Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Penningvärde

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 21 (1915), sp. 405–408 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Penningvärde, nationalek. Genom sin funktion som allmän bytesförmedlare blir penningen också allmän värdemätare: alla andra nyttigheters värde mätes med och uttryckes i penningenheten, som numera allmänt är en viss kvantitet guld (jfr Penningar). Men då penningen också är konkret bytesekvivalent, blir den som värdemätare ej af samma art som t. ex. de abstrakta måtten liter eller meter. Litern mäter alltid ut samma mängd mjölk, metern samma mängd garn, men den konkreta värdemätaren-bytesekvivalenten krona eller ^TVtr kg. 8U^ mäter ingalunda alltid ut eller byter icke till sig samma mängder af andra nyttigheter: en krona mjölk i en folkrik stad är icke detsamma som en krona af samma slags mjölk i en aflägsen landsbygd; en krona af ett visst slags garn nu är icke detsamma som en krona af samma slags garn för 20 eller 50 eller kanske ej ens för l år sedan. Penningens eget värde eller penningens köpkraft växlar sålunda, och dessa förändringar i penningvärdet komma uppenbarligen till uttryck i de växlande varuprisen: om prisen stiga, hvilket ju betyder, att man får mindre för penningenheten, har penningens köpkraft, penningvärdet, sjunkit; om åter prisen sjunka, stiger penningvärdet. Att penningvärdet på detta sätt ofta växlar i den ena eller andra riktningen, är ett påtagligt och allbekant faktum. Omfattningen af och orsakerna till dessa förändringar äro dock icke alltid lika påtagliga. Att mjölken i den aflägsna landsbygden är billig eller att kronan i förhållande till denna har ett relativt högt värde, beror rimligen på att tillgången på mjölk där är stor i förhållande till efterfrågan och att inga transport- eller andra kostnader tillkomma, hvaremot förhållandet i staden är det motsatta. Industrivaror af olika slag äro åter och af liknande anledning i regel billigare i stadens talrika och välförsedda butiker än hos den enstaka landthandla-ren med hans knappa förråd. I dessa fall kan man säga, att orsakerna till de växlande prisen, penningens olika köpkraft, äro att söka på varornas sida. I ett guldgräfvardistrikt, där rika guldfynd göras, äro varuprisen regelbundet oerhördt höga, d. v. s. penningvärdet, guldets köpkraft, synnerligen ringa. Orsakerna till prisens eller penningvärdets förändringar i detta fall äro uppenbarligen att söka på penningarnas sida. På samma sätt, som penningarnas värde växlar i rummet, växlar det också i tiden, och äfven här kan orsaken ligga dels på penningarnas, dels på varornas sida: i tider af starkt ökad penningtillgång äro

prisen höga, penningvärdet lågt och tvärtom; i tider af riklig varutillgång ha prisen böjelse att falla, penningvärdet att stiga och tvärtom. Kom-binatior af dessa inflytanden förekomma äfven. I fråga om dessa penningvärdets förändringar i tiden är det emellertid i många fall svårt eller omöjligt att säkert påvisa orsakerna, och äfven omfattningen af växlingarna är ofta mer eller mindre svårbe-stämbar. Den enda möjligheten att komma åt penningvärdets växlingar i tiden är att studera växlingarna i varuprisen, som ju ge ett indirekt uttryck för de förra. För att öfversiktligt framställa varuprisens växlingar har man konstruerat s k. prisindextabeller (se d. o.), och ehuru dessa tabeller vidlådas af flera ofullkomligheter, torde de dock kunna sägas ge en tillnärmelsevis riktig bild af varuprisens och därmed också af penningvärdets växlingar under olika tider. Kastar man en blick på en dylik tabell för senare tid, faller det genast i ögonen, att i stort sett numera två olika slags prisförändringar förekomma, dels mindre, periodiskt inträdande växlingar mellan stigande och fallande pris med kortare intervaller (omkr. 7-11 år), dels större, långsamt skeende förändringar, med i stort sett stigande eller fallande pris under längre tidrymder af flera årtionden. De kortare periodiska växlingarna sammanfalla med konjunkturväxlingaina: under goda konjunkturer med liflig ekonomisk företagsamhet stiga regelbundet varuprisen för att, när konjunkturvågen nått sin höjdpunkt (kris) och företagsamheten deprimeras, följas af en tid af sjunkande priser, tills en ny högkonjunktur börjar o. s. v. Orsaken till dessa med konjunkturerna sammanfallande växlingar i pris och penningvärde är nog företrädesvis att söka på penningarnas sida: under högkonjunkturens kraftiga ekonomiska lifaktighet framtvingas en ökning i tillgången på omsättningsmedel (bl. a. genom utsläppande af stora mängder penningsurrogat), och det är denna ökning i omsättningsmedlen, som möjliggör den starkt ökade efterfrågan, som framkallar ökade priser. Under depressionstiden åter minskas tillgången på omsättningsmedel, hvilket har en motsatt effekt, hvarjämte visserligen också från högkonjunkturen delvis kvarstående produktmassor, som nu röna ringa eller ingen efterfrågan, kunna afsevärdt bidraga till prisens nedpressande. Af större allmänt intresse äro de långsamt inträdande förändringarna i varupris och penningvärde. Sedan omkr. 1815 ha i stort sett varuprisen fallit till omkr. 1850, därefter stigit till början af 1870-talet, därefter ånyo fallit till midten af 1890-talet för att sedan slå in på en ny uppåtgående rörelse, hvilken som bekant alltjämt fortfar och sannolikt kommer att fortfara ännu en god tid framåt. Penningvärdet har följaktligen förändrats i motsatt riktning. Under de närmaste seklerna före 1800-talet ha liknande växlingar påvisats. Hufvudrikt-ningen i prisförändringarna sedan nyare tidens början har varit ett stigande: om den allmänna prisnivån omkr. 1500 sättes = 100, var den, enligt en beräkning, under 1600- och 1700-talen mellan 200 och 300, nådde under 1800-talet sin högsta punkt omkr. 1815 med omkr. 800, sin lägsta vid midten af 1890-talet med omkr. 450 och stod förra året (1913) åter ett godt stycke öfver 600. Hålla dessa beräkningar streck, skulle alltså Penningört-Pennsylvania

