Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Sulla

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 27 (1918), sp. 689–692 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Sulla. 1. Lucius Cornelius S., romersk statsman och fältherre, f. 138, d. 78 f. Kr., sedermera med tillnamnet Felix (den lyckosamme), tillhörde en dittills föga känd och fattig gren af corneliska släkten. Han blef kvestor, det lägsta steget på riksämbetenas trappa, först 107, då han tjänade under Marius i kriget mot den numidiske Jugurtha (se d. o.). Fig. 2. Modern sulky. (Till art. Sulky, sp. 689.) Med diplomatisk skicklighet förmådde S., som f. ö. mycket utmärkt sig i själfva kriget, konung Bocchus af Mauretanien att utlämna Jugurtha. Redan under detta fälttåg visade S. sin förmåga att vinna sina soldaters förtroende; han tillät dem visserligen stor frihet i fråga om plundring och utsväfningar, men hade dem, när det gällde, helt i sin hand. För andra gången tjänade han 102-101 under Marius, och 102-101(?) under Catulus i kriget mot cimbrer och teutoner. Sullas bild på ett romerskt mynt. Härunder grundlades den rivalitet mellan Marius och Sulla, som sedan skulle utgöra en af de hufvudsakligaste drifkrafterna i den samtida romerska historien. Efter kriget blef S. pretor (93) och gaf lysande spel, hvarvid bl. a. 100 afrikanska lejon dödades. Året därpå styrde han som propretor provinsen Cilicia. Mithradates VI af Pontos (se Mithradates) blef besegrad; S. var den förste romerske statsman, som underhöll diplomatiska förbindelser med parternas folk. Efter sin återkomst var S. själfskrifven ledare af optimatpartiet (adelspartiet), hvars åsikter han från början omfattat. S:s stora folkgunst gaf honom jämte Marius befälet i bundsförvantskriget (90-88), som han med Pompejus Strabos tillhjälp förde till ett lyckligt slut. 88 var han konsul och hade af senaten fått äfven befälet mot Mithradates, då popularpartiet (folkpartiet) lyckades i folkförsamlingen genomdrifva, att befälet öfverflyttades på Marius. S., som stod vid Nola, intog Rom och anställde förskräckliga förföljelser (se Romerska riket, sp. 735) mot sina motståndare samt vidtog i optimaternas intresse åtskilliga inskränkningar i det demokratiska statsskicket. S., som drog ut i kriget 87, besegrade först Mithradates' bundsförvanter och sedan honom själf. Därefter återvände han, 83 f. Kr., till Rom, där Marius' anhängare, såsom L. Cornelius Cinna, P. Papirius Carbo, Marius d. y. m. fl., huserat vildt och Marius själf blifvit konsul för sjunde gången och dött under sitt konsulsår 86 (jfr Marius, sp. 990). 82 vann S. en afgörande seger öfver Marius d. y. vid Sacri portus nära Præneste, som var Marius' operationsbas, och marscherade sedan på Rom, där man åter anställt ett stort blodbad på hans anhängare. Samtidigt tågade en väldig samnitisk här under Pontius Telesinus mot Rom; S. slog den vid Collinska porten. Efter Marius' själfmord i sammanhang med hans nederlag vid Sacri portus var S. herre öfver Rom och den del af världen, som lydde under Rom. S. anordnade nu sina "proskriptioner" (se Proskribera) och fick af senaten titeln "dictator" och därmed följande envälde (82). Han firade för sina bragder i mithradatiska kriget en lysande triumf. Det var ock nu han antog namnet Felix (på grekiska kallade han sig Epafroditos, "Afrodites gunstling"). Af statens jord, som till en stor del tagits från de proskriberade, utanordnade han stora sträckor till militärkolonier åt sina veteraner; därigenom förstördes kvarlefvorna af det fria bondeståndet i Italien. Vidare skred han till införandet af reformer i statsskicket, som skulle skänka optimaterna och deras organ, senaten, makten och sålunda enligt hans mening betrygga romerska statens bestånd: folktribunernas befogenhet inskränktes, senatorernas antal ökades, och ur senaten skulle medlemmarna af de ord. domstolarna (quæstiones perpetuæ) tagas. Dessa reformer öfverlefde honom ej länge, medan andra, t. ex. den italiska stadsordningen, senatens automatiska komplettering, provinsförvaltningens ordnande m. m., länge egde bestånd. Utan tvifvel var S. ett organisatoriskt snille och ej den "politiske Don Juan", som Mommsen vill göra honom till, liksom han var en framstående fältherre, som aldrig förlorat en drabbning, men för mänsklighet hade han ej sinne. Hvad som stod på hans grafvård vittnar därom. Han berömmer sig af, att han alltid till fullo gäldat såväl sina vänners välvilja som sina fienders oförrätter. Njutningslystnad var måhända bland de motiv, som bestämde S. att år 79 nedlägga sin diktatorsmakt och draga sig tillbaka till det sköna Pozzuoli. Följande år dog han antagligen af ett brustet blodkärl. Hans fiender utspredo, att han skulle ha slutat sina dagar i samma ohyggliga sjukdom (se Ftiriasis), i hvilken en af de hasmoneiske judakonungarna uppges ha aflidit. Hans biografi skrefs i forntiden på grund af hans egna memoarer af Plutarchos. Kvarvarande fragment äro samlade af H. Peter, "Historicorum romanorum reliquiæ" (1870). Litt.: bl. a. C. S. Zachariä, "L. Cornelius S. als ordner des römischen freystaates" (1834), F. Lau, "L. Cornelius S." (1855), E. Linden, "De bello civili Sullano" (1896), J. M. Sundén, "De tribunicia potestate a Lucio Sulla imminuta" (1897) samt Mommsens, Drumanns m. fl:s romerska historier.

2. Faustus Cornelius S., den föregåendes son, f. 88 f. Kr., gifte sig med Pompejus Magnus' dotter och stod på dennes sida i borgarkriget. Efter striden vid Farsalos begaf han sig till Afrika och blef efter drabbningen vid Thapsus (46 f. Kr.) dödad af Cæsars soldater.

3. Publius Cornelius S., enligt det allmänna antagandet brorson till Sulla 1, var konsul 66 f. Kr. jämte P. Autronius Pætus. Båda voro de invecklade i Catilinas sammansvärjning, men S. försvarades af Hortensius och Cicero och blef frikänd. I borgarkriget tog S. parti för Cæsar och förde vid Farsalos befälet öfver högra flygeln. Han dog 45 f. Kr. 1-3. J C.