Olav 1. Olaf (nyno. Ola), norsk namnform för Olof.
Olav, namn på tre ärkebiskopar i Nidaros (Trondhjem). - 1. O., abbot i Nidarholms kloster (Munkholmen), utnämndes efter digerdöden 1350 af påfven Klemens VI till ärkebiskop och dog antagligen 1370. På hans tid började katolska kyrkans förfall i Norge. - 2. O. Throndssön, d. 1474, utsågs af domkapitlet till ärkebiskop 1450, men tillträdde ämbetet först 1459. - 3. O. Engelbrektssön, d. 6 febr. 1538 i Lierre (Belgien), studerade i Rostock, där han 1507 förvärfvade magistergraden, och blef 1516 dekanus vid domkapitlet i Nidaros samt ärkebiskopens official. 1523 intog han själf ärkebiskopsstolen, men visade sig under det kort därefter inträdande upplösningstillståndet i Norge ur stånd att häfda sin ställning som rikets förste man. Hierarkien var undergräfd och därmed äfven grundvalen för hans myndighet rubbad. Då Kristian II kom till Norge 1531, slöt O. sig till honom, och till följd af konung Fredrik I:s död, 1533, blef han i egenskap af riksrådets ordf. interimsregent, till dess ny konung valts. Han var afvogt sinnad emot den af danskarna till konung valde Kristian III, så mycket mera som denne hyllade lutherska läran, och önskade i stället se Kristian II:s måg, Fredrik af Pfalz, på tronen. Vintern 1535-36 kom Klaus Bilde som Kristian III:s sändebud till Trondhjem med några världsliga medlemmar af norska rådet, och häraf begagnade O, sig för en statskupp. Han fängslade flera af rådsherrarna och lät mörda Vincentius Lunge i Trondhjem 3 jan. 1536, under det att samma öde julaftonen 1535 öfvergått Niels Lykke på ärkebiskopens fäste Stenviksholm. Därmed var Norges riksråd sprängdt, och riket hotade hemfalla åt anarki. Själf insåg 0. snart, att hans herravälde ej kunde upprätthållas, och fram på våren frigaf han de öfrige fångarna och sökte äfven försoning med Kristian III, likväl utan att vilja erkänna honom som konung. 0. hade nu att befara ankomsten af en dansk krigsstyrka och fann därför rådligast att lämna landet. I apr. 1537 flydde han med rikt byte af kyrkliga värdesaker och andra dyrbarheter till Nederländerna, och i maj anlände en dansk flotta till Trondhjem, som strax gaf sig. Hans vid afresan från Norge medförda dyrbarheter öfverlätos efter en långvarig process mellan boets fordringsegare, hvaribland Nidaros' domkapitel och fru Inger till Östraat, åt kurfurst Fredrik II af Pfalz (1548). O. hade äfven tagit med sig en stor mängd viktiga arkivalier rörande Nidaros' ärkebiskopssäte och norska staten. Dessa påträffades i början af 1800-talet i Bajern och äro nu införlifvade med norska riksarkivet (jfr Kristian den andres arkiv). Se L. Daae, "En krönike om erkebiskopperne i Nidaros" (i "Festskr. udg. i anl. af Trondhjems 900 aars jubilæum 1897", 1897).
l—3. Y. N. (K. V. H.)