En vinter i södern, reseminnen

Siracusa mars 1S92.

I^farnevalen lialler pa att bli gammal, bans J|'^^ glansdagar aro forsvunna. Den tiden ar forbi, da ban, ung annu, endast vardslost skylande sin hedniska nakenhet med medeltidens narrkapa, drog fram genom landet, i ystert ofvermod skramlande med sin bjalira omkring oronen pa det allvarliga, stadgade samhallet, tills det glomde sin vardighet och for nigra korta dagar ater hjingaf sig at sin barnaalders lekar och sin ungdoms darskaper. Den tiden ar forbi, da ban strafiflost skar ofver banden cob stallde reglerna pa hufvudet, da ban gjorde lagarna till skotttaflor for skamtet och sjalfsvaldet till lag, da han narrade ung och gammal att med ystra krumsprang hoppa ofver skrankorna och ut i vildmarken, och da bans finger godtyckligt flyttade visarna pa tidens urtafla tillbaka ett eller annat arhundrade. Karnevalen borjar pa att bli gammal, och det ar nastan som han skamdes