Rothår, bot., äro vanligen enkla, alltid rätt utstående och långa, bildade af en enda cell, som är en utstjälpning af rotens ytterhudsceller. De utvecklas företrädesvis i fortskridande följd mot rotspetsen, så att de äro yngre, ju närmare spetsen de sitta, men de lämna alltid själfva rotspetsen fri och glatt (se fig. till art. Groddplanta). De ha likasom rotens ytterhudsceller tunna väggar och tjäna till att uppsuga näring ur jord. Man har beräknat, att genom rothårens tillkomst femdubblas rotens uppsugande yta. Att nyplanterade växter vissna, beror på, att deras rötter och rothår blifvit skadade, och de komma icke i ny växtlighet, förrän nya rothår hunnit bildas.
Rothår, sammanvuxet med jordpartiklar. (Omkr. 190 ggr nat. storl.)
Rothårens talrikhet är beroende på omgifvande mediers beskaffenhet. Några vattenväxter, t. ex. andmaten (Lemna), och lökväxter ha inga rothår. Hos mykorrhizan funktionera svamphyfer som rothår. Rötter, som utskjuta i fuktig luft, bli liksom ludna af mycket tätt sittande rothår, men i vattenfattigare luft bildas långt färre rothår. De lägga sig med sina afrundade och ofta uppsvällda ändar tätt och fast vid jordpartiklarna (se fig.), så att man icke ens genom tvättning kan aflägsna dessa, utan att skada rothåren, hvilka för öfrigt ha en kort tillvaro af några få veckor eller dagar. Utom den stora roll rothåren spela med afseende på näringens upptagande tjäna de äfven till växtens fästande vid underlaget. Hos rotlösa växter finnas rothårliknande bildningar, rhizoider, hvilka göra samma tjänst som rothår. Jfr Hår 2. O.T.S. (G. L-m.)