Wärnschöld (skref sig Wärnschiöldh), Johan Andersson, fortifikationsofficer, f. omkr. 1610 i Lena prästgård, Västergötland, d. 8 febr. 1674 i Stockholm, hette urspr. Lenæus. Han blef först student i Uppsala, men vinnlade sig därefter särskildt om fortifikationens studium, så att han redan 1630 kunde utnämnas till ingenjör vid svenska armén i Tyskland. Där var han bl. a. med vid Stettin, Schwedt, Frankfurt a. d. Oder, Tangermünde, Werben, Nürnberg, Rain, Osnabrück och Hameln. Lenæus, som under tiden utgett Idea Ingeniarii, sive Architecti militaris animi qualitates, scientiæ & artes, quo in eo suo munere recte versari poterit (Stockholm, 1634), återvände sommaren 1635 till Sverige, där han senare fick stipendium till en utrikes studieresa, och vistades därefter företrädesvis i Holland. Återkommen 1639, blef han i slutet af s. å. ingenjör på svensk stat och anställdes vid Jönköpings fästningsbyggnad. Men redan följande år beordrades han att afresa till Estland och Livland för att inspektera därvarande fästningar samt uppgöra nya förslag till Revals, Pernaus och Rigas förstärkning 1641 och 1642 gjorde han åter ett par studieresor till Holland, och 1644 anställdes han vid fältstaten i Sverige. När Örnehufwudh dött, utnämndes Lenæus 1645 till dennes efterträdare som generalkvartermästare öfver all fortifikation. Han blef 1646 adlad med namnet W. och förordnades 1653 att jämte sin generalkvartermästarcharge äfven vara assessor i Krigskollegium. - Under sitt långa chefskap öfver fortifikationsstaten utvecklade W. en synnerligen gagnande och vidtomfattande verksamhet inom det alltmer växande svenska väldet. Men när under förmyndarregeringens styrelse 1660-72 landet fort nog utarmades, blefvo vanskligheterna för den nitiske W. att kunna fullfölja sin verksamhet allt större; och ehuruväl han i allmänhet alltid lyckades finna någon utväg ur svårigheterna, måste han dock till sist med harm finna sig uti penningbristens tillbakahållande inverkan och fortifikationsstatens däraf följande relativt ringa utveckling. De större fästningsarbeten, som under W:s tid bedrefvos i Sverige, utfördes till en början vid Göteborg och Nya Älfsborg samt Kalmar, hvarjämte äfven byggdes vid Halmstad, Vänersborg, Jönköping, Slite, på Andersön i Jämtland, Dalarö, Vaxholm och vid Stockholms södra sida m. fl. st. Det var i allmänhet W. själf, som utarbetade de nödiga hufvuddesseinerna, hvarvid han till en början följde det nederländska systemet, men småningom öfvergick till mera själfständiga konstruktioner för att till slut närma sig franska befästningsskolan. 1650 var W. i Livland för att uppgöra ännu ett förslag till Rigas befästande, och 1652 gjorde han åter en besiktningsresa till Livland, sedan han året förut utarbetat ett nytt förslag till Pernaus befästning. När sedan de skånska och bohuslänska fästningarna 1658 kommit under Sverige, utarbetade W. förslag till förstärkande af Malmö, Hälsingborg, Landskrona och Marstrand samt till försvar vid Svinesund, och vid de förstnämnda platserna bedrefs sedan fästningsarbetet med all ifver. Under W:s tid utgafs (1653) den första Fortifikationsordningen (som förbättrades 1666). Utom förut nämnda verk utgaf han Fragmenter af Fortifications-fundamenterne (1673). L. W:son M.
Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan
Wärnschöld
Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 33 (1922), sp. 335–336 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