Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Verda

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 31 (1921), sp. 1202–1203 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Verda (ty. wer da?), hvem där! (tillrop från skyltvakter åt personer, som närma sig). Jfr Anrop och Qui-vive?.

Verdaguer [-gēr], Jacinto, katalansk skald, f. 17 maj 1843 i byn Folgaroles nära Vich, d. 10 juni 1902 i Valvidriera, tillhörde en fattig familj och måste redan tidigt själf förtjäna sitt bröd genom lektioner och annat arbete. Han blef efter studier vid seminariet i Vich prästvigd 1870 och innehade sedan till sin död anspråkslösa prästerliga befattningar. På grund af sjukdom tog han 1876 och 1877 plats som skeppspräst på en Cubaångare, och de intryck han mottog under sina resor öfver Atlanten blefvo af utomordentlig betydelse för hans författarskap. Han hade redan förut framträdt som skald och prisbelönts vid "blomsterspelen" i Barcelona, men nu skref han det verk, som med ens gjorde hans namn till den katalanska litteraturens främsta och skaffade honom berömmelse öfver hela den litterära världen. Detta verk var La Atlántida, ett epos bestående af inledning, 10 sånger och afslutning, hvari han poetiskt behandlar sagan om landet Atlantis' försvinnande i hafvet och sätter den i förbindelse med Columbus' upptäckt af Amerika. En viss formlöshet i kompositionen förtar icke det starka intrycket af detta storslagna verk, som präglas af sällsynt mäktig fantasi, särskildt i de praktfulla naturbeskrifningarna, och som alltigenom bäres af en upphöjd idealitet. V., som här visade sig som en mästare i språkbehandlingen, kan, i och med detta diktverks framträdande, sägas inta samma ställning i den nykatalanska litteraturen som Mistral inom den nyprovensalska. Katalanskans ställning som litteraturspråk var befäst genom framträdandet af ett klassiskt verk. "La Atlántida" prisbelöntes vid "blomsterspelen" 1877 och öfversattes inom kort till flera språk. Samma egenskaper som i denna dikt visar V. äfven i sitt andra stora epos Canigó, Llegenda pirenayca dels temps de la Reconquìsta (1886). — Resten af V:s författarskap omfattar hufvudsakligen religiös lyrik, utmärkt af innerlig mystik och skön poetisk ingifvelse. Främst står samlingen Idilis y cants mistichs (1879). Bland öfriga många arbeten må nämnas Cansons de Montserrat (1880), Lo somni de Sant Joan (1887), trilogien Jesus Infant (1894), Flors de Maria (1902), resebeskrifningen Dietari d'un peleyri a Terra Santa (3:e uppl. 1906) och de postuma Rondalles (1908), Els Pobres, els Sants (1918). — Några af V:s dikter finnas öfversatta till sv. af G. Björkman i "Genljud från Hesperien" (1892 ff.). E. S—f.