Sida 140
132
EN VINTER I SODERN.
redan caprikvinnans stolta, nastan fornama behag
ofver sina outbildade gestalter, och det var som
om medvetandet darom forlanade samma fornama
karakter at deras dans. De dansade nastan hela
tiden pa stallet, med sma, obetydliga rorelser,
pa sin hojd nedlatande sig att nagon gang knappa
med fingrarna, men deras blickar talade tydligare
tarantellans sprak, och blott i deras ogonkast,
smaktande eller koketta, lag det lika mycket
karakter som i de andras lifligare rorelser. Det
var intressant att jamfora deras dans med de
aldre kvinnornas, hvilka vuxit upp pa en tid, da
Capri annu var en plats utom den allmanna strak-
vagen; det var tva generationers olika satt att
gifva uttryck at samma sak; hvad som hos den
ena generationen fanns i en ursprunglighet, som
stundom kunde verka groft, fanns hos den andra
forfinadt, val uppfostradt, men dock annu icke
forvanskadt.
Och oafbrutet Ijodo tamburinens harda taktfasta slag borta fran hornet. Kvinnan, som slog den, blaste stundom pa tummen, rod och svullen af hamrandet, och slog sa friskt pa igen. Hon var forvanande skicklig pa det enkia instrumentet; icke nog med att hon aldrig ett ogonbhck forlorade takten, utan hon lyckades afven frambringa nagot liknande en melodi ur trumskinnet. Bredvid henne satt en gammal gubbe, vaggade med kroppen i takt med de dansande, blundade med ogonen och smamyste som at gamla, Ijufva minnen; da och da stamde han i med en strof
Källa: Internet Archive ·