Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Korkskabb

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 36 (1924), sp. 1177–1179 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Korkskabb, bot., namn på den af Spongospora (se d. o.) förorsakade sjukdomen på potatis. Sjukdomen förekommer hos oss hufvudsakligen på västkusten, men har ännu ej uppträdt förhärjande i högre grad. G. L-m.

*Korn. 1. Om sjukdomar hos korn se Hel-minthocecidier, Helminthosporium, Kornsjuka, Sot, sp. 444, och Sädesrost, sp. 68.

Korn [kå;rn], Artur, tysk fysiker, f. 20 maj 1870 i Breslau, e. o. professor i München 1903-08, sedan 1914 honorärprofessor i matematik och fysik vid tekniska högskolan i Berlin, har gjort sig känd genom uppfinningen af bildtelegrafering (se Telefotograf).

Korner [kå'r-], Hermann, tysk niedeltidskronist, d. omkr. 1438, tillhörde dominikanorden, var 1420 läsemästare i Maria-Magdalenaklostret i Lübeck och omtalas omkr. 1437 som magister i den heliga skrift. Han är mest känd genom sin Chronica no-vella, en världskrönika med lokal tendens, som börjar med världens skapelse, går till 1435 och i sina senare partier lägger hufvudvikten vid Ltibecks historia och bygger på muntliga meddelanden af samtida. K:s krönika innehåller äfven åtskilligt af intresse för nordisk historia.

*Kornerup. 1. Jakob K. dog 9 mars 1913 i Roskilde. - 2. E b b e E r l a n d K., den föregåendes son, författare och målare, f. 20 febr. 1874 i Roskilde, gick på konstakademien 1895-99 och var elev af Willumsen och Zahrtmann. Han har fört ett kringflackande lif på resor hela jorden rundt och återgett sina intryck därifrån dels i målningar, dels i en rad halft estetiska, halft etnografiska arbeten, bl. a. Sydhavsöen (1917), Australia (1918), Ecua-

dor (1919), Peru (1920), Indien (1921) och Nye Japan (1922). 2. P. E-t.

KoYnerup, Valdemar Vincent, dansk målare, f. l maj 1865 i Köpenhamn, d. 24 mars 1924, gick på akademien 1881-85 och var elev af Kröyer samt företog sedan vidsträckta resor. Han utställde taflor sedan 1887, i synnerhet figurbilder, bl. a. interiörer af bondstugor P- E-t.

Kornfeld [kå'rnfelt], Paul, tysk författare, f. 1889 i Prag, tillhör de expressionistiske dramatikerna. I hans abstrakta skådespel Die verfiihrung (1916) och Himmel und hölle (1919) finnas ej karaktärer, blott själar; afsiktligt vänder han sig ifrån den psykologiska sannolikhetsdramatiken, ty "psykologien säger om människans väsen lika litet som anatomien", och kräfver en ny skådespelartyp, som i sitt spel undviker att imitera kroppsliga realiteter, öfverjordisk förklaring, sträfvan efter mer än mänsklig godhet och kärlek, förbindas med skräckromantiska och spökfantastiska scenkontraster. Le-gende (1917) slutar med upprättandet af en asyl af salig frid och utopisk ödmjukhet. Komedien Der ewige traum (1922) åter visar skepticism genom att teckna det evigt komiska och fruktlösa i alla revolutioner. K:s senaste verk är lustspelet Palme öder der gekränkte (1924). B-n B.

* Kornflugan. En kolorerad bild af kornflugan meddelas å pl. I till art. Landtbrukets skadeinsekter.

