Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Nicander

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 19 (1913), sp. 920–922 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Nicander, Anders, poetisk öfversättare, f. 1707 i Näshults socken, Jönköpings län, d. 1781 i Västervik, studerade 1716-28 i Lund, tjänstgjorde i tullarrendesocietetens kansli och blef sedan tulltjänsteman i Västervik; han hade professors titel. Med sina Oförgripelige anmerökningar öfver svenska skalde-konsten (1737) sökte han grundlägga en svensk metrik efter antika mönster och ville äfven genom egna skrifter ge bevis för sin stränga teoris utförbarhet. Så tillkommo tid efter annan de på "svensk heroisk vers" affattade tolkningarna af Vergilius' Æneis (blott 2 sånger, 1751), densammes Ecloger (1752), Jesu Syrachs gyllene A B C D (1759), Konung Salomos ordspråk (1760) m. fl. och omsider Gamla sanningar i ny drägt (1766-67), ett slags versifierad tänkespråkssamling. Han var äfven latinsk skald. En samling af hans dikter finnes intagen i del XVIII af Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten". Hans bortgång gaf anledning till ett poetiskt meningsutbyte mellan Kellgren och J. Wellander. Jfr Schück, "Ur gamla papper". -rn. (K. W-g.)

Nicander, Henrik, astronom, statistiker, f. 18 april 1744 i Vrena socken (Södermanland), d. 11 febr. 1815 i Stockholm, blef student i Uppsala 1763, filos. magister 1767 och docent i astronomi 1770. Han kallades 1776 till biträdande sekreterare vid Vet. akad., blef ord. sekreterare och astronom 1784 samt erhöll på grund af vacklande hälsa afsked från dessa befattningar 1803 och fick 1814 kansliråds titel. N. var led. af Vet. akad. (1776), Mus. akad. (1783), Vet. soc. i Uppsala (1786) och Landtbmksakad. (1813). På grund af sitt ämbete redigerade N. alla 1785-1803 af Vet. akad. utgifna almanacker och kalendrar samt författade flera i dem införda uppsatser. Vidare utgaf han åtskilliga afhandlingar eller uppsatser i meteorologi, praktisk astronomi och mekanik, de flesta införda i Vet. akad:s handlingar, samt författade flera åminnelsetal öfver nämnda akademis ledamöter. Från 1790 ända till sin död sekreterare i Tabellkommissionen, nedlade han mycket arbete på förbättrande af tabellverket och sökte särskildt aflägsna de felaktigheter, som uppkommit genom ett mindre lämpligt sätt för primäruppgifternas insamlande. Resultatet af hans arbete finnes till en del nedlagdt i skriften Om tabellvärkets tillstånd ifrån 1775 till 1795 (1802; aftryck af uppsatser i Vet. akad:s handl.).

