Sida 105
CAPRI.
97
sa smaningom blef det en vana for dem, att ett par, tre ganger i veckan halsa pa hos Pietros, dricka ett glas vin och prata bort en stund. Familjen var icke vidare valbergad, snarare fattig, men nagon ersattning for vinet kom aldrig i fraga, utan fick den liimnas i form af presenter till barnen.
Sa reste berattarens kamrat, men ban fortsatte ensam med besoken, som gafvo ett alldeles sarskildt behag at bans vistelse pa on, genom den fortrogna kannedom ban sa fick cm spraket, om folkets karakter och seder och bruk. Han borjade kanna sig allt mera hemvarm i denna natur och bland dessa manniskor, som forenade en nedarfd rasfinhet med naturbarnets friskhet och naivitet, och tanken pa afresa skots allt langre bort i framtiden. Men sa tog det tvart slut med gladjen.
Det aldsta af de hemmavarande barnen var Pasqualina. Hon var femton ar, men redan fullmogen kvinna, liksom hela familjen svart och brunhyad som en zigenerska. Hur det nu var, sa hade ban kommit att med forkarlek sysselsatta sig med henne, och den ofriga familjen tycktes icke heller finna nagot ondt dari, utan lat dem garna prata ostordt med hvarandra. Men sa en dag kommer en aldre kusin till Pasqualina — han hade sa smaningom blifvit bekant afven med en stor del af slakten — till honom och sager, att man borjade
En vlnter i sodtrn. 5
Källa: Internet Archive ·