Sida 110
I02 EN VINTER I SODERN.
i-Ack, det var bara undanflykter. Var den svenska signoren inte heller gift?» »Nej, det var han inte.» Gumman skakade medlidsamt pa hufvudet Och sa fingo vi oss en liten Iskadlig forelasning 1 capresisk aktenskapsfilosofi. Hon tog imp en nasduk ur Rositas ficka, och holl den i ena handen med de fyra hornen samman. Sa letade hon reda pa en slant i sin egen ficka och lat den falla ned i den salunda bildade pisen. »Sa har ar det, nar man ar ogift,» och hon skakade pa pasen - »det liter ingenting hur man skakar pa den. -- Men sa har ar det nar man ar gift — » hon letade reda pi en slant till och lat den falla ned till den andra - *det klingar, det klingar!» - Och hon skakade pi pasen, sa att slantarna khngade mot hvarandra, och hela det gamla ansiktet lade sig i leende rynkor.
Vi skrattade, och afven Rosita drog pa munnen, en smula vemodigt.
Vi sutto dar ungefar en halftimme, och under tiden gick samtalet af och an, om Capri om Amerika, ja, till och med om Sverige, hvarom begreppen pS de bada capresiskornas sida dock voro mycket dunkla. Sa fragade vi om de icke ville atergalda besoket nere hos oss pa Mannan. Jo, det ville de nog garna, men Gud vet om det nagonsin blefve af. Det var sa linovag, och de kommo nastan aldrig langre an till staden, och icke ens det sa ofta. Det var
Källa: Internet Archive ·