Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Plotus

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 21 (1915), sp. 1088–1090 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Plotus, zool. Se Anhinga.

Ploug [plaug, plau], Parmo Karl, dansk skald och politiker, f. 29 okt. 1813 i Kolding, d. 27 okt. 1894, blef student 1829 och sysselsatte sig först med filologi, men idkade därjämte estetiska och andra friare studier och tog aldrig någon ämbetsexamen. Redan tidigt blef han en ledande person i de yngre akademiska kretsarna och en uppburen studentskald, till hvars sånger om frihet och Nordens enhet man gärna lyssnade. 1839 var P. en af stiftarna af den akademiska läse-f öreningen ("Academi-cum"), där ett friskare lif kom till stånd än i den äldre studentföreningen. Han öfversatte äfven 1840 "Det svenska studentlifvet" af A. V. af Sillen och skref 1839-42 under signaturen Plovdiv-Plumbaginaceæ

1090

Poul Ry t te r några s. k. "Atellaner", uppsluppna studentkomedier, som grepo in i dagens stridsfrågor och häfdade studentlifvet emot såväl storborgarnas förnamnet som kälkborgarnas inskränkthet. Två andra komedier i samma anda uppfördes 1852 och 1861. 1839 var P. medlem af den studentdeputation, som hos Kristian VIII efter hans tronbestigning anhöll om en fri författning. Han stod likaledes i spetsen för den första studentfärden 1843 och tog en viktig del i alla följande ända till 1875. Särskildt framträdande var hans tal i Uppsala 1856, hvilket framkallade konung Oskars svar på Drottningholm efter P:s hälsning som studenternas ordförande. I maj 1841 blef han utan föregående tidningsmannaverksamhet redaktör af "Fædrelandet" (till okt. 1881) och förde de följande åren oförfäradt, ofta hänsynslöst, oppositionens talan i striden för politisk frihet, Slesvigs danskhet och Nordens enhet (se Fædrelandet). I marsrörelserna 1848 tog han också lifligt del och var en af ledarna på hippodrommötena (se d. o.) s. å., men skilde sig kort därpå från radikalerna och ställde sig på marsministärens sida, till hvars medlemmar han kände sig synnerligt dragen. Likväl intog han i den grundlagstiftande riksförsamlingen sin plats bland de utprägladt frisinnade i valfrågan, medan han snart därefter kom i skarp polemik med "bondevännerna". Slesvigs delning gillades icke af P. annat än som ett mindre ondt i jämförelse med den påtänkta själfständigheten för Slesvig mellan konungariket och Holstein. Han stred ihärdigt mot helstaten 1852-54 och gick endast motsträfvigt med på den gemensamma författningen 1855; senare understödde han ministären Hall, ehuru han ofta nog skarpt kritiserade dess åtgärder och kräfde ett mera energiskt uppträdande. 1854-57 var han medlem af folketinget och 1859-90 af landstinget (till 18G6 vald för Fyn, senare för Köpenhamn). Kriget 1864, då Slesvig mistes och Sverige-Norges hjälp uteblef, på hvilken P. säkert räknat - han reste själf till Kristiania med regeringens godkännande för att förhandla med Karl XV och stortingets ledare -, var ett svårt slag för P., och han närmade sig sedan snart de konservative i inrikespolitiken. Under de första åren var han likväl ledare för landstingets moderata grupp, men i den mån, som vänstern i folketinget vardt mäktigare och häftigare i sin opposition, öfvergick han till högern. 1873 bestred han öppet krafvet på ett parlamentariskt styrelsesätt, för hvilket han dittills stridt, och på studentmötet i Uppsala 1875 uppmanade han studenterna att hålla ihop emot den bondedemokrati, som hotade att rycka till sig väldet i Nordens tre länder. P. uppträdde häftigt mot Georg Brändes 1872 och hade 1880 en hård sammanstötning med den litterära vänsterns ordförande. Ännu 1883 uttalade sig P. i en flygskrift, Vört forsvar og vor jremtid, liksom förut mot Köpenhamns befästande, men upphörde senare med sitt motstånd af hänsyn till ministären Estrup, och följande år var hans politiska uppträdande i rak strid med hans mandoms gärning. Från 1884 var han vice talman i landstinget och 1884-93 ordförande i högerns valmansförening i Köpenhamn. - P:s diktning gick jämsides med hans politiska verksamhet och utfyllde denna, så att man kan följa Danmarks häfder under 50 år i P:s dikter. Viser

Tryckt don 8 12 14

og vers (1846, forts. 1853), hans första samling, ingår jämte senare dikter i Samlede digte (1862; 5:e uppl. 1876), hvarpå följde nya samlingar 1869 och 1883 samt Ejterladte digte (1895); definitiv upplaga är Digte (2 bd, 1901), med litterär karakteristik af E. von der Recke och historiska upplysningar af P:s son. Innehållet är tämligen brokigt, fast öfvervägande lyriskt: efter studentsångerna följa fosterländska dikter, i synnerhet från grundlags- och andra fester; några af dessa ha blifvit verkliga folksånger. Hans många minnesdikter öfver historiska personligheter eller nyss af-lidna samtida lysa ofta med ypperliga karakteristiker, och åtskilliga tillfällighetsdikter, såsom universitetskantaten 1879, äro i sitt slag oupphunna. Af värde äro äfven romanser och erotiska sonetter (till hans hustru) samt Tidsdigte, där han uttalar sin dom öfver och sina förhoppningar om folkets utveckling. 1868 kallades P. till filos. hedersdoktor vid Lunds universitets jubelfest. Hans byst restes 1896 framför Studenterforeningens hus, och en minnessten aftäcktes 1899 i hans födelsestad. Se "C. P., hans liv og gjerning" I (1905), af hans son, H o the r P. (f. 17 juli 1855, jur. kandidat 1880, kontorschef i ecklesiastikdepartementet 1909-14, kompositör och musikkritiker). E. Ebg.

Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.