mognad ett annat drag, hågen att fördjupa sig i och så exakt och minutiöst som möjligt skildra de dunkla rörelser i själens djup, som stundom, knappt medvetna för de handlande personerna själfva, dock oftare, än man tror, bestämma deras göranden och låtanden. I berättelsen Judas. En passionshistoria (1886) har H. till och med ej skytt att våga sig på en "psykologisk gåta" af svåraste slag, nämligen en med fyndighet och talang skrifven, men det oaktadt ej öfvertygande förklaring af det själstillstånd och de motiv, som drefvo aposteln Judas att förråda sin mästare. Det s. å. å Dramatiska teatern uppförda skådespelet En lifsgåta, för tungt och "novellistiskt" behandladt, men som dramatisk lärospån värdt erkännande, gjorde ingen lycka på scenen. I en mängd följande arbeten, Skizzer och berättelser (1887), På Torpa gård (1888; 2:a uppl. 1906), Noveller och skizzer (1889), Ett eldprof (1890) samt treaktsskådespelet En tvekamp och Nya berättelser och skizzer (1892), framträda en alltmer utbildad stil och i allmänhet ett säkrare behärskande af uttrycksmedlen, men de lida ock af en viss tyngd. Då V. von Heidenstam i "Renässans" riktade ett angrepp mot de ideal, som besjälat "realisterna", gaf H. i broschyren Glädje, en fantasi (1889) ett förträffligt skrifvet svar, hvari han värdigt häfdade sin och sina meningsfränders ståndpunkt. Vintern 1892—93 företog H. en resa till Italien, hvilken han skildrat i En vinter i Södern, reseminnen (1893). S. å. uppfördes på Dramatiska teatern hans enaktskomedi Nattrocken, hållen i en betydligt lättare ton än hans föregående arbeten för scenen. Sedermera skref han Farbror Agathon, med flere noveller (1894), Judas (dramatisering af hans ofvan nämnda "passionshistoria", 1895), lustspelet Guld och gröna skogar (s. å. uppf. å Dramatiska teatern; tr. 1903), öfverflödande af kvickhet och godt lynne (hufvudpersonen Winkler d. ä. är en af de bäst tecknade typerna inom hela vår lustspelslitteratur), Dikter (1896), en något ojämn samling, som dock innehåller storslagna saker, exempelvis "Babelstornet", samt den stora dramatiska dikten Gerhard Grim (1897), ett "idédrama", innehållande stora poetiska skönheter och röjande samma idealt anlagda, allvarligt sträfvande och högt syftande ande, som tryckt sin prägel på H:s hela författarskap och låtit honom framstå ej mindre som en litterär karaktär än som en med framstående talang utrustad skriftställare; vidare de båda smärre dramerna Giorgione och Antonios frestelse (1901), den djupsinniga, stundom symboliska samling af lyriska dikter Sånger och Sagor (1903), det tankerika fyraaktsdramat Amor och Hymen (1905), som med skärande ironi behandlar en roués förhållande till kärlek (som för honom intet annat är än rof) och äktenskap, Ett hems drama (1906), en modern äktenskapstragedi; Johan Ulfstierna (1907), ett politiskt sorgespel, i hvilket H. med mycken framgång poetiskt och dramatiskt utnyttjat motiv från Finlands frihetskamp och skapat intressanta karaktärer och som vann stor scenisk succés både i Sverige och utlandet; samt Mikael (1908), det hätska enstöringsgeniets bittra tragedi. — H. har äfven varit verksam som framstående kritiker, särskildt af bildande konst, och därvid intagit en mycket avancerad ståndpunkt för den moderna riktningen; bl. a. märkas konstnärsmonografierna Anders Zorn (1901 och 1906), Bruno Liljefors (1902 och 1906), Richard Bergh (1903) och Karl Nordström (1905) samt Reseminnen och konststudier (s. å.). 1907 erhöll H. ett af statens treårsstipendier för utmärkta vitterhetsidkare.

3. Karl Birger H., den föregåendes broder, dramatisk författare, f. 3 maj 1866, blef student 1884, var någon tid skådespelare samt skref ett par med framgång gifna lustspel, af hvilka Hjärtats begär blifvit tryckt (1900), äfvensom en novellsamling. Han har sedan 1900 varit förste regissör vid Svenska teatern i Stockholm samt haft sig anförtrodd uppsättningen af dess mera litterära repertoar. 1. A. F. (K. W—g). 2. J. A. R—m. (K. W—g.)