Korngold [kårngålt]. 1. Julius K., österrikisk musikskriftställare, f. 1860 i Brunn, blef juris doktor i Wien och studerade därjämte musik vid konservatoriet där. Han har sedan 1904 varit E. Hanslicks efterträdare som musikkritiker i "Neue freie presse". I skarpsinne och fin stilkonst väl jämlike med Hanslick, är han fri från dennes formalistiska ensidighet och bl. a. rättvisare mot Wagners tonkonst, f. ö. kritisk mot nutida formupplösande expressionism och impressionism (se dessa ord. Suppl.) inom musiken. På det musikdramatiska området häfdar han särskildt det rytmisk-sångmelodiskas företräde framför långrandig deklamation. Sina samlade operakritiker har han utgett i Deutsches opernschaffen der gegen-wart (1920) och Die romanische oper der gegen-wart (1922), hvarpå skola följa hans konsertkritiker samlade. Se uppsats af H. Glimstedt, "En wiensk operakritiker och hans estetik" (i "Ord och bild", 1924). - 2. Erich Wolfgang K., den föregåendes son, tonsättare, f. 29 maj 1897 i Brunn, utbildad i Wien af Rob. Fuchs, A. v. Zemlinsky och H. Grädener, röjde i barnaåren brådmogen musikalisk begåfning, komponerade i sitt elfte år pantomimen Der schneemann, som uppfördes i en mängd städer, s. å. en pianosonat, vidare en pianotrio (1909), en 2:a pianosonat och 7 MärchenMlder för piano, skådespelsuvertyr och Sinfonietta för stor orkester (1911), violinsonat, 2 häften visor, stråksextett, stråkkvartett, enakts-operorna Der ring des Polykrates och Violanta (uppförda 1916, i Stockholm bägge 1918), uvertyren Sursum corda, musik till Shaksperes "Mycket väsen för ingenting" samt ännu en opera, Die tote stadt (1920; med ämne från staden Bruges). K. blef 1919 kapellmästare vid stadsteatern i Hamburg. - Med förbluffande handlag har K. i sin invecklade och massiva teknik inväft element från äfven de mest ytterliggående moderna försökare i harmonik och kolorit; man påminnes hos honom ömsom om R. Strauss, Debussy, Schönberg, Wagner, Reger, Puccini. Oförfäradt blandar han tonarter om hvarandra, låter heterogena ackord ljuda samtidigt, har sin lust i orolig kromatik, och sångpartierna i hans operor öfverflöda på sådana vanskliga intervallsprång som t. ex. öfverstigande septima, förminskad eller öfverstigande nona och decima. Midt i all denna kyligt verkande förkonstling framträder emellertid en ådra af sinnlig, svällande melodik. 1 o. 2. E. F--t.

Kornilov [-åff], LavrGeorgievitj, rysk militär, f. 31 aug. 1870 i Oust-Kamenogorsk (Sibirien), d. 31 mars 1918 framför Jekaterinograd, blef 1892 officer vid artilleriet och 1898 vid generalstaben samt användes sedan mest i stabstjänst i Turkestan. Han deltog med utmärkelse i kriget med Japan 1904- 05. öfverste vid generalstaben 1905, var han 1907 -11 militärattaché i Kina, blef 1911 chef för ett skarpskytteregemente, s. å. generalmajor och chef för ett kommando i Asien och 1913 brigadchef. Efter Världskrigets utbrott blef han i aug. 1914 chef för 48:e inf.-divisionea i norra delen af Kar-paterna, hvilken han med stor utmärkelse förde. I april 1915 blef han sårad och råkade i österrikisk fångenskap. Han lyckades dock komma undan i aug. 1916 och återvände till Ryssland. S. å. blef han generallöjtnant och chef för 25:e armékåren. Efter revolutionens utbrott i mars 1917 ställde K. sig till den nya styrelsens förfogande och blef chef för Petersburgs militärområde. I maj s å. afgick K. åter till hären som chef för 8:e armén och deltog i anfallet i Galizien i juni. I juli s. å. fick han öfvertaga befälet öfver sydvästra fronten och efter Brusilovs afskedande (l aug.) blef han högste befälhafvare öfver hela ryska krigsmakten. K. ingrep med kraft mot själfsvåldet och upplösningen inom hären, hvarigenom han ådrog sig de nye maktinnehafvarnas missnöje. Han beslöt sig då med stöd af andra högre officerare för en statskupp, sände 8 sept. Kerenskij, den verklige statsledaren, uppmaning att till honom öfverlämna all civil och militär makt. Kerenskij vägrade och förklarade K. afsatt den 9. Denne gjorde då formligt uppror och sände trupper mot Petersburg, men då dessa slutligen (den 12) vägrade följa K:s underbefälhafvare general Krymov, gaf sig K. fången (den 14) i Mohilev. K. lyckades dock 2 dec. fly ur fängelset i Bychov och slöt sig till kosackgeneralen Kaledin i södra Ryssland. Flera strider utkämpades under vintern med bolsjevikregeringens trupper, och i en sådan stupade K. C. O. N.

*Kornmalen. Se fig. 9 å pl. II till art. L a n d t-brukets skadeinsekter.

Kornmod [kammad], da., kornblixt (se Blixt, sp. 702).

Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.