Naftalin, kem., ett kolväte, C10H8, som i stor mängd förekommer i stenkolstjära och 1819 upptäcktes af Garden. Naftalin uppstår i allmänhet vid inverkan af rödglödgningshetta på organiska ämnen. Det erhålles ur stenkolstjära genom fraktionerad destillation och ur de fraktioner, som destillera mellan 180° och 250° samt innehålla utom naftalin äfven karbolsyra och andra fenoler. Det fasta naftalinet afskiljes genom centrifugering, behandlas med natronlut för att aflägsna fenoler och omdestilleras. Det ännu orena naftalinet befrias genom afpressning från flytande föroreningar, tvättas sedan med svafvelsyra, för att basiska ämnen (kinolin o. a.) må borttagas, behandlas med vatten och natronlut och destilleras. Naftalin bildar snöhvita kristallfjäll eller tafvelformiga kristaller. Eg. v. 1,145, smältpunkt 79,6°, kokpunkt 218°. Det afdunstar redan vid vanlig temperatur och utbreder därunder en egendomlig lukt, som, när den är svag, icke är obehaglig, men däremot oangenäm, när den är stark. Ångorna äro giftiga för insekter, och man använder därför naftalin för att döda mal i insektsamlingar och pälsverk. Naftalin löses lätt i alkohol, eter och flytande kolväten. Det användes hufvudsakligen för beredande af färgämnen. Med pikrinsyra bildar naftalin en i gula nålar kristalliserande förening C10 H8 + C6 H2 (NO2)3 OH. Ur naftalinets konstitutionsfomel
framgår, att två olika slag af monosubstitutionsprodukter kunna uppstå. Antingen kan väte ersättas vid en af de kolatomer (1, 4, 5 eller 8), som direkt äro förbundna med de två för båda bensolringar gemensamma kolatomerna, i så fall bildas de s. k. α-föreningarna, eller kan substitutionen inträda vid de fyra andra (2, 3, 6 och 7), hvilka genom en kolatom äro åtskilda från de två gemensamma; därvid uppstå β-föreningar. -- Naftalin ger, liksom bensol, upphof till en stor mängd derivat, af hvilka många förekomma i en mängd isomeriska modifikationer (se Kolväte, sp. 616). Ersättas 2 väteatomer i naftalin genom andra atomer eller atomgrupper, bildas, om substituenterna äro lika, 10 olika biderivat, t. ex. 10 diklornaftaliner. Äro substituenterna olika, äro 14 biderivat möjliga. Utom de hos bensolderivaten förekommande ställningar af substituenter (se Isomeri, sp. 992) finnes hos biderivaten af naftalin den s. k. peri-ställningen, som uppkommer, när substituenterna befinna sig i ställningen 1 och 8 resp. 4 och 5. Hvad de kemiska egenskaperna beträffar, existerar en vidtgående analogi med bensolföreningarna. Vid inverkan af salpetersyra, svafvelsyra och halogener inträder direkt substitution; emellertid upptar naftalin lättare väte och halogener än bensol och oxideras lättare med uppspjälkningen af den ena bensolringen. Naftalinderivat äro sällsynta i naturen; endast några gulröda naftokinonderivat förekomma, t. ex. juglon (= oxinaftokinon) i nötskalen. -- Naftalin är föga giftigt för människor, emedan det blott i ringa mängd uppsuges i matsmältningskanalen. Större doser kunna dock reta njurar och urinvägar, hvarvid urinen mörkfärgas. Naftalin användes något som läkemedel, t. ex. invärtes som antisepticum för mage och tarm, som medel mot spolmask och anger m. m. Dosen är 0,5 gr. flera gånger dagligen för vuxna, 0,15-- 0,4 gr. för barn i olika åldrar. P. T. C. (H. E.) C. G. S.