Meterkilogram, detsamma som kilogrammeter (se d. o.).
Meterprototypen i tvärgenomskärning. Metersystemet kallas det system för mått och vikt, som är grundadt på metern (fr. mètre, af grek. metron, mått) som enhet. Enligt den ursprungliga bestämmelsen skulle metern utgöra en tiomilliondel af en meridiankvadrant, och längden fastställdes under antagande, att jordens afplatt-ning sattes = 1/334. Emellertid ha senare undersökningar visat, att detta värde på afplattningen är för litet. Enligt dessa senare mätningar innehåller meridiankvadranten 10,000,857 m. Den ursprungliga bestämningen af meterns längd är således ej fullt exakt, utan numera bestämmes meterns längd efter ett särskildt för detta ändamål förfärdigadt prototypmått. Denna prototyp, som förvaras i Sèvres (Pavillon de Breteuil) af Internationella byrån för mått och vikt (se Internationella byråer), är förfärdigad af en legering, bestående af 9 delar platina och 1 del iridium, och har i tvärgenomskärning den form, som fig. visar. Dess längd är 1,02 m. På den öfre ytan af det horisontala mellanstycket äro de streck uppdragna, hvilkas afstånd vid 0° anger meterns längd. Kopior af denna prototyp ha sändts till de länder, där metersystemet är infördt. Den svenska normalmetern, som förvaras af Vet. akad. i Stockholm, har numret 29. Noggranna mätningar ha visat, att den är ej fullt 0,003 mm. för kort och felet i mätningarna understiger 0,0001 mm. Inom metersystemet är decimalräkningen fullt konsekvent genomförd, så att hvarje längdmått är 10, hvarje ytmått 100, hvarje rymdmått (utom vid målkärl) 1,000 samt hvarje viktmått 10 gånger större än det närmast mindre. Benämning på mångfalder af enheterna af mått och vikt erhålles därigenom, att man framför dessa sätter de från grekiskan lånade prefixen hekto- (af hekaton, hundra), kilo- (af chilioi, tusen) och myria- (af myrioi, tiotusen), på delar därigenom, att man framför enheten sätter de från latinet härledda orden deci- (af decem, tio), centi- (af centum, hundra) och milli- (af mille, tusen). Så är t. ex. 1 hektogram = 100 gram, men 1 centigram = 1/100 gram. -- Längdmåtten äro: myriameter (i Sverige kallad nymil, 10,000 meter), kilometer (förk. km., 1,000 m.), hektometer (100 meter), dekameter (10 meter), meter (förk. m.), decimeter (förk. dm., 1/10 m.), centimeter (förk. cm., 1/100 m.) och millimeter (förk. mm., 1/1000 m.). Dock begagnas i Sverige icke benämningarna hektometer och dekameter. (I art. Medalj är afbildad en skala, upptagande 1 decimeter med underafdelningar.) -- Som ytmått användas kvadraterna på längdmåtten utan andra benämningar än de, som följa af dessa senare, nämligen kvadratkilometer (förk. kvkm.), kvadratmeter (förk. kvm.), kvadratdecimeter (förk. kvdm.), kvadratcentimeter (förk. kvcm.) och kvadratmillimeter (förk. kvmm.). För uppmätning af jordområden har blifvit antagen en särskild enhet, som är lika med 100 kvm. och kallas ar (fr. are) och hvars närmast högre enhet kallas hektar (förk. har, 100 ar). -- Som rymdmått begagnas kuberna på längdmåtten, nämligen kubikmeter (förk. kbm.), kubikdecimeter (förk. kbdm.), kubikcentimeter (förk. kbcm.) och kubikmillimeter (förk. kbmm.). För uppmätning af varor medelst målkärl har blifvit antagen en särskild enhet, som är lika med 1 kubikdecimeter och kallas liter (förk. l.). Enligt den allmänna regeln för benämningen af mångfalder och delar af enheten kallas 100 1. för hektoliter (förk. hl.), 1/10 l. för deciliter (förk. dl.) och 1/100 l. för centiliter (förk. cl.). För vikten har urspr. blifvit antagen som enhet vikten af 1 kubikcentimeter rent vatten vid + 4° C. vid 45° br. och hafvets nivå (jfr Kilogram), hvilken enhet blifvit kallad gram (förk. gr.). På vanligt sätt benämnas mångfalderna och delarna af denna enhet sålunda: 1,000 gr. kilogram, (förk. kg.), 100 gr. hektogram (förk. hg.), 1/10 gr. decigram (förk. dg.), 1/100 gr. centigram (förk. cg.), 1/1000 gr. milligram (förk. mg.). Enär grammet är en alltför liten vikt för att lämpligen tjäna till hufvudenhet, har för Sverige, liksom för flera andra länder, blifvit bestämdt, att kilogrammet skall betraktas som hufvudenhet för vikten. På K. M:ts därom gjorda framställning antog 1885 års riksdag två viktenheter för vägning af större kvantiteter: ton (1,000 kg.) och deciton (100 kg.) samt 1910 års riksdag en viktenhet för äkta pärlor: metrisk karat (200 mg.).