K. A. Nicander. Efter målning af O. Södermark (Gripsholms slott). Nicander, Karl August, skald, f. 20 mars 1799 i Strängnäs, d. 7 febr. 1839 i Stockholm, genomgick Strängnäs' gymnasium, där han blef förtrogen vän med Erik Sjöberg (Vitalis), kom 1817 till Uppsala och debuterade som skald i "Kalender för damer" 1819 med skaldestycken, som hälsades med stort bifall af den nyromantiska skolans organ "Svensk Litteraturtidning", under det att de bedömdes mäkta omildt af den akademiska riktningens "Allmänna Journalen". Dessa dikter voro mest reminiscenser från tysk och svensk poesi, men i enstaka stycken, t. ex. "Korsets tro", uppenbarade sig egna skaldeanlag. 1820 vann N. en stor framgång med sorgespelet Runesvärdet och den förste riddaren (öfv. till fr. 1846, till fi. 1855), som vid hans namn knöt stora förhoppningar - Tegnér nämner den "utan undantag den mest genialiska tragedi vi ega på svenska". - Efter mönster af tysk och dansk nyromantik har skalden här skildrat ett tragiskt öde under brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Det egentligt dramatiska elementet i stycket är emellertid svagt, hvaremot dramat företer många vackra lyriska partier. N. fullföljde emellertid icke sin framgång på detta område, utan återvände till lyriken och utgaf bl. a. Fjärilar från Pinden (1822) och Runor af Norna Gest, föredragna i Götiska förbundet och intagna i "Iduna" (1824), utgifna med teckningar af H. Hamilton 1825. Särskildt "Erik Vasas runa" vann mycken popularitet. N. hade 1822 blifvit medlem af Götiska förbundet och 1823 inskrifvits i kansliet, där han slutligen blef kopist. 1824 hade han blifvit filos. magister. Han fortsatte alltjämt sin skaldeverksamhet: Dikter (1825), Fosterlandskänslan (andra priset i Sv. akad. s. å.), Dikter (1826), Markus Botzaris (1826), öfv. af "Othello" (1826), Tassos död (Stora priset i Sv. akad. 1826), i hvilket sistnämnda hans skaldskaps bästa sidor, dess veka känsla och dess präktiga versifikation kommo till sin rätt. 1827 offentliggjorde han Nya dikter, bland hvilka en cykel af elfva romanser, Konung Enzio, i hvilken N. besjöng den siste Hohenstaufens dystra saga i en form, som väl närmast var föranledd af "Fritjofs saga"; det är en något ojämn dikt, hvars utförande knappt står på höjd med det präktiga ämnet. N., som vid denna tid hyste djärfva dramatiska planer och hade gjort utkast till en rad historiska tragedier, som alla förblefvo ofullbordade, företog 1827 med understöd af kronprins Oskar och Sv. akad. en resa till sina drömmars land, Italien. Denna färd betecknar dock lyckoomkastningen i hans lif. Hans tillgångar tröto, han måste återvända i stort ekonomiskt betryck, ur hvilket han aldrig arbetade sig upp. Efter återkomsten, 1829, fick han af sin vän Hugo Hamilton hjälp att betala sin resskuld och vistades 1834-35 hos honom på Boo. Han hade 1831 vunnit ett andra pris i Sv. akad. för Månskensnatten i Albano, samlade dessutom sina intryck från resan i Minnen från Södern (1831) och Hesperider (1838); efter hans död utkom ytterligare en samling Minnen från Södern (1839). För scenen bearbetade han Schillers "Röfvarbandet" (1834) och "Orleanska jungfrun" (1836). De senare åren af hans lif voro ganska bekymmersamma och företedde bilden af "Pegasus under oket". Han led dessutom af en svår hjärtsjukdom. Under slutet af sin lefnad bodde han hos bokhandlaren Adolf Bonnier, åt hvilken han utarbetade texten till "Pittoreskt universum" (l:a bandet, 1838). Till denna tid höra ock texten till "Fosterländska bilder" af Wahlbom (1837-38), det i förening med G K. Norling utgifna mystiska verket Syner och röster ur det fördolda (1838) samt poemet Lejonet i öknen (s. å.), som behandlar en episod ur Napoleons lif. Han sökte tillsammans med Almquist och K. A. Hagberg den nyinrättade estetiskt språkliga professuren i Lund, men innan detta befordringsärende af gjordes, afled han. Han ligger begrafven på Maria kyrkogård, där Sv. akad. 1887 reste en gemensam minnesvård öfver honom och Stagnelius. N:s Samlade dikter utgåfvos 1839-41 (4 dlr; flera uppl.). N:s diktning är eklektisk poesi, hvari mycket återklingar af hvad dels den tegnérska, dels den rent nyromantiska poesien bjudit. Han förfogade öfver en sällsynt praktfull och genomskinlig form, och hans skaldskap blef, tack vare denna, populärt i kretsar, dit exempelvis Atterboms djupare diktning aldrig nådde. Hans poesi var f. ö. brådmogen och gaf redan tidigt något af det bästa han förmådde; han saknade starkare utvecklingsmöjligheter. Högst når N. i enstaka äktlyriska småstycken, såsom den förtjusande Vågen med dess halft panteistiska uppfattning af människolifvet, Aftonen, Mitt lif, min sång, min död samt i enstaka af runorna, som "Vasas runa". (Se Minnesteckning af K. D. af Wirsén i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1886, d. 7, 1893.) K. W-g.