Sida 128
1 20 EN VINTER I SODERAr.
en smula ofver sin egen darskap. De band, som han forut lossade, borja pa att sniirja honom sjalf, och den tid, som han sa ofta gackande skrattat upp i ansiktet, har slutat med att gora afven honom till proselyt. Han har blifvit tamare och mera stadad, af hedendomen finnes icke langre ett spar, och den medeltida kostymen borjar fa ett allt mera modernt snitt. — Han aker nu mera i vagn och dansar i balsalongerna, for en stadad konversation och kvafver stundom en gaspning bakom den skrattande masken. — Saken ar den, att han forlorat sina illusioner, blifvit blaserad och varldsklok ; han tror icke langre pa sitt eget skamt eller, rattare, pa det allvar som lag under skamtet. Han ar nu mera i sina egna ogon intet annat an en maskeradfigur, och den roll han sa ofta spelat, borjar pa att trotta honom sjalf, sa att orden blifvit tomma Ijud och skrattet en grimas.
Men han har dock afven sina alskvarda sidor, den gamla karnevalen, nu pa sin alders . dagar, sidor som forut kanske icke fatt gora sig sa niycket gallande. — Han ar som en gammal ungkarl, hvilken, sedan han rasat ut och blifvit matt pa triumfer och afventyr, kanner sig gripen af en egendomlig, halft vemodig langtan efter andra, lugnare, mindre stormiga nojen i en trangre, intimare krets. — Han trifves icke langre sa bra midt i det moderna lifvets triingsel, men nar han kommer till en liten afskild vra, kan han finna sitt noje i att anordna en liten enkel
Källa: Internet Archive ·