(De här ofvan angifna förkortningarna äro de i Sverige officiellt brukliga. Andra förkortningar finnas; så brukar punkten vid förkortningen utelämnas samt yt- och rymdmåtten betecknas med längdmåttets förkortningar och kvadrat- eller kubikmärke, t. ex. m2 = kvadratmeter, m3 = kubikmeter.)
I det absoluta måttsystemet (se d. o.) utgår man ej från vikten, utan från massan. Äfven för massan är kilogrammet enheten och definieras då som massan hos en kubikdecimeter rent vatten vid 4° C. Liksom för metern har man äfven för massan en prototyp, som med ytterst ringa belopp skiljer sig från den nyss definierade massenheten (se Kilogram). På samma sätt som för metern ha de länder, som antagit metersystemet, erhållit kopior af denna prototyp. Det svenska normalkilogrammet har ordningsnumret 40 och består af en cylinder af 39 mm. höjd och 39 mm. diameter. Dess specifika vikt är 21,5470, och dess volym är 46,410 kvcm. Den skiljer sig med 0,037 mg. från den i Sèvres förvarade prototypen.
Metersystemet leder sitt ursprung från slutet af 1700-talet. För att råda bot för de olägenheter, som mångfalden af olika enheter för mått och vikt medförde, beslöt nationalförsamlingen efter föregående förslag af "commission de l'Academie" genom ett 26 mars fattadt och 30 mars 1791 af konungen sanktioneradt beslut att fastställa meridiankvadranten som bas för ett nytt måttsystem, för hvars genomförande akademien fick i uppdrag att gå i författning. Då detta dock naturligtvis tog lång tid, antogos genom lagen 1 aug. 1793 provisoriska prototyper för metern och kilogrammet, och sedan därefter för ett detaljeradt reglerande af systemet en kommitté af 12 framstående vetenskapsmän blifvit tillsatt, godkändes de af denna utarbetade nya prototyperna ("mètre des archives" och "kilogramme des archives") genom lagen 10 dec. 1799. Emellertid vållade de inre oroligheterna i Frankrike, att genomförandet af metersystemet gick mycket långsamt, särskildt därigenom, att under Napoleon 1812 medgafs användandet af två nya måttenheter, en på 2 m. (toise) och en på 1/3 m. (fot), hvilket medgifvande dock upphäfdes genom lagen 4 juli 1837. Under tiden hade metersystemet blifvit antaget i Nederländerna och Belgien. Sedermera har det småningom vunnit alltmer insteg, så att det f. n. är infördt i alla europeiska länder utom England, där det fakultativt begagnas, och Ryssland. Äfven utom Europa har det blifvit antaget i flera stater. - I Sverige infördes metersystemet genom förordningen af 22 nov. 1878, som stadgade, att genomförandet skulle ske successivt 1879--88, hvarefter det med ingången af 1889 skulle uteslutande användas. I Finland infördes metersystemet 1 jan. 1892, i kraft af en förordning 16 juli 1886. I Danmark infördes det 4 maj 1907, med rätt för enskilda att begagna det gamla systemet till 1 april 1912. I Norge infördes det genom lag af 22 maj 1875 och tillämpas ensamt sedan 1 juli 1882. -- För att närmare bestämma vissa tekniska detaljer rörande systemet höllos 1870 och 1872 internationella konferenser (internationella meterkonferenser) i Paris, hvilka slutligen genom en diplomatisk öfverenskommelse (Internationella meterkonventionen, fr. Convention internationale du mètre) af 20 maj 1875 ledde till bildandet af Internationella byrån för mått och vikt (se Internationella byråer). (D S—t. K. A. W.)