408

varuprisen f. n. vara omkr. 6 gånger högre, penningvärdet således omkr. 6 gånger lägre än vid början af 1500-talet. Om orsakerna till dessa stora och långsamt inträdande förändringar i pris och penningvärde äro meningarna icke alltid öfverens. Att den stora prisstegringen under 1500-talet utgått från penningarna eller med andra ord berodde på den då inträffade oerhörda ökningen i produktionen af ädla metaller, särskildt silfver (under tiden 1493-1520 producerades per år omkr. 47,000 kg. silfver, under tiden 1581-1600 omkr. 420,000, alltså ungefär tiodubbelt), därom torde dock ej mer än en mening råda. Den ännu hastigare prisstegringen från omkr. 1790 till omkr. 1815, hvarvid prisen mer än fördubblades på omkr. 25 år, berodde nog också delvis på en under senare delen af 1700-talet inträffad stark ökning i silfver-produktionen (1781-1800 omkr. 880,000 kg. per år), men kanske i än högre grad på de för det ekonomiska lifvet ödesdigra krigsåren 1792-1815. Prisfallet från omkr. 1815 till 1850 är måhända närmast att skrifva på varornas räkning, i det verkningarna af den industriella revolutionen då gjorde sig gällande utan större förändringar i produktionen af ädel metall. Prisstegringen från omkr. 1850 åter torde helt säkert få sättas i samband med de nya stora guldupptäckterna vid denna tid (guldproduktionen, som 1801-1850 utgjort blott något öfver 20,000 kg. per år, sprang 1853 upp till omkr. 250,000), hvarjämte äfven silfret från midten af 1860-talet började flöda rikligare. Orsakerna till prisfallet från 1873 äro däremot att söka icke blott på penningarnas sida, utan kanske lika mycket på varornas, hvilkas produktionsförhållanden sedan nämnda tidpunkt undergått genomgripande förändringar genom tillverknings- och kommunikationsteknikens kraftiga utveckling, hvarigenom varorna kunde framställas med betydligt minskade kostnader. Beträffande produktionen af ny myntmetall under denna tid (det är nu ej längre silfret, utan uteslutande guldet, som härvid kommer i fråga) sjönk guldproduktionen i det hela till 1833, då den var 150,000 kg., hvilket också bör ha verkat nedtryckande på prisen; därefter steg den visserligen åter, särskildt från 1890-talet högst betydligt; men då just under denna tid flera länder öfvergingo till guldmyntfot, konsumerades stora kvantiteter guld för myntsystemens omläggning, hvilket motverkade den prissteg-rande inverkan, som ökningen i guldproduktionen annars borde utöfvat. Hvad angår den ännu fortgående prisstegringen efter 1896, torde den nog i främsta rummet, om också icke uteslutande, vara att tillskrifva den alltjämt fortsatta ökningen i guldproduktionen (f. n. öfver 700,COO kg. årligen). Verkningarna af dessa stora i prisförändringarna afspeglade förändringar i penningvärdet äro naturligtvis högst betydande. En fortsatt prisstegring eller minskning i penningvärdet är ogynnsam för alla, som ega för längre tid fastslagna inkomster såsom löntagaie och de kapitalegare, som ha sina pengar utlånade mot fasta räntor. En prisstegringsperiod har särskildt menlig inverkan på arbetsmarknaden: reallönen sjunker ständigt, och arbetarna måste därför genom lönerörelser af en eller annan form söka få sin nominallön höjd. Å andra sidan är en tid af stigande pris gynnsam

för alla producenter, för aktieägare, för förpak-tare och låntagare på längre tid o. s. v. En period af sjunkande priser eller stigande penningvärde har gifvetvis motsatta verkningar. För det ekonomiska lifvet i det hela är en prisstegringsperiod fördelaktigare än en period af fallande priser, i det den verkar allmänt stimulerande, lättare framkallar ökad företagsamhet och eggar till spekulation. Jfr Myntvärde. Å. W.-sonM.

Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.