Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Minge

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 18 (1913), sp. 585–586 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Minge, ett 170 km. långt tillflöde till Kurisches haff, segelbart 35 km., genom Mingekanalen l. König Wilhelms kanal (23,6 km.) förenadt med haffet i närheten af Memel.

Minghetti [-ge'tti], Marco, italiensk statsman, f. 1818 i Bologna, d. 10 dec. 1886 i Rom, tog 1846 del i uppsättandet af den moderat-liberala tidskriften "Il felsineo" i Bologna, fick i slutet af 1847 plats i den då sammanträdande "consultan" för Kyrkostaten och utnämndes i mars 1848 af Pius IX till minister för allmänna arbeten i Antonellis kortvariga kabinett, men sökte snart Italiens framtid hos Sardiniens konung och fick under fälttåget i Lombardiet sommaren s. å. en plats i dennes generalstab. M. sysslade de följande åren i Bologna mest med nationalekonomiskt skriftställen i frihandelsvänlig riktning och blef 1859, på föranstaltande af sin personlige vän Cavour, kabinettssekreterare i sardinska utrikesdepartementet samt bidrog därefter, till en början som president i Romagnas nationalförsamling, att åvägabringa den provisoriska staten Emilia och dess införlifvande i konungariket Sardinien. Nov. 1860--aug. 1861 var M. italiensk inrikesminister. Han öfvertog dec. 1862 finansministerportföljen och blef efter Farinis afgång i mars 1863 ministerpresident. Genom konventionen med Napoleon III i romerska frågan (15 sept. 1864) och aftalet om residensets definitiva förläggande till Florens väckte han sådan misstämning, särskildt hos befolkningen i Turin, att han 23 sept. 1864 måste afgå jämte hela sin ministär. Juli 1868--maj 1869 var M. sändebud i London, maj--nov. 1869 jordbruksminister (i Menabreas ministär) samt därefter en kort tid minister i Wien. Sommaren 1873, vid kabinettet Lanza-Sellas fall, bildade han en högerfärgad ny ministär, under hvars tillvaro Italiens allians med Tyskland och försoning med Österrike åvägabragtes. M. var själf en dugande finansminister, men kabinettets inrikespolitik var mycket vacklande, och beskylld för att iakttaga alltför stor hänsynsfullhet mot Vatikanen, nödgades M. i mars 1876 lämna plats för vänsterchefen Depretis. I italienska parlamentet representerade M. städse Bologna. Sedan 1875 var M. led. af svenska Vet. akad. Statyer öfver M. ha rests i Rom (1895) och Bologna (1896). -- Bland M:s skrifter märkas Della economia pubblica e delle sue attenenze colla morale e col diritto (1859) samt La chiesa e lo stato (1878), i hvilket arbete han förfäktar Cavours kyrkopolitiska program (Se Fri kyrka i fri stat), en Rafaelbiografi (1885; ty. öfv. 1887), det postumt utgifna memoarverket I miei ricordi (3 bd, 1888--90) samt hans Discorsi parlamentari (8 bd, 1888--90) och Scritti vari (1896). Jfr Magni, "Marco M." (1894). (V. S-g.)