Sida 145
ASSISI.
137
Och plotsligt saralades da till stranden en sa stor mangd fiskar, att man aldrig sett sa manga dar forr. Och alia hollo de hufvudet ofver vattnet, och alia stodo de vanda mot S. Antonio, och alia i den storsta stillhet och ordning; de sma fiskarna stodo narmast stranden, de medelstora efter dem, och sa langst bort de storsta fiskarna. Och da de hade ordnat sig pa detta satt, borjade S. Antonio att tala till dem: »Mina broder fiskar !» sager han, »I aren — efter eder formaga — mycken tack skyldiga eder Skapare, som har gifvit er ett sa foranderligt element till boning; salunda hafven I, al!t efter ert behag, sott och salt vatten ; han har gifvit er manga tillflyktsorter for att undfly stormarna; han har dessutom gifvit er ett klart och genomskinligt element, och foda, hvaraf I kunnen lefva.» Dar-, efter uppraknar han flere andra formaner, som de hafva atnjutit, sasom att de voro de enda djur, som ofverlefde syndafloden, att det var dem forunnadt att mottaga profeten Jonas, att de tjanade till foda at Herren Jesus Kristus, »hvilken, fattig som han var, icke hade nagot att kopa for». Af alia dessa orsaker, slutar han, xareh I skyldiga Gud mycken lof och pris, som gifvit er sa mycket godt, framfor de andra varelsernal» Och vid dessa hans ord borjade fiskarna att oppna munnarna och nicka med hufvudet, och med dyhka tecken, allt efter sin formaga, lofva Gud.*
I Fioretti di S. Francesc
Källa: Internet Archive ·