Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Relévium

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 22 (1915), sp. 1322–1323 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Relévium (lat.; fr. relief). Se Länsväsen, sp. 199.

Relief [-liä'ff], fr. relief, it. rilievo (af lat. relevare, upphöja), "upphöjdt arbete", skulptur, där figurerna eller ornamenten höja sig från ett gemensamt underlag, en bakgrund, vid hvilken de äro fästa. Reliefen kan således liksom en målning eller teckning ses från endast en sida, i motsats till statyer och grupper, som äro fristående och kunna ses från alla sidor. - När bilderna föga höja sig öfver ytan, kallas framställningen l å g-l. plan-relief (bas-relief, basso rilievo); när de framträda med ungefär hälften af den fulla rundningen, heter det hög-relief (haut-relief, allo rilievo}. För mellanliggande grader användes rätt och slätt benämningen relief eller half relief (demi-relief, mezzo rilievo). En ofver-gång från den enkla, i sten, trä e. d. ristade eller graverade konturteckningen till lågreliefer bildar den s. k. k o i l a n a g l y f en (se d. o.), karakteristisk för den egyptiska konsten. I motsats härtill förekomma inom den senromerska liksom inom renässansens konst reliefer, där vissa delar, t. ex. hufvud, ben, blommor, äro utarbetade i full rundning och fritt höja sig från ytan. - Som en regel inom hvarje konsthistorisk utvecklingsperiod kan antagas, att reliefen fortskrider från låg till hög, liksom att figurerna i början ställas i ett plan, medan man sedermera söker genomföra en perspektivisk anordning med figurerna af olika storlek på förgrund, mellanplan och bakgrund. Exempel på det förra kompositionssättet äro t. ex. Parthenonrelieferna från den grekiska konstens blomstringstid (se fig. på pl. II till art. B i l d h u g g a r k o n s t), på det senare Ghibertis bronsdörrar till baptisteriet i Florens från renässansens första skede (se pl. till art. Ghiberti). Reliefen behandlas i den samtida konsten med största frihet, framför allt i italiensk och spansk skulptur. Reliefer från den grekisk-romerska antiken finnas afbildade i bl. a. artiklarna Alexandersarkofagen, Amfion, Bellerofon, Bildhuggarkonst (pl. II-IV), Dans (fig. 2 o. 4), Dionysos (fig. 1), Eleusis (fig. 2), Germaner, Helena, Hieroduler, Magne-sia, Mithra, Nereider, Okeanos, Orfeus, Pergamon (fig. 4) och Poseidon; från andra forntida folk i art. Assyrien, Babylonien, Bildhuggarkonst (pl. I), Egypten (pl. III), Filistéer, Fornlämningar (amerikanska), Hammurabi, Persepolis m. fi.; från den kristna tiden bl. a. i art. Bildhuggarkonst (pl. V-VII) och Pistoja. Relief act-Religion

1324

Jfr äfven pl. till art. Elfenbenssnideri, Keramik och Medalj. - Man talar äfven om relief i en målning, där vissa partier synas framträdande framför de öfriga. - I figurlig mening brukas ordet relief i betydelsen förhöjd glans, egenskapen att vara framträdande och i ögonen fallande. Upk.*

Relief act [rili'f ä'kt], eng., kyrkohist. Se Irland, sp. 863.

Relief emalj [-liä'ff-], konstind. Se Emalj.

Relief fotograf i [-liä'ff-], en på fotografisk väg åstadkommen reliefbild; äfven benämning på en fotografisk bild, på hvilken genom helt och hållet manuell behandling vissa bildpartier blifvit upphöjda, så att en reliefbild erhållits. - På fotografisk väg kan en reliefbild framställas på följande sätt: En med kromatgelatin (se Kromgelatin) öfvergjuten glasskifva belyses under ett negativ eller diapositiv, hvarvid kromatgelatinet blir garfvadt i den mån ljuset inverkat och därför sväller mer eller mindre vid efterföljande behandling i kallt vatten. Man erhåller sålunda en gelatinrelief, som sedan kan afgjutas i gips. Gipsafgjut-ningen kan i sin tur tjäna till form för afgjutning i annat material. Jfr F o t o p l a s t i k. J. Htzg.

Relief karta [-liä'ff-], en karta, som i relief framställer jordytans nivåförhållanden. Vanligen måste för att vinna tydlighet höjdskalan härvid tagas ända till 10 gånger större än längdskalan. Relief -kartor förfärdigas af papier-maché, gips m. m. Jfr Höjdkarta. E-E.

Relieftryck [-liärff-] kallas det tryck, som nyttjas i böcker för blinda och hvilket dessa kunna lära sig läsa medelst känseln. Man använder härvid hufvudsakligen tre system: det latinska alfabetet, som emellertid, till följd af det stora utrymme det kräfver, om skriften skall bli tydlig nog och åtskilliga bokstäfvers för känseln svårfattliga form, numera är föråldradt, det moonska, som i viss mån grundar sig på det latinska och har ansetts särskildt lämpa sig för äldre personer med nedsatt känsel, samt det brailleska, som så godt som öfverallt utträngt de andra systemen. Med detta kunna t. o. m. noter göras tillgängliga för de blinde, och genom detta kunna dessa ganska lätt skriftligen meddela sig med hvarandra genom att begagna en särskildt inrättad skrif- eller tryckapparat. I Nord-Amerika användes mest modifierade former af Brailles system, kallade american braille. I Sverige tryckas böcker i brailleskt tryck bl. a. vid Tomteboda blindinstitut, där de stereotyperas. För hand skrifvas lämpligast sådana böcker, som blott få ringa spridning. Jfr B l i n d u n d e r v i s-n i n g. Ge. Å.

Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.