Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Picenter

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 21 (1915), sp. 817 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Picenter. Se P i c e n u m. Picënum, landskap i det forna Italien vid Adriatiska hafvet, gränsande i n. och v. till Umbrien (gränsfloden var Æsis), i v. till sabinernas land och i s. till vestinernas (floden Matrimus). Invånarna, picenter, som voro af sabinsk stam, ingingo förbund med romarna 299 f. Kr., men af-föllo 269 och blefvo då underkufvade. Af landskapets städer må nämnas Ancona (af grekiskt ursprung). Firmum, Hadria samt hufvudstaden Ascu-lum, med skyddadt läge vid floden Truentus. Se Speranza, "II Piceno" (2 bd, 1900). Jfr Italiens fornspråk, sp. 1069 och 1073. R.Tdh.» Pichegru [pijgry'], Charles, fransk general, f. 1761, d. 1804, var någon tid repetitör vid krigsskolan i Brienne (där bl. a. Napoleon Bonaparte var hans lärjunge), tog 1783 tjänst vid artilleriet, men kunde till följd af sin ofrälse börd icke vinna officersbefordran, hvarför han med ifver kastade sig i revolutionens armar. 1793 förde P. en bataljon nationalgarde vid nordarmén, kämpade sedermera under Hoche och ställdes 1794 i spetsen för nordarmén. Om han också icke vann några lysande segrar, var hans krigföring dock lycklig, och eröfringen af Holland vintern 1794-95 bidrog väsentligt till första koalitionskrigets slut. Ställd i spetsen för Rhen- och Moselle-armén 1795, trädde P. i förbindelse med emigranternas ledare, prinsen af Condé, och förde kriget så lamt, att han 1796 miste befälet. Hans anseende var dock så stort, att man på något sätt ansåg sig böra hålla honom skadeslös. Den honom erbjudna sändebudsposten i Stockholm afslog han emellertid. Efter att i mars 1797 ha blifvit president i den ena af nationalrepresentationens kamrar (De femhundras råd), anklagades han af sina motståndare för bourbonska stämplingar mot direktoriet, deporterades efter dettas statskupp 18 fructidor år V (4 sept. 1797) till Guyana, men rymde 1798 därifrån till England och inledde med Georges Cadoudal (se denne) en sammansvärjning, riktad mot förste konsuln Napoleon Bonaparte. Han kastades i fängelse 1804 och bekände utan omsvep vid förhören, att hans af sikt varit att bana bourbonerna väg till tronen. 6 apr. anträffades han strypt i fängelset; antagligen hade han själf burit hand på sig. Se L. E. Daudet, "Conjuration de P." (1901), och Barbey, "La mört de P." (1909). C. o. N.

Